Efter två veckor märkte hon att hon kunde spänna bågen ganska enkelt och hålla den stadigt i flera sekunder. Då ökade också hennes träffsäkerhet, och snart träffade hon i mitten av höbalen mer än hälften av gångerna. Det blev alltmer ovanligt att hon missade.
När Will ansåg att hon hade förbättrat sin teknik och styrka tillräckligt började de arbeta på hennes precision.
”Sikta inte utmed pilskaftet”, sa han. ”Du måste lära dig att känna vart pilen kommer att flyga. Du måste se allt ur en sorts helhetsperspektiv — höbalen, bågen och pilspetsen. Det gäller att förstå vart pilen kommer att flyga.”
Hon rynkade pannan. ”Hur då?”
”Det finns bara ett sätt. Genom övning. Det gäller att öva och öva tills du kan lita på dina instinkter. När du har sett tillräckligt många pilar flyga kommer du att veta hur du ska hålla bågen när du siktar. Allteftersom avståndet ökar måste du också bedöma hur mycket du ska höja bågen — hur långt ovanför måltavlan du behöver sikta för att träffa mitt i prick.”
Bågskytte var naturligtvis inte det enda hon fick öva på. Will lät henne också öva med den långa kniven och kastkniven. Hon fick kasta mot en träskiva han hade lutat mot en trädstam. När hon blev bättre ökade han avståndet så att knivarna hon kastade måste snurra två varv innan de träffade.
De övningarna gav henne åtminstone ingen plågsam muskelvärk. Efter ett tag fick hon medge att det inte fanns något bättre ljud i hela världen än det ljudliga smackandet när en kniv satte sig i trämåltavlan.
Och antagligen inget tråkigare ljud än slamret när en kniv studsade mot måltavlan och försvann in mellan träden.
Hon hade andra lektioner också. Will visade henne hur mantlarnas spräckliga tyg gjorde det lättare att smälta in i skogen och gömma sig.
”Det oregelbundna mönstret gör det svårare att urskilja kroppens konturer”, förklarade han. ”Mönstret är slumpartat till sin natur och färgerna stämmer överens med de grå och gröna tonerna som finns i terrängen.
Men det allra viktigaste är att stå helt stilla. De flesta avslöjar sig eftersom de rör sig när de tror att någon har sett dem. Det är den rörelsen som förstör allt. Om du i stället står blickstilla kommer du att förvånas över hur nära någon kan komma utan att märka dig. Kom alltid ihåg regel nummer ett: lita på manteln.”
Orden ekade i hans tankar när han sa dem. Han mindes hur många gånger Halt hade sagt det där till honom. Det var någonting mycket tillfredsställande med att föra den kunskapen vidare till en yngre person — i synnerhet någon som Maddie, som var så ivrig att lära sig. Spejarnas färdigheter fascinerade henne. Hon hade en äventyrares själ, precis som sin mor, och var mycket mer intresserad av att smyga och skjuta än av att sy eller brodera.
Hennes attityd behövde förstås fortfarande förändras. Hon var bortskämd och van vid att andra lydde hennes minsta vink. Allt måste gå precis som hon ville. Om något inte gick bra med en gång blev hon otålig och frustrerad.
Och även om hon var en betydligt trevligare person än hon först hade varit så kunde hon vara ganska grinig. Precis som sin mor, tänkte Will och mindes hur Evanlyn hade varit under den första tiden de tillbringat tillsammans på Eraks fartyg och Skorghijl.
Men Maddie var också målmedveten, vilket på ett sätt var rena motsatsen. Det gillade Will. Även när hon inte sköt kunde hon ibland stränga bågen och ägna bortemot en halvtimme åt att bara långsamt spänna och föra tillbaka strängen för att bygga upp sina muskler.
En dag kom Will fram till henne när hon stod bakom stugan och kämpade för att böja bågen och stränga den med bågsträngaren.
”Det finns ett annat sätt att göra det där på”, sa han. ”Du behöver inte ha med dig en strängare hela tiden.”
Han höll fram handen och hon räckte över den osträngade bågen. Han lossade bågsträngaren och lämnade tillbaka den.
”Jag tror att du har blivit stark nog att prova det här”, sa han.
Will lade ett av bågens slutsegment som en krok runt framsidan av vänster fotled och förde sedan höger fot genom öppningen mellan den lösa strängen och bågen. När han höll bågen ordentligt på plats med vänster fotled använde han hela sin tyngd och styrkan i ryggen och högerarmen för att böja bågen framåt med höger lår som stöd.
Bågsträngen gled mjukt upp längs bågen och han fäste den ordentligt i skåran. Sedan reste han sig och lämnade tillbaka den strängade bågen.
”Så där”, sa han. ”Man tar loss strängen på samma sätt. Försök själv nu.”
Hon ställde sig på samma sätt och pressade på för att böja bågen och lossa strängens ögla från änden. Först var det mycket ansträngande, men när hon utnyttjade sina nytränade muskler i axlarna och armarna blev det lättare.
Hon log triumferande mot honom. Will nickade utan att le, men Maddie lät sig inte påverkas. Hon satte bågen stadigt mot vänster fotled och böjde för att sätta fast strängen. Hon fick ta i ordentligt de sista centimetrarna, men kände sig mycket belåten när öglan till sist gled på plats.
”Är det så här du själv brukar göra?” frågade hon. Hon kunde inte minnas att hon någonsin hade sett honom stränga sin båge. Han ryckte på axlarna.
”Ibland. Det är lättare med den sammansatta bågen — den är enklare att hålla på plats med benet. En vanlig långbåge slinter lätt i det kritiska ögonblicket. Nej, för det mesta använder jag den här.”
Han pekade på sin högra fot och hon lade märke till en liten läderögla alldeles bakom hälen.
”Jag sätter ena änden av bågen i den här öglan och använder sedan hela kroppen för att böja bågen över ryggen så att jag kan sätta fast strängen.”
Hon nickade tankfullt när hon förstod hur det fungerade.
”Det gäller alltså att använda alla muskler man har när man böjer bågen”, sa hon. ”I ryggen, benen och armarna.”
”Ja, det är bästa sättet. Om man använder allt man har behöver man inte överanstränga någon muskel. Många spejare är rätt små till växten, så den här metoden passar dem.”
Hon såg nyfiket på honom. Hon hade aldrig tänkt på att Will var speciellt kortvuxen. Men nu insåg hon att han faktiskt var betydligt kortare än hennes far — och de flesta andra riddare och krigare hon hade sett. Men fastän han var kortare så var han lika bred över axlarna och bröstkorgen. Han hade trots allt använt en långbåge med fyrtio till femtio kilos dragvikt större delen av livet, och hon gissade att det hade byggt upp hans muskler.
Will verkade än en gång förstå vad hon tänkte på.
”Det finns många fördelar med att vara liten till växten”, sa han. ”Ju större man är, desto svårare är det till exempel att gömma sig.”
Han nickade mot bågen som hon fortfarande höll i handen.
”Låt mig inte hindra dig från att öva”, sa han och traskade iväg. En brevbärare hade kommit med en bunt rapporter tidigare under morgonen, och han behövde läsa igenom dem.
Maddie började spänna bågen. Hon pressade utåt och drog strängen mot sig, precis som Will hade lärt henne. Nu kunde hon dra strängen förbi näsan så att pekfingret nästan nuddade vid mungipan.
”Jag kanske behöver göra lite längre pilar till dig”, hörde hon honom säga. Hon tittade förvånat upp. Hon trodde att Will hade gått, men han hade stannat vid stugknuten för att iaktta henne.