Senare på kvällen märkte hon även att vinet hade andra egenskaper. Det tycktes förbättra hennes förmåga att prata och säga roliga saker. Hon skrattade gott åt Gordons syrligheter och gav igen med samma mynt.
Jag har aldrig någonsin varit så här rolig, tänkte hon. Hon hade precis sagt något om gästgiveriets ägare och hans förkärlek för stekt mat. Det var en hysteriskt rolig iakttagelse. Hennes tre vänner skrattade så att tårarna rann och hon själv föll snart in i skrattet.
Hon plirade mot Gordon på andra sidan elden och hade lite svårt att fokusera blicken på hans ansikte. Det måste bero på lågorna, tänkte hon.
”Finns det något vin kvar?” frågade hon Martin. Han sträckte sig efter kruset, tappade balansen och var nära att falla på sidan rakt in i elden. Alla tjöt av skratt. Maddie förde ett varnande finger till läpparna.
”Sch!” sa hon. ”Någon kan höra osch!”
Hon tystnade och kände sig lite förvirrad. ”Scha jag osch?” frågade hon.
”Visscht”, sa Gordon.
”Och scha”, tillade Lucy. Alla exploderade i skratt igen. Maddie gungade lite fram och tillbaka och var nära att själv tappa balansen. Till sist föll hon omkull och blev liggande på den trampade jorden alldeles utanför stallet. Det kändes för jobbigt att resa sig igen, så hon svepte manteln omkring sig och slöt ögonen.
”Ingen scher mig”, fnittrade hon. ”Lita på manteln!”
Vilket var ännu en festlig kommentar som framkallade nya skratt.
”Vad i hela fridens namn sysslar du med?”
Wills iskalla, arga röst skar som en kniv genom skratten. Hon öppnade ögonen, tittade upp och såg hans silhuett avteