Till hennes stora förvåning ryckte Will på axlarna. ”Vet inte.”
Hon såg skeptiskt på honom. ”Har du aldrig sett honom springa?”
Will skakade på huvudet. ”Jag har sett honom springa många gånger. Och varje gång sprang han så fort han behövde. Om han sprang så fort han kunde vet jag däremot inte. Men jag betvivlar det.”
Maddie rynkade pannan. Hon förstod inte riktigt det här.
Berätta om Sandstorm.
Will funderade lite och nickade.
”För en del år sedan var vi i Arrida”, började han. ”I öknen.”
Maddie nickade ivrigt. ”Ja. När min mamma gav sig av för att rädda den skandiske överjarlen, va?” Hon hade hört om det där, men varken hennes mor eller hennes far hade berättat några detaljer. Nu anade hon att hon skulle få höra mer om de äventyren och vände intresserat på sig så att hon kunde se Will medan han berättade.
”Precis. Hur som helst, vid ett tillfälle var jag tvungen att låta Tug tävla mot en arridisk hingst som hette Sandstorm. Fantastisk häst — kanske den finaste bedullinerna hade.”
”Bedullinerna?” sa hon osäkert. Hon hade aldrig hört talas om dem.
”Det är ett nomadfolk i Arrida. De är fantastiska ryttare och utmärkta hästuppfödare. En av de yngre männen blev väldigt förtjust i Tug.”
Det hade naturligtvis varit den nuvarande Tugs föregångare som ställt upp i den kapplöpningen, men Will tänkte inte gå in på det där nu. Han ansåg att hästens personlighet hade överförts från en inkarnation till nästa, men visste inte riktigt om han skulle lyckas förklara det ordentligt.
”Jag och Tug tappade bort varandra. Lustigt nog var det på grund av en sandstorm. Den unge bedullinen hittade Tug när han irrade omkring i öknen och blev omedelbart intresserad.”
Maddie kastade en ny blick på den lilla hästen. ”Varför det?” frågade hon odiplomatiskt.
Will såg på henne i några sekunder och skakade på huvudet. När han svarade lät han ganska irriterad.
”Han hade öga för hästar”, sa han kort. ”Han förstod att där fanns mer än vad man kan ana vid första anblicken.”
Jag har ett så vackert inre.
Will gav Tug en ny förströdd klapp på nacken. ”Hur som helst, Sandstorm var den finaste hästen de hade. Det var ledarens häst. Jag lyckades få dem att ställa upp på en tävling. Om jag och Tug slog Sandstorm i en kappridning skulle jag få behålla Tug.”
”Varför behöll de honom inte bara ändå? Varför tävla mot dig?”
”Den unge mannen i fråga hade svårt att rida på Tug. Jag gick med på att lära honom om han vann.”
Hon fnös föraktfullt. ”Han kan inte ha varit någon vidare ryttare”, sa hon. ”Att rida på Tug kan inte vara någon konst.”
Will skulle precis svara, men hejdade sig. Han greps av en plötslig, elak impuls. Maddie var så självsäker och snabb med att förkasta Tug. Snart skulle det vara dags att sticka hål på den ballongen.
”Vi återkommer till den saken”, sa han. ”I vilket fall som helst så stack Sandstorm iväg som en pil. Tug rusade efter, men under de första femtio metrarna drog Sandstorm ifrån honom.”
”Det är klart”, sa Maddie omedelbart.
”Saken var att jag hela tiden visste att Tug skulle orka längre än Sandstorm. Våra spejarhästar är framavlade för uthållighet och jag såg till att det blev ett långdistanslopp. Under tävlingens andra halva började vi knappa in. Vi närmade oss långsamt och till sist red vi sida vid sida. Då var det knappt tre hundra meter kvar till mållinjen.”
Will blickade iväg i fjärran, och i sina tankar kunde han tydligt se den där ökentävlingen på nytt trots att så många år hade förflutit.
”Jag har aldrig sett Tug springa så fort. Men Sandstorm var en fantastisk häst. Han höll vårt tempo. Då och då drog vi ifrån med någon meter. Sedan var det hans tur att komma ikapp och rida förbi.”
Han tystnade och mindes.
Maddies ögon lyste av spänning. ”Vad hände sedan?”
”Snart fick Tug övertaget. Plötsligt ökade han farten drastiskt och lämnade den andra hästen bakom sig. Men Sandstorm tog igen det, och den här gången kunde jag känna hur Tug rörde sig långsammare när den andra hästen närmade sig.”
”Du drev honom för hårt”, sa hon och mindes hur hon hade gjort samma sak med Soldansare tre dagar innan. Sedan rynkade hon pannan. Tug var ju här med dem! Det måste ju betyda att Will hade vunnit kappridningen.
”Det trodde jag också. Men när Sandstorm såg hur Tug verkade vara nära att tröttna gav han allt han hade. Han drog ifrån oss på nytt. Han sprang som vinden.
Men sedan nådde han sin gräns. Tug återhämtade sig, ökade farten och rusade förbi. Jag hade ingen aning om att Tug kunde vara så snabb. Men vad som var ännu mer imponerande var att han hade fått den andra hästen att överanstränga sig genom att lura den. Han hade avsiktligen minskat farten för att Sandstorm skulle ge järnet.”
Will log brett mot sin häst och böjde sig lite fram för att klia den mellan öronen.
”Vi behöver hästar som är både uthålliga och snabba. Du kommer att få se att en spejarhäst kan vara otroligt snabb. Men den kan också traska på i ett lugnt men stadigt tempo i timme efter timme utan att vila.
Det är perfekt för oss. Vi färdas ensamma. Om vi råkar i knipa är det viktigt att våra hästar orkar mer än fiendens hästar — även om de byter häst. Vi har bara en häst, så vi måste kunna lita på den.
Våra hästar måste vara smarta och listiga. Och snabba. De ska kunna springa hela dagen utan uppehåll. Och det kan de. De är framavlade för det. Våra hästuppfödare har förfinat dessa egenskaper under flera generationer.”
”Och vart är vi på väg nu?” frågade hon. Hon anade vad svaret skulle bli, och det Will sa härnäst bekräftade hennes misstankar.
”Vi ska hälsa på unge Bob. Det är vår främste hästuppfödare. Han kommer att ha en spejarhäst klar åt dig.”
Unge Bob var en fascinerande figur. Han var kort och hjulbent. Många års sol, väder och vind hade gett hans hy en brunaktig ton. När han traskade ut ur sin stuga för att möta dem såg Maddie att han var nästan helt flintskallig, med bara enstaka vita hårstrån kvar på båda sidor av huvudet. När han log såg man att munnen i det rynkiga, fårade gamla ansiktet var så gott som helt tandlös. Hon hade ingen aning om hur gammal han kunde vara.
Det enda som var ungt med honom var ögonen. De var blå, klara och klipska. Han såg på Will och höjde handen i en hälsning när de red fram till stugan.
”God dag, spejare Will!”
”God dag, unge Bob”, svarade Will. ”Allt väl, hoppas jag.” Unge Bob nickade några gånger som om han funderade.
”Jodå. Jag ska inte klaga. Inte alls. Visst har jag lite värk och krämpor då och då, och ryggen smärtar till ibland…” Han brast i skratt. Det var ett högt och genomträngande läte, men Maddie tyckte att det passade den lille mannen. Han påminde om en tomte.
”Men nu beklagar jag mig, va?” Unge Bob vek sig dubbel av skratt, men slutade tvärt och vände sin förvånansvärt skarpa blick mot Maddie. Det var som om han mätte henne med blicken.
”Ingen flicka har någonsin blivit spejarlärling förut”, sa han.
Hon nickade. ”Jag vet.”
”Hur trivs du? Tycker du om det?”
Hon tvekade. Det var länge sedan hon ens hade funderat på den frågan. Hon hade varit alldeles för upptagen med att lära sig nya färdigheter och finslipa sin teknik med bågen och slungan för att tänka på om hon gillade det hela eller inte.
”Ja, det gör jag”, svarade hon efter en kort paus. Till sin överraskning insåg hon att hon verkligen menade det.
Unge Bob lade huvudet på sned och tittade närmare på henne. Leendet försvann. Han tycktes utvärdera henne — och godkänna henne.