Hon var övertygad om att Soldansare var fullständigt överlägsen Wills lilla grå häst. Hon bestämde sig för att hon ville slå honom stort. Att bara hinna före Tug och Will till Derrylons vadställe var inte bra nog. Hon hade lust att vinna en förkrossande seger. Will hade sagt att det skulle ta en dag att komma fram till vadstället, men hon tänkte rida dit på halva den tiden.
Hon lutade sig framåt över Soldansares hals.
”Kom igen, killen! Vi ska visa dem.”
Soldansare sträckte på öronen och vaggade lite med huvudet av glädje. Han älskade att springa. Att springa var livet för honom. Det var trots allt det som de arridiska hästarna hade avlats fram för. Han tog längre språng och ökade farten ytterligare.
Maddie tjöt av lycka. Hon hade aldrig ridit så här fort förut och lät sig uppslukas helt av den berusande, upplyftande spänningen.
Tug fortsatte i samma stadiga tempo som innan.
Hovarna lät tudidum, tudidum, tudidum mot den hårt trampade landsvägen. Då och då vände han på huvudet för att se på Will. Men ryttaren bara skakade på huvudet. Till sist bestämde sig Tug för att föra saken på tal.
Säg till när du vill att jag börjar springa.
”Tro mig, jag kommer att meddela dig.”
Tudidum, tudidum, tudidum.
Normalt sett var inte Maddie typen som lät en häst överanstränga sig. Vanligtvis var hon noga med att kontrollera djuret så att det inte tröttade ut sig.
Men den härliga ridturen och otroliga snabbheten, samt naturligtvis hennes iver att visa Will och hans häst hur bra Soldansare var, blev förödande.
De hade galopperat vilt i flera kilometer när hon kände hur den arridiska hästen började tappa farten. Sedan ruskade Soldansare på huvudet och kämpade vidare. Men nu insåg hon hur hårt hon hade drivit honom.
Han skummade och fick arbeta som en blåsbälg när han fyllde lungorna med luft. När hon hörde att han grymtade ljudligt varje gång han drog efter andan greps hon av dåligt samvete. Hon höll in hästen, som inledningsvis gjorde motstånd. Han var uppenbarligen beredd att fortsätta tills han stupade av utmattning.
Hon ryckte hårt i tyglarna för att stävja hans tanklösa instinkt att bara springa vidare. Hon försökte prata lugnande och långsamt öka trycket mot bettet tills hästen stannade.
Soldansare stod och andades tungt med utsträckta ben. Maddie satt snabbt av, klappade honom på halsen och gick runt honom för att se till att han var oskadd.
”Du har klarat dig fint”, sa hon. Det var tur att hon hade upptäckt sitt misstag i tid.
Hon hällde lite vatten från sitt vattenskinn i handen och lyfte den till hans mule. Soldansare tryckte sin mjuka nos mot hennes hand och drack. Hon droppade mer vatten från vattenskinnet i handen.
”Inte för mycket”, sa hon. ”Och inte för fort.”
Han frustade tacksamt. Hon lossade sadelgjorden och tog en gammal fyrkantig trasa ur sin väska och torkade honom mjukt samtidigt som hon pratade lågt och lugnande med honom. Det här hade varit nära ögat. Om hon hade fortsatt lite till kunde hon ha fördärvat sin vackra häst.
När hon till sist var färdig ledde hon hästen till vägkanten och lät honom beta i gräset i några minuter. Hon var ursinnig på sig själv som begått ett så här allvarligt misstag. Hon visste att det inte var Soldansares fel. Det var ingen annan än hon själv som bar skulden — hon var trots allt ryttaren. Det var hon som borde ha kontrollerat honom och hjälpt honom att hushålla med styrkeresurserna.
Hon lät hästen vila i några minuter innan hon tog tyglarna och ledde honom tillbaka till vägen. Hon skulle bli tvungen att gå en stund, tills han hade svalnat och återhämtat sig. Hon började promenera, och hästen traskade lydigt efter. Hon vände sig om och iakttog djuret för att försäkra sig om att det inte gick konstigt — att Soldansare inte hade sträckt några muskler under den vansinniga galoppen.
