”Fortsätt öva”, sa han och traskade vidare.
För det mesta övade hon på bågskytte och knivkastning under eftermiddagen. Förmiddagen ägnades åt styrketräning, långdistanslöpning och övningar i att gömma sig. I dag ändrade Will rutinen. De åt lunch tillsammans i stugan — nybakat bröd, stark och smakrik ost samt äpplen. Hon drack kall mjölk och Will drack kaffe. Han hade lärt henne att mala bönorna i stället för att bara kasta dem hela i det kokande vattnet, och nu nickade han gillande när han hällde i sig de sista dropparna.
”Du börjar bli bra på det här”, sa han. De dukade av bordet och diskade. Sedan sträckte hon sig efter bågen och kogret som hängde på några pinnar bredvid dörren. Men Will skakade på huvudet.
”Inte i dag”, sa han. ”I dag vill jag att du visar hur bra du är på din slunga.”
”Jag är ganska bra”, sa hon självsäkert. Men när hon tänkte på saken insåg hon att hon inte hade använt slungan en enda gång sedan hon kommit till Redmont. Hon hade bara skjutit båge och kastat kniv.
Will höjde på ögonbrynen. ”Och ödmjuk också”, sa han.
Hon ryckte på axlarna och hoppades att hon inte skulle få anledning att skämmas när hon visade upp sina färdigheter. Hon gick till sitt rum och tog fram slungan och en påse med skott från kistan hon förvarade sina ägodelar i.
Will hade ställt upp fem pålar i gläntan utanför. Längst upp på varje påle satt en sliten hjälm han hade hämtat i krigarskolans soprum. De fem pålarna stod på olika avstånd — det var bara tjugo meter till den närmaste, men över fyrtio meter till den som stod längst bort. Pålarna var dessutom oregelbundet uppställda. Den närmaste stod längst ut till höger och den mest avlägsna befann sig i mitten. Maddie såg fundersamt på måltavlorna. Det här var ett svårare prov än det hon hade fått avlägga inför Halt och Gilan utanför kungliga slottet. Här skulle hon behöva bedöma avståndet innan hon sköt. Hon band fast påsen i bältet och lade ett blyskott i slungskålen. Sedan lät hon vapnet pendla löst fram och tillbaka från höger hand. Will tittade uppmärksamt på och sträckte sedan fram handen.
”Får jag titta?” frågade han och nickade mot påsen med slungskott. Hon tog upp ett nytt skott och lämnade över det till honom. Han kände på det och vägde det i handen.
”Bly”, konstaterade han. ”Jag har för mig att din mor brukade använda stenar.”
Maddie nickade. ”Det brukade jag också göra. Jag använder fortfarande stenar i nödfall. Men de varierar så i fråga om vikt och form och det påverkar träffsäkerheten. Alla de här kulorna är exakt likadana. Du skulle väl aldrig skjuta pilar som var olika långa och tunga?”
Han skakade på huvudet. Maddie hade en poäng. ”Var får du tag på dem?”
”Jag gör dem själv. Jag har en gjutform. Jag smälter bly och häller i det. Sedan filar jag bara bort den där lilla utstickande kanten där formens halvor gick ihop.”
”Hm”, sa Will. Han studerade skottet och såg slipmärkena där hon hade jämnat till det. Han uppskattade när folk gjorde sina egna vapen och projektiler. Maddie var dessutom prinsessa och hade lätt kunnat ge uppgiften åt smederna vid slottet.
”Jaha, då vill jag att du skjuter fem skott. Ett för varje hjälm. Nu får vi se hur bra du egentligen är.” Han lade lite extra betoning på ordet ”egentligen” och betraktade henne för att se hur hon reagerade. Hon gav honom en hastig blick och pressade ihop läpparna till ett tunt streck. Hon tänkte anta utmaningen.
”Vilken ska jag skjuta på först?” frågade hon. Will snörpte lite på munnen.
”De fem hjälmarna är fem temujaier som är på väg mot dig för att hugga huvudet av dig. Vilken tycker du skulle vara lämplig att börja med?”
Det fanns bara ett svar på den frågan. ”Den närmaste”, sa hon. Will nickade och tecknade mot raden av hjälmar.
”Vid det här laget hade han förstås redan hunnit fram. Då hade din lilla slunga inte varit till så stor hjälp, eller hur?”
