”Här lägger du pilen”, sa Will och pekade på skåran. ”Resten skyddar dina fingrar från strängen.”
Hon provade igen och drog tillbaka strängen lite. Han hade rätt, lädret skyddade hennes fingrar och hon förstod genast hur pilen skulle ligga i skåran — med pekfingret ovanför och de två andra fingrarna nedanför.
”Använder du själv en sådan här?” frågade hon.
Han skakade på huvudet. ”I en riktig stridssituation skulle de vara för klumpiga. Jag har låtit förstärka fingerspetsarna på mina handskar i stället. Vi ska se till att du får likadana. Fram till dess duger den där. Försök igen nu. Tänk på det jag sa om att pressa skulderbladen mot varandra.”
Hon höjde bågen. Pressa, spänn. Tryck ihop skulderbladen. Tummen nuddade lätt vid näsan och sedan förde hon tillbaka strängen.
”Skönt att se att du begriper tillräckligt för att inte bara släppa strängen utan en pil på strängen”, grymtade Will.
Hon log lite. Hon visste att det kunde skada bågen att spänna och släppa strängen utan en pil. ”Mäster Parker brukade hota damerna med allvarliga påföljder om de gjorde det.”
Will nickade. ”Bra. Och ju kraftigare bågen är, desto värre blir förstås skadan. Nu ska vi se hur du klarar dig med en pil.”
Det låg flera pilar i oljeduken. Will tog upp en och räckte över den till Maddie, som nickade belåtet åt tuppfjädern och lade pilen på strängen. Will mindes att Halt hade fått lära honom allt om pilbågar från grunden. Maddie lade pilen på strängen alldeles nedanför den markerade punkten och såg kritiskt på pilen.
”Är den inte lite kort?” sa hon.
Han nickade. ”Den har ungefär rätt längd för att du ska kunna dra den till näsan. Det är ingen mening med att skjuta en längre pil än man kan spänna. Det blir onödigt tungt utan att kraften i skottet blir större.”
Hon funderade. Det verkade rimligt. Hon ställde sig för att spänna bågen, men tvekade.
”Var är måltavlan?”
Will pekade på en höbal ungefär tjugo meter bort.
”Den där borde bli bra”, sa han. Hon såg på balen, nickade och ställde sig med sidan vänd mot den. Hon höll först bågen sänkt med pilen på strängen. Den smala skåran höll pilen på plats och öppningen i skjuthandsken passade perfekt där hon höll pekfingret ovanför pilen och långfingret samt ringfingret nedanför. Det kändes bra att skydda handen med läder, tänkte hon. Hon började höja bågen, men hejdade sig.
”Har du ett armskydd?” frågade hon. En svag besvikelse drog över Wills ansikte, men den försvann snabbt och han började rota bland utrustningen i oljeduken. Han fick tag på ett armskydd av läder och räckte över det. Hon drog det över vänster arm.
”Strängen på en sådan här båge träffar som en pisksnärt”, sa hon. ”Det är bäst att använda ett armskydd.”
Will grymtade och hon såg uppmärksamt på honom.
”Du hade inget armskydd första gången du sköt med en sådan här båge. Eller hur?”
Han blängde på henne och hon kunde inte låta bli att känna sig lite belåten.
”Det hade du inte, va?” frågade hon igen.
Han nickade stelt mot måltavlan. ”Bara skjut!”
Hon skakade klentroget på huvudet. ”Du måste ju ha varit bra dum, alltså.”
”Skjut nu.”
Hon ställde sig på plats och höjde bågen. Hon kunde inte låta bli en sista gliring:
”Men jag slår vad om att du hade ett armskydd andra gången!”
”Sätt igång!” fräste Will.
Hon spände musklerna i axeln och ryggen och spände bågen så långt hon kunde innan hon siktade och avlossade pilen. Den slog i marken ungefär en meter framför höbalen.
Hon rynkade pannan, lade en ny pil på strängen och sköt igen. Med samma resultat. Hon sneglade på Will.
”Vad gör jag för fel?”
Han lade huvudet på sned. ”Tror du att en så dum person som jag vet det?” frågade han med överdrivet mjuk röst.