Lyckligtvis verkade Soldansare må bra. Hon log lugnt och skakade på huvudet i förundran över hans fenomenala hastighet. Hon var tacksam över att han inte fått någon permanent skada. Hon undrade hur långt bakom dem Will och Tug var.
”Vi har förmodligen så stort försprång att vi kan gå resten av vägen och ändå vinna”, sa hon till Soldansare. Han skakade trött på huvudet där han stegade fram bakom henne.
Sedan hörde hon ett ljud bakom dem. Ett regelbundet, rytmiskt ljud.
Tudidum, tudidum, tudidum.
Hon snodde runt. Will och Tug rundade en krök bakom dem och var på väg mot dem i samma löjliga, jämna tempo som innan. Hon tyckte återigen att Tug rörde sig som en gunghäst.
Men han var i alla fall en väldigt stabil gunghäst, tänkte hon.
Will red upp jämsides med henne. Han höll inte in Tug. Soldansare lyfte huvudet och började sträva framåt när han fick syn på den mindre hästen, men Maddie tvingade honom att behärska sig.
”Din häst ser trött ut”, sa Will förstående när han hade ridit förbi henne.
”Han kommer att klara sig”, sa hon trotsigt.
Will vände sig om i sadeln och såg på henne medan avståndet mellan dem ökade.
”Fint att höra”, sa han. Sedan vände han sig mot vägen framför sig igen och ropade över axeln: ”Vi väntar på er i Kullarna.”
Hon blängde på honom och vände sig sedan om för att spänna Soldansares sadelgjord igen. Den utmattade arridiska hästen rörde sig nervöst och var full av iver att springa ifatt Tug. Hon satte en fot i stigbygeln, men hejdade sig.
Han var inte redo än. Om hon lät honom springa kanske han skulle skada sig. Hon drog motvilligt ut foten, lossade sadelgjorden igen och fortsatte att leda hästen.
Will såg sig över axeln. Han var redan framme vid nästa krök. Han såg hur Maddie började sitta upp, men ändrade sig och började promenera.
”Duktig flicka”, sa han gillande.
Hm? Tug höll blicken fäst vid vägen framför dem och hade inte sett vad Maddie gjort.
”Hon vägrar missköta hästen fastän det innebär att hon förlorar tävlingen. Hon kommer att bli en utmärkt spejare.”
De red vidare i tystnad under några minuter innan Will pratade på nytt.
”Om hon nu bara kunde lära sig att dricka kaffe”, sa han.
Tudidum, tudidum, tudidum.
Kapitel nitton
Vi behöver hästar med speciella egenskaper”, förklarade Will.
Det hade gått tre dagar sedan de återvänt från vadstället. Soldansare hade klarat sig fint. Tug var helt oberörd — för honom hörde långa ridturer till vardagen. Nu red de bredvid varandra, men Will hade ännu inte berättat vart de var på väg. Maddie visste inte om hon inbillade sig, men hon tyckte att Soldansare hade börjat bete sig mer respektfullt mot Wills lilla grå häst.
”Vad då för egenskaper?” frågade hon.
”Snabbhet, förstås”, sa Will. ”Och det har ju din arridier ingen brist på. Det är mycket möjligt att han kan slå Tug på kortare sträckor.”
Tug ruskade på manen och frustade. Will log och klappade honom på nacken.
”Han är absolut snabbare”, sa Maddie. ”Han sprang ifrån er för några dagar sedan. Det såg du ju själv!”
”Ja, det gjorde jag”, sa Will lugnt. ”Men Tug sprang inte den gången. Han bara lunkade på utan att förbruka sina krafter.”
”Men hur snabbt kan han springa, då?” frågade hon och vände lite på sig för att studera den lilla hästen. Tug såg inte ett dugg mer imponerande ut än han hade gjort förra gången hon tittat.