”Han säger adjö till Bumper”, förklarade han. ”Bob blir väldigt fäst vid sina hästar. Ibland misstänker jag att han anser att han bara lånar ut dem till oss. Vilket kanske på ett sätt stämmer.”
Hon gick fram till fönstret och tittade ut. Den lille hjulbente mannen stod bredvid Bumper så att hans huvud nästan vidrörde hästens. Hon såg hur han rörde på läpparna, men hon kunde inte höra vad han sa. Hon började rent instinktivt gå mot dörren, men Will hejdade henne.
”Låt dem vara”, sa han. ”Det skulle vara genant för dem båda om de såg dig titta.”
Hon nickade, insåg att han hade rätt och gick tillbaka till köksbordet. Will hade diskat tallrikarna och hon torkade dem med en liten handduk innan hon ställde undan dem. Efter några minuter kom Bob tillbaka in i stugan och log mot dem.
”Jag gav bara några sista instruktioner till grabben”, sa han. ”Jag vill inte att han kastar av dig igen — så länge du inte har gjort dig förtjänt av det, vill säga.”
De tog farväl av unge Bob och gick ut till sina hästar. Sedan satt de upp och red iväg. Maddie ledde Soldansare i ett lätt rep. Den arridiska hästen verkade inte ha något emot att traska efter dem. Han tycktes inte vara det minsta svartsjuk på den lilla svartvita lurviga hästen som Maddie red på. Men Soldansare och Maddie hade aldrig haft den sortens förhållande som redan började formas mellan henne och Bumper. Hon småpratade muntert medan de red och skröt om hästens utmärkta egenskaper.
Will svarade mestadels med enstaviga grymtningar, men hon brydde sig inte om hans bristande entusiasm över hennes häst och allt den kunde göra.
”Han rör sig så lätt och mjukt!” utbrast hon. ”Man tror knappt att hovarna nuddar marken när man galopperar! Och snabb är han också. Jag har aldrig sett en häst springa så fort som han. Han är helt fantastisk! En gång kom vi fram till ett dike som jag inte ens hade sett — men han bara stålsatte sig och hoppade rakt över det! Alltså, allvarligt talat — det var precis som om han flög! Ena sekunden galopperade vi och i nästa bara vi susade rakt över diket.”
Tug vred lite på huvudet och såg på Will. Will ryckte på axlarna. Tug släppte väder, men Maddie verkade inte märka det. Hon förstod i alla fall inte att ljudet var menat som ett inlägg i samtalet.
”Och sedan visade Bob hur jag kan få honom att trampa hårdare så att en förföljare inte ska se att jag har suttit av. Visste du att de kan göra så?”
”Jag hörde någon nämna det en gång”, sa Will torrt. Han anade att Tug tänkte göra ett nytt otrevligt ljud och petade till honom för att hejda honom.
”Det kan de”, sa Maddie. ”Och han visade en massa andra små knep också. Bumper är verkligen enastående!”
Den bästa hästen genom tiderna.
Will pressade åt mjukt med låren för att visa Tug att han hörde honom. Maddie skulle nog tycka att det var konstigt om han började prata med sin häst. Den tanken fick frågan hon ställde härnäst att verka ännu mer anmärkningsvärd.
”Will”, började hon. ”Får jag fråga en sak?”
”Det gjorde du ju precis”, svarade han. En nostalgisk känsla fyllde honom. Hur många gånger hade inte han och Halt haft samma diskussion? Han märkte till sin glädje att Maddie blev lika förbryllad över svaret som han själv en gång hade blivit.
”Va? Ja… jo. Ja, det kanske jag gjorde. Får jag fråga en sak till…” Hon avbröt sig när hon insåg att Will skulle svara på samma sätt igen. ”Om du inte har något emot det tänker jag ställa en fråga”, sa hon till sist.
Will nickade. ”Det går bra.”
”Jo, det är det att… det här kanske låter dumt…”
”Inte omöjligt.”
Hon blängde på honom. Hon ville förtvivlat ställa sin fråga, men ville inte verka korkad. Will gjorde tecken åt henne att fortsätta, och hon drog djupt efter andan.
