”Du kan känna dig helt lugn”, sa hon. ”Jag klarar mig.”
Han fattade sitt beslut. ”Bra”, sa han och gick ut.
Maddie hörde hans lätta fotsteg på verandan när han gick runt stugan till hästarna. Tug hälsade med en låg gnäggning. Några minuter senare hörde hon den lilla hästens hovar när Will red förbi stugan och ut på stigen mot Redmonts slott. Så snart ljudet hade försvunnit och hon var säker på att Will var långt borta övergav hon sin låtsade trötthet och började röra sig med större iver. Hon reste sig upp, tog med sig den halvätna skålen med gryta till köksbänken och skrapade ut resterna i sophinken. Hon såg fram emot pajerna och lammspetten Lucy hade utlovat. Grytan hade varit välsmakande, men hon ville gärna vara lite hungrig när hon träffade sina vänner.
Hon blickade ned i soporna och konstaterade att köttgrytan fortfarande var för synlig. Den låg längst upp, och det var uppenbart att hon hade ätit väldigt lite av den. Hon tog sleven från kärlet med resten av köttgrytan och rörde runt lite tills maten hon hade slängt inte längre var lika synlig.
Hon tog sedan ett kliv tillbaka och nickade belåtet åt sitt verk. Hon skyndade in i sitt rum, tog upp byltet med lägerutrustning och rullade ihop det. Hon tryckte ned det i sängen och lade täcket ovanpå. Sedan lade hon huvudet på sned och betraktade sängen. Alltihop såg lite för stelt och regelbundet ut. Hon drog tillbaka täcket, böjde byltet lite på mitten och rullade sedan ihop sin reservjacka och lade den nedanför byltet så att det skulle se ut som om en person med böjda knän låg i sängen. Det här var betydligt mer realistiskt. Hon drog täcket högt upp på kudden för att dölja att det faktiskt inte låg något huvud där. Om Will tittade in när han kom hem skulle han bara kasta en snabb blick, tänkte hon. Det skulle duga bra med byltet och den hoprullade jackan.
Hon blåste ut lyktan i sitt rum och skyndade sig till ytterdörren. Att slänga manteln över axlarna innan hon gick ut hade blivit något hon gjorde reflexmässigt. Dörrens enkla regel klickade på plats bakom henne. Hon vände sig mot stallet utan att tänka, men hejdade sig. Will red på Tug, vilket innebar att han skulle ställa tillbaka sin häst i stallet när han kom hem. Om Bumper inte var där skulle det vara ett solklart tecken på att hon inte var hemma. Hon vände sig om. Bumper, som märkt att hon hade närmat sig, gnäggade besviket när hon vände om.
”Förlåt, min vän”, sa hon lågt. ”Du kan inte följa med i kväll.”
Sobel låg med huvudet på tassarna längst ut på verandan. Hunden började resa sig förväntansfullt, men Maddie gjorde tecken åt henne att ligga kvar.
”Inte du heller”, sa hon. ”Ligg kvar.” Sobel lade sig ned på nytt. Hon kanade med tassarna och föll de sista centimetrarna samtidigt som hon stönade lågt.
Maddie såg sig omkring en sista gång. Lyktan bredvid dörren lyste svagt, precis som Will brukade lämna den på kvällarna. På det viset spreds precis tillräckligt mycket ljus — om det skulle dyka upp en oväntad besökare. Hon vände sig om och skyndade längs den mörka stigen mellan träden mot Wensley.
Hon höll sig i skuggorna bredvid huvudgatan när hon närmade sig. Jennys värdshus var en av de första byggnaderna längs gatan. Det lyste klart i fönstren och hon hörde ett högt sorl av röster inifrån. Värdshuset var en av byns mest populära platser och på lördagskvällar brukade många komma dit från landsbygden runt byn. Maddie höll sig långt från värdshuset och svepte manteln omkring sig när hon gick genom skuggorna.
Lita på manteln, brukade Will säga. Hon visste förstås inte riktigt om det rådet var tänkt att hjälpa henne på den typ av äventyr hon var ute på nu.
Såvitt hon kunde se hade ingen lagt märke till henne. Det var inte särskilt förvånande. Värdshusets gäster var fullt upptagna av sin mat och sina samtal. Dessutom satt de i ett starkt upplyst rum. Det var högst osannolikt att någon märkte den suddiga skepnaden som gled genom skuggorna på andra sidan gatan.
När hon närmade sig gästgiveriet dog sorlet av röster ut och ersattes av ett nytt ljud. En kringresande trubadur hade kommit till gästgiveriet och höll på att spela för folk som gått dit den här kvällen. Hon hörde hur musiken tystnade och följdes av applåder. Hennes vänner hade valt en bra kväll för sin fest, tänkte hon. Det var så mycket annat som pågick i byn att ingen skulle märka dem.
När hon blickade mot stallet bakom gästgiveriet kunde hon se det svaga skenet av en liten eld återspeglas i väggarna. Hon skyndade sig till gårdsplanen utanför stallet. Lucy, Gordon och en annan vän, Martin, satt runt en liten eld längst bort på en undanskymd plats som inte gick att se från gatan. Om hon inte känt till den hemliga festen skulle hon aldrig ha sett de svaga reflektionerna på väggarna.
Doften av grillat lamm gick inte att ta miste på. Hennes vänner hälsade glatt på henne när hon närmade sig.
”Du är sen”, sa Martin muntert.
Hon ryckte ursäktande på axlarna. ”Jag var tvungen att vänta tills Will hade gått. Det tog en evighet!”
”Du har lite att ta igen”, sa Gordon. Han tog två knastrande lammspett från elden, lade dem på en trätallrik och räckte den till Lucy. Lucy lade en bit viltpaj på tallriken innan hon överlämnade den. Maddie satte sig med benen i kors vid elden och tog emot tallriken. Lammet doftade utsökt och hon kände hur det vattnades i munnen. Hon bet försiktigt i köttet eftersom hon visste att det skulle vara varmt.
”Mmmm! Det smakar underbart, Lucy!” sa hon gillande. Komplimangen fick hennes vän att stråla av belåtenhet.
”De låg i marinad i nästan åtta timmar”, sa hon. ”De är fina och möra.”
”Här”, sa Martin och räckte över en trämugg. ”Det här är perfekt att skölja ned det med!”
Maddie tog emot muggen. Hennes hjärta slog lite fortare när hon luktade på innehållet. Hon kunde tacka nej och då skulle ingen skada vara skedd. Att smyga iväg för att träffa vänner var en småsak. Men att dricka vin var värre. Om hon gjorde det skulle hon gå över någon sorts gräns och förmodligen hamna i onåd.
Gordon såg hur hon tvekade. ”Han kommer inte att märka något”, sa han och log utmanande.
Hon fattade sitt beslut snabbt och tog en stor klunk vin. Det hade en tung, lite sur smak.
”Mmm, vilket gott vin”, sa hon och gjorde sitt bästa för att verka sofistikerad och insatt. Egentligen hade hon ingen som helst aning om huruvida vinet var gott eller inte. Hon hade druckit vin förut, under offentliga tillställningar på slottet när man skålat för någon. Men det vinet hade varit utspätt och inte alls smakat som det här.
”Jag skaffar bara fram bra vin”, sa Martin och nickade glatt. Han visste inte heller vad han pratade om. Faktum var att vinet var ganska dåligt. Men precis som Maddie ville han verka som om han knappt gjorde något annat än drack vin och var mycket kunnig på området. ”Varsågod”, sa han. ”Påfyllning.”
Han fyllde på ett krus från ett litet vinfat och lutade sig sedan fram för att hälla upp lite mer i Maddies mugg. Han blinkade åt henne med ena ögat.
”Botten upp”, sa han och för ett ögonblick kände hon sig förvirrad och undrade vad hon skulle göra. Sedan insåg hon att han pratade om muggen. Hon lyfte den och tog några stora klunkar. Smaken kändes inte längre lika sur, men hon kunde inte påstå att den var särskilt njutbar.
Även Lucy och Gordon drack djupt ur sina muggar. Maddie åt lite mer lamm och tog en stor tugga av pajen. Bottnen var spröd och delikat, och den kryddiga fyllningen tycktes explodera i smaker på tungan. Hon undrade om vin fick mat att smaka bättre. Det kanske var därför folk stod ut med den sura smaken.