”Bra, bra”, sa han. ”Du har fått en fantastisk möjlighet. Ta vara på den.”
”Det ska jag”, sa hon. Hon var medveten om att Will iakttog henne. Och det hon sa var sant. Hon tänkte verkligen ta vara på chansen hon hade fått. Än en gång förvånade hon sig själv.
Ett nytt leende lyste upp unge Bobs skrynkliga ansikte.
”Men man kan inte bli spejare utan en spejarhäst. Eller hur, spejare Will?”
”Jag har försökt förklara det för henne”, sa Will och nickade.
”Då är det bäst att jag hämtar en!” Unge Bob vände sig om och skyndade iväg till ett stort stall bakom stugan. Han rörde sig lite snett och skuttande över den dammiga marken.
När Maddie ansåg att mannen inte kunde höra dem, lutade hon sig fram i sadeln och talade lågt till Will. ”Varför kallar ni honom unge Bob? Han är ju uråldrig!”
Will höll upp handen för att tysta henne, men det var för sent. Unge Bob vände sig mot dem och storskrattade.
”För att gamle Bob är min pappa — och han är ännu mer uråldrig!”
Han vände sig om igen och fortsatte röra sig mot stallet på sitt märkliga, hoppande sätt. Han hade kommit fem meter till när han såg på henne över axeln.
”Det är förresten han som är döv. Inte jag!”
Maddie tittade på Will och slog ut lite hjälplöst med händerna, men han bara ryckte på axlarna.
Den krökte gestalten försvann in i stallet. Efter några sekunder hörde de en häst gnägga inne i den stora byggnaden. Tug svarade direkt. Soldansare spetsade öronen och såg sig omkring. Han kände sig märkbart osäker här. Tug verkade däremot stortrivas.
Unge Bob kom ut i förmiddagssolen med en häst bakom sig. Trots att Maddie var skeptisk till spejarnas hästar lutade hon sig intresserat framåt. Det här skulle trots allt bli hennes djur.
Hästen var kraftig och tunnformad, precis som Tug. Den hade korta ben, men lång man och svans, och den lurviga pälsen hade borstats så att den nästan glänste. Hennes hjärta hoppade över ett slag när hon såg att hästen var svartfläckig. Pälsen hade ett oregelbundet mönster i svart och vitt. Hon hade alltid älskat sådana hästar.
Unge Bob ledde fram hästen till dem. Tug gnäggade på nytt och gick fram och puffade lite på nykomlingen med mulen. Soldansare tog några nervösa steg bakåt.
”Det här är Bumper”, sa unge Bob.
”Bumper?” sa Maddie.
Hästuppfödaren skrattade sitt galna skratt och klappade belåtet hästen. ”En utmärkt häst. Som föl gillade han att puffa emot saker tills de välte, men han har kommit förbi den fasen nu.”
Det var som om den spräckliga hästen hade hört honom. Den stötte till honom med nosen så att han stapplade några steg bakåt.
”Nästan, i alla fall”, konstaterade han.
Maddie studerade hästen. Hon kunde se de kraftiga musklerna under den välborstade pälsen. Bumper tittade på henne och hon såg tecken på stor intelligens och empati i hans ögon. Hon kände sig omedelbart som det här djurets ägare — eller rättare sagt dess vän, tänkte hon.
”Vad tycker du?” frågade Will och såg uppmärksamt på sin lärling.
Maddie överraskade sig själv för tredje gången på tio minuter.
”Han är underbar”, sa hon lågt.
Kapitel tjugo
Kom ned nu så ska jag sadla honom åt dig”, sa unge Bob. ”Jag förmodar att du vill använda din egen sadel?”
Hon nickade och gled ned från Soldansare. En sadel var ett mycket personligt föremål. Hon hade vant sig vid den här och satt bekvämt i den.
”Ja, tack”, sa hon. Unge Bob började gå mot Soldansare, men Will höll upp handen.
”Vi kan låta Maddie sadla hästen själv”, sa han. ”Eftersom hon kommer att göra det i fortsättningen är det lika bra att hon vänjer sig vid det. Vi har inga stallpojkar vid stugan.”
Maddie hade inget emot att sadla och förbereda riddjuret. Hon hade flera års erfarenhet av att ta hand om hästar. Unge Bob hoppade bort till staketet och hämtade ett rep att binda Soldansare med medan Maddie lossade seldonen.
”Fin häst”, sa Bob och såg gillande på Soldansare. ”Snabba djur, arridierna. Och jämna i humöret också. Synd att han är valack!”
Maddie lade betslet över Bumpers huvud. Den lilla hästen sänkte faktiskt huvudet för att hjälpa henne. Hon stannade till och såg intresserat på unge Bob.
”Varför det?” frågade hon.
”Det hade inte varit dumt att få låna honom i ett år. Vi kunde ha nytta av honom i hästuppfödningen.”
”Är han inte lite för finlemmad för en spejarhäst?” frågade Will. Han hade under sitt liv som spejare kastat många ryttare ur sadeln genom att helt enkelt låta Tug störta rakt in i deras hästar. Den arridiska hästens ben verkade alldeles för sköra för sådant, tänkte han.
Bob kliade sig tankfullt på näsan. ”Kanske. Men han springer fort. Om vi korsade honom med en lite kraftigare häst skulle vi få ett djur med både snabbhet och kraft.”
Maddie hade lagt på betslet. Bumper öppnade och stängde munnen och tuggade tills bettet kändes bekvämt för honom. Maddie spände snabbt loss sadeln från Soldansare och bar över den till Bumper.
Den fläckiga hästen sköt fram huvudet för att syna sadeln. Hon kände hans varma andedräkt på händerna när han nosade och frustade lite. Hon kunde se näsborrarna utvidgas och dras ihop när han andades in och ut. Efter några sekunder sträckte han på sig igen och slängde lite med huvudet som om han ville ge sitt godkännande.
Hon lade ned sadeln och gick och hämtade sadelfilten från Soldansares rygg. Än en gång lät hon Bumper syna den för att han skulle godkänna den. Sedan lade hon den över djurets rygg och strök den så att den inte var skrynklig eller veckad någonstans. Hon böjde sig ned, grymtade lite av ansträngning och lyfte upp sadeln på djurets rygg.
Bumper vred på huvudet och såg nyfiket på henne. Hon log brett.
”Känns det bra?” frågade hon, och han ruskade några gånger på manen. Hon sträckte sig ned under djurets mage för att ta den hängande sadelgjorden. När hon hade fått tag i den tryckte hon upp sadelkåpan och stigbygeln en aning för att blotta spännet. När hon hade fört igenom sadelgjorden drog hon åt ett extra snäpp för att sadeln skulle sitta ordentligt. Hon reste sig upp och betraktade Bumper för att se om hästen tänkte andas ut — hon hade flera gånger lagt märke till Tugs knep när hon sett Will sadla sin häst de senaste veckorna. Men Bumper försökte inte lura henne. Hon klappade honom uppskattande på halsen och han gav henne en ny blick. Han nickade lite. Det var nästan som om han försökte säga henne något. Hon skakade på huvudet och slog undan tanken.
Hon drog ned kåpan och stigbygeln igen och såg på de två männen som betraktade henne. Det var något… förväntansfullt med hur de tittade på henne. Hon studerade deras ansikten. Hon anade att de visste något som inte hon visste.
”Innan du sitter upp…”, började unge Bob — men Will avbröt honom snabbt.
”Är det något du undrar?” frågade han. ”Något du behöver veta?”
De två männen utväxlade en blick. Hon lade huvudet på sned och log. Leendet var lite överlägset.
”Jag har ridit förut, vet du”, sa hon.
Will nickade. ”Jag vet.”
”Och den här hästen ser ganska lugn och foglig ut.”
Will pressade ihop läpparna och såg tankfull ut. ”Lugn… ja, det stämmer nog. Men jag vet inte om foglig är rätt ord.”
Hon log belåtet och såg på Bumper som stod helt orörlig, utan att trampa och skruva på sig som de flesta nysadlade hästar gjorde.
”Jag är rätt säker på att han är foglig”, sa hon självsäkert.