Hon förstod vad han menade.
Han tittade på medan hon ställde sig med vänster sida mot måltavlan. Hon sträckte ut höger arm och lät den laddade slungan gunga fram och tillbaka en gång, så att skottet lade sig ordentligt i slungskålen, innan hon piskade upp med högerarmen i en nästan lodrät båge. Hon tog ett litet steg framåt och lät skottet flyga iväg.
KLANG!
Hjälmen hon hade valt ut som måltavla flög upp i luften av smällen från den tunga blykulan. Den slog i marken och rullade lite från sida till sida. Maddie laddade om slungan nästan ögonblickligen och sköt ett nytt skott — den här gången mot hjälmen längst till vänster.
KLANG!
Kulan träffade lite snett och hjälmen snurrade häftigt runt pålen. Men Maddie hade redan valt ut en ny måltavla. Hon sköt igen. Det gick lite för fort, och blyskottet for förbi ungefär trettio centimeter från hjälmen.
Hon tvekade och var osäker på om hon skulle skjuta mot samma mål igen.
”Han är fortfarande på väg mot dig”, sa Will. Hon laddade snabbt om och sköt på nytt. Den här gången flög hjälmen av pålen och landade på marken.
Ett skott kvar. Hon laddade, siktade mot den närmaste kvarvarande hjälmen och sköt. Slungan piskade över hennes huvud. Blyskottet susade iväg och slog rakt in i hjälmens framsida så att en stor buckla bildades på den redan illa tilltygade ytan.
Hon vände sig mot honom.
”Hur tycker du att det där gick?” frågade han med uttryckslöst tonfall och ansikte.
Hon försökte att inte verka alltför självbelåten. ”Fyra av fem. Det är ganska bra.”
Han såg tyst på henne i några sekunder.
”Fem temujaikrigare var på väg mot dig”, sa han. ”Du träffade fyra. Den femte hann fram. I ett sådant här läge skulle inte fyra av fem vara bra nog. Du skulle vara tämligen död vid det här laget.”
Hon kände hur hon blev röd i ansiktet av ilska och skam. Han hade rätt. I den här farliga världen räckte det inte att träffa med fyra skott av fem.
”Du måste öva”, sa han.
”Tills det blir rätt”, sa hon. Men Will skakade på huvudet.
”Nej. Tills det inte blir fel.”
Kapitel sjutton
Maddie övade med slungan. Det hade gått en vecka sedan det första övningstillfället och Will hade sett till att hon tränade varje dag. Först fick hon ägna en timme åt bågen. Sedan en åt knivarna. Därefter följde en lunchrast och efter den, på eftermiddagen, brukade Will säga åt henne att öva på slungan.
Hon använde fortfarande de fem gamla hjälmarna som måltavlor, men Will flyttade pålarna varje dag så att mönstret aldrig var likadant.
”Det är inte bra att haka upp sig på några speciella avstånd och vinklar”, förklarade han, och Maddie förstod. Hennes träffsäkerhet hade ökat. Nu träffade hon alla fem hjälmarna tre gånger av fyra. Men hon hade ännu inte uppnått det perfekta resultat Will ville se.
Hon hade lagt märke till ett intressant fenomen. Varje gång hon sköt de fem skotten blev hon mer och mer nervös allteftersom hon träffade de fem måltavlorna. När hon skulle avfyra det femte och avgörande skottet var musklerna stenhårt spända. Därför förhastade hon sig ofta eftersom hon ville få det hela överstökat så snabbt som möjligt. Det ledde i regel till att hon missade.
Hon berättade om saken för Will, som nickade.
”Det är en naturlig reaktion”, sa han. ”När du närmar dig fem av fem blir du nervös. Försök att behärska dig. Slappna av. Stressa inte. Vi kan jobba på din snabbhet senare, men just nu är det bättre att du tar lite längre tid på dig och träffar alla måltavlor än att du förhastar dig och missar en.”
Hon var på sin andra skottserie. Den första hade varit perfekt. Fem skott och fem utmärkta träffar. Nu hade hon fått in fyra träffar till och skulle avlossa det femte skottet. Hon stod stilla och försökte andas lite lugnare. Hon kunde känna spänningen stiga och frestades att skynda på för att bli klar. Men hon lyckades motstå den impulsen.