Hon suckade och himlade med ögonen. Det där gick inte riktigt att svara på, så hon bestämde sig för att låta honom få sista ordet. När Will fortsatte var det med raskt, sakligt tonfall.
”Du är inte van vid bågens dragtyngd och släpper strängen för snabbt. Det innebär att du sänker bågen samtidigt som du skjuter, vilket resulterar i ett för lågt skott. Fatta bågen stadigt och håll den lite längre. Inte för länge, förstås, för då börjar du darra i armen. Men fortsätt att hålla den i ett ordentligt grepp efter att du har skjutit. När du har släppt pilen har du kvar bågen i skjutpositionen och räknar till två.”
Hon försökte på nytt och kämpade för att hålla bågen ordentligt i några sekunder till. Den här gången såg hon pilen fara iväg och darrande slå in i höbalens vänstra sida. Hon log belåtet.
”Inte illa”, sa Will.
Hon kunde inte dölja hur upprörd hon var. ”Inte illa? Inte illa? Jag träffade på tredje försöket! Det är väl lite bättre än ’inte illa’?”
”Om det där hade varit en människa så hade du träffat i vänster axel”, sa Will och nickade mot måltavlan. ”Om det hade varit en riddare skulle han ha haft sin sköld där. Pilen skulle bara ha nuddat vid honom och han skulle förmodligen inte ha påverkats alls. ’Inte illa’ är med andra ord inte bra nog. ’Inte illa’ kan vara livsfarligt.”
De såg på varandra i några sekunder. Hon blängde ilsket och han hade höjt ena ögonbrynet. Till sist nickade han mot måltavlan.
”Tjugo pilar till”, sa han. ”Vi får se om du kan gå vidare till ’nästan godtagbart’.”
Hon stönade lågt och började spänna bågen på nytt. Det värkte redan i axlarna och ryggen.
Jag borde inte ha retat honom, tänkte hon. Men den insikten kom lite för sent, som den ofta gör.
Kapitel sexton
De tjugo pilarna blev fyrtio. Sedan gav sig till sist Will och lät Maddie vila resten av dagen.
Hennes axlar, rygg och överarmar gjorde ont när hon låg och vände och vred sig i sin säng och försökte sova. Att döma av ljuset i springan under hennes dörr var Will fortfarande vaken. Efter en timme reste hon sig, tassade fram till dörren och öppnade den på glänt. Hennes läromästare satt vid elden med en trave pergament i knäet. Hon visste att det var rapporter från rikets olika landskap. Medan hon tittade tog Will upp en av dem och lade den i en lädermapp på det lilla bordet bredvid honom.
”Det skulle kunna vara han”, muttrade Will lågt. Sedan tog han upp nästa rapport och lutade sidan så att han kunde se den tydligt i vaxljusens sken.
Maddie rynkade pannan, stängde försiktigt dörren och gick tillbaka till sin säng.
Vad sysslade Will med? Förmodligen skulle det vara ett misstag att fråga honom om saken.
Dagen därpå fortsatte övningarna när hon var färdig med hushållsarbetet. Hon fick skjuta tjugo pilar, vila i tio minuter och sedan skjuta tjugo till. Hennes rygg och axlar skrek av smärta, men hon stålsatte sig och fortsatte. I slutet av veckan tyckte hon att det började bli lite lättare att spänna bågen till pilens fulla längd. Hennes teknik hade blivit bättre och hennes muskler lite starkare. Smärtan hade blivit en svag värk som var mer uthärdlig än den plågsamma krampen hon känt de första dagarna. Den blev faktiskt lindrigare för varje dag som gick nu.
Hon märkte vid flera tillfällen att Will tankfullt studerade rapporter från spejare i andra landskap. Han kunde sitta med ryggen mot ett träd och med stort intresse läsa rapporter han precis hade fått. Hon hade förstått att det hörde till spejarnas arbete att följa nyheter från hela landet. Men hon anade att det var något mer som motiverade Will. Då och då lade han till en sida eller två till den allt tjockare bunten i lädermappen.