”Verkligen?” Wills ögon smalnade. ”Vi får se. Och säg inte så där när Tug kan höra dig.”
”Varför inte det?” frågade hon syrligt. ”Blir han sårad då, eller?”
Will lade huvudet på sned och var tyst i några sekunder.
”Kanske”, sa han. ”Men framför allt kan du göra honom irriterad. Och det är aldrig bra.”
Han vände sig om och började gå mot stugans baksida. Hon följde lite tveksamt efter.
”Vad ska vi göra?” frågade hon.
”Sadla hästarna”, sa han. ”Vi ska ta en liten ridtur. Jag ser fram emot att jämföra din förträffliga häst med min lilla fyrbenta tunna.”
Hon traskade efter och hade en obehaglig känsla av att hon begått något sorts misstag.
”Det är bäst att vi tar med oss lite proviant”, ropade Will till henne. ”Vi blir borta till i morgon.”
”Vart ska vi?” frågade hon.
”Till Derrylons vadställe”, sa han. ”Det tar bara en dag att rida dit. Vi tar med oss tält och rider tillbaka i morgon. Soldansare kommer att få många möjligheter att visa vad han går för.”
Maddie hade återigen känslan av att hon gjort ett misstag.
Ett stort misstag.
Kapitel arton
De sadlade hästarna i stallet. Sedan tog Will ned en stor rulle av segelduk från väggen och band fast den bakom sadeln. En annan likadan rulle hängde bredvid den första och Will tecknade åt Maddie att ta ned den.
”Bind den bakom sadeln”, sa han.
Hon lossade kroken och tittade intresserat på det tunga byltet. ”Vad är det?”
”Lägerutrustning. En vattentät duk som kan användas som enmanstält, en filt och lite andra grejer.”
Hon log uppnosigt. ”Jag trodde att vi bara skulle svepa mantlarna om oss och sova under en buske”, sa hon. Will kände lite på seldonen — Tug gillade att ta ett djupt andetag medan sadelgjorden spändes och sedan andas ut igen så att remmarna blev lösare.
”Du får gärna sova under en buske”, sa Will. ”Själv föredrar jag att hålla mig varm och torr. Och det ser ut att bli regn.”
Hon band fast tygrullen. Will ledde Tug runt stugan, gick in och gjorde i ordning en säck med proviant — kaffe, bröd, ost, äpplen, torkat kött och några grönsaker. Om de ville ha färskt kött kunde han skicka ut Maddie på jakt med slungan, tänkte han. Till sist packade han ned sin vanliga uppsättning kryddor, såser och andra matlagningsingredienser innan han gick ut till sin lärling.
Det hängde två vattenskinn bredvid pumpen. Han nickade mot dem.
”Du kan fylla dem”, sa han. Maddie gjorde som han sa medan han svingade sig upp i sadeln. Det ryckte lite i Tugs öron och den lilla hästen såg frågande ut, men Will skakade på huvudet.
”Senare”, grymtade han.
Maddie tittade upp och blev våt över hela ärmen när hon lyfte blicken från det forsande vattnet. ”Sa du något?”
Han skakade på huvudet. ”Jag bara harklade mig.”
Hon räckte över ett vattenskinn och band fast ett annat vid sin egen sadel. Sedan satt hon upp på hästen. Soldansare tog några steg och verkade redo att springa. Han hade inte varit ute på flera dagar och var full av energi och entusiasm — precis som sin ryttare. Tug, å andra sidan, stod helt orörlig.
”Då ger vi oss av”, sa Will. Tug började röra sig i lugnt, skuttande trav. Maddie drog i tyglarna och hennes häst började röra sig framåt, ivrig att galoppera. Men hon hejdade honom och tvingade hästen att hålla Tugs tempo.
”Ska vi inte rida fortare?”
Will vände sig i sadeln och såg på henne. Soldansare hade längre ben än Tug, så han fick titta upp för att möta hennes blick.
”Nej”, svarade han.
Maddie fnös lite föraktfullt. ”Det är alltså därför det kommer att ta hela dagen.” Han svarade inte. ”Du vet att Soldansare är ett arridiskt fullblod, va?”
Han nickade. ”Arridiska hästar är fina.”
”Och de springer fort! Många säger att de är världens snabbaste hästar.”
Tug ruskade lite på sin korta man och gav ifrån sig ett läte som lät som en rapning. Maddie gav hästen en förvånad blick. Det var nästan som om den hade svarat på det hon hade sagt. Men det var förstås omöjligt.
”Visst, de är inte direkt sniglar”, sa Will lugnt. De red vidare i tystnad under några minuter. Soldansare var fortsatt ivrig och Maddie fick göra sitt bästa för att hejda honom. Tug traskade på i lugnt och stadigt tempo.
Han är som en gunghäst, tänkte Maddie och såg på Tugs stadiga, mjuka rörelser. Hon vred sig lite otåligt i sadeln. Hon kände energin Soldansare hade byggt upp och längtade efter att få galoppera och visa Will hur en riktig häst kunde springa.
”Var ligger det där vadstället?” frågade hon.
Will pekade mot sydöst. ”Vi följer landsvägen i ungefär tjugo kilometer. Sedan tar vi av mot ett samhälle som kallas Kullarna. När vi har kommit igenom den byn fortsätter vi till Derrylonfloden. Vägen leder rakt fram till vadstället.” Han såg fundersam ut. ”Det är ordentligt skyltat hela vägen.”
Hon nickade. Det lät nästan som om han gav henne tillstånd att rida i förväg. Hon log mot honom.
”Då väntar jag på dig där!”
Hon satte hälarna i Soldansares sidor och fattade tyglarna i ett lösare grepp. Valacken tog ett språng framåt och fick upp farten redan efter några meter. Hovarna smattrade snart mot vägen så att dammet yrde.
Maddies mantel och hår böljade bakom henne i vinden och Will kunde höra hennes upprymda skratt.
”Han är verkligen snabb”, sa Will.
Tug vände på huvudet och såg på honom med vänster öga.
Inte lika snabb som Sandstorm.
”Kanske inte. Men springa kan han.”
Jag var snabbare än Sandstorm.
”Visst, jag minns det. Men bara under de sista metrarna.”
Den lilla hästen frustade nedlåtande. Jag bara spelade.
”Klart att du gjorde.”
Han kände hur Tug började sträva mot tyglarna. Will höll honom under kontroll.
Vill du att jag springer ifatt honom?
Will skuggade ögonen och blickade efter Maddie. Hon och Soldansare var som prickar på horisonten. Ett stort dammoln låg i luften bakom dem. Efter en liten stund rundade de en krök i vägen och försvann bakom träden. Enda spåret efter dem var dammolnet som långsamt höll på att lägga sig.
”Inte än”, sa Will. ”Om en stund.”
Maddie njöt av hästens mjuka, kraftfulla galopp och känslan av vinden i håret. Det här var att rida, tänkte hon och manade Soldansare till ännu högre hastigheter. När hon nådde stället där vägen svängde vände hon sig lite i sadeln för att titta bakåt.
Will och Tug var små figurer i fjärran som kämpade sig fram i makligt tempo. Vad annat kunde man vänta sig av den där ludna lilla tunnan? Hon hade många gånger hört folk prata om spejarnas hästar med nästan vördnadsfull ton. Nu när hon själv hade sett en på nära håll hade hon svårt att förstå varför.
”Och han hör säkert till de bättre”, sa hon högt. Will var trots allt en av de mest respekterade spejarna. Det var sannolikt att han hade en mycket bra häst — kanske den bästa.
Hon fylldes av en sorts upprorisk belåtenhet. Will var så skicklig, kunnig och överlägsen henne på nästan alla sätt man kunde tänka sig. Han kunde hitta villebråd som lämnat nästan obefintliga spår efter sig. Han kunde skjuta båge med otrolig snabbhet och precision. Och han hanterade sina knivar med nästan övermänsklig förmåga. Han var livsfarligt snabb och träffsäker.
Men det här var något hon var bättre på. I ärlighetens namn var det naturligtvis hennes häst som var bättre än Tug, tänkte hon. Men det var ju hennes förtjänst. Hon hade varit smart nog att välja en bra häst.