”Jag menar… har du någonsin haft känslan av att din häst pratar med dig?”
Will satte sig käpprak i sadeln. Kommunikationen mellan honom och Tug var en sak han aldrig hade diskuterat med någon. Han hade länge misstänkt att Halt och Abelard hade ett liknande band. Maddie kände tydligen redan av det med Bumper.
Vi gjorde nog rätt som valde henne till kåren, tänkte han. ”En häst?” sa han högt. ”En pratande häst? Menar du allvar?”
Maddie blev väldigt röd i ansiktet och tittade skyndsamt bort.
”Ja, nej… Det var bara en knäpp känsla jag hade. Glöm att jag sa något!”
Han nickade. Men han glömde det inte. Det hon hade sagt stannade i hans tankar till sent på kvällen.
Kapitel tjugotvå
Maddies träning fortsatte, men nu hade ett nytt element tillkommit på schemat. Utöver de andra lektionerna red hon nu varje dag på Bumper så att det redan starka bandet mellan henne och hästen stärktes ytterligare. En djup förståelse rådde snart mellan dem.
Precis som hon redan hade märkt började Bumper bli som en förlängning av henne själv. Han svarade på minsta signal och förstod omedelbart vad hon förväntade sig av honom. Hon lärde sig dessutom att tolka alla djurets signaler — varningar för eventuella faror och signaler som betydde att en okänd person eller ett farligt djur var i närheten.
Hon fick också bygga upp sin kondition genom att springa långa sträckor över landsbygden eller följa en hinderbana som Will gjort i ordning. Han varvade den träningen med grundläggande stridsträning. Han lärde henne att slå med nedre delen av handflatan i stället för med knytnäven. ”Då slipper du bryta fingrarna”, sa han. Han visade också hur hon kunde dra nytta av sin kroppsvikt och hastighet i en rad enkla men effektiva rörelser.
Hon fick även lektioner i att spåra och gömma sig. Will och Maddie red genom hela Redmont på jakt efter djurspår som de sedan identifierade. De följde efter lyckligt ovetande resenärer som aldrig upptäckte dem. Ibland fick Maddie stå insvept i manteln vid vägkanten medan människor passerade bara några meter bort utan att märka henne.
”Lita på manteln”, sa Will vid flera tillfällen. ”Och rör dig inte. Inte ens om du tror att någon har sett dig.”
Dagarna var fullspäckade och om kvällarna var hon för utmattad för att göra något annat än att lägga sig ned och sova djupt till nästa morgon.
Hon begav sig fortfarande till Wensley varje morgon för att hämta nybakat bröd och mjölk. Men numera red hon snarare än gick.
Will hade förbjudit henne att rida på Soldansare till byn. ”Han är alldeles för exotisk för våra trakter”, sa han kryptiskt. Men nu när hon hade Bumper hävde han förbudet. ”En spejare ska ha med sig sin häst”, förklarade han.
Maddie var inte riktigt säker på vad det var för skillnad, men hon älskade att rida på Bumper. Hon brukade klappa honom, prata med honom och njuta av hans sällskap i största allmänhet under deras morgonutflykter. Till och med något så vardagligt som att hämta bröd och mjölk blev roligt när Bumper var med. Det kanske var det Will visste.
Byborna började snart vänja sig vid åsynen av den lilla mantelklädda gestalten med pilbåge över sadeln som kom ridande varje morgon på sin lurviga svartvita häst. Maddie kände sig först förvånad och sedan lite smickrad när hon förstod att hon hade blivit något av en kändis bland byns tonåringar. Som spejare var hon en mystisk och spännande figur — och det hela blev ännu intressantare av att hon var den första flickan någonsin som tränats till spejare.
Det fanns ungefär ett halvdussin pojkar och flickor i hennes egen ålder i byn. De betraktade henne med förundran och stor respekt — och viss avundsjuka. Deras egna liv var inrutade och följde alltid samma rutiner. Livet i en liten by som Wensley var inte särskilt spännande, men den nya flickan var spejarlärling. Hon hade en pilbåge och de visste att hon kunde använda den. Vid några tillfällen hade de smugit genom skogen för att titta på medan hon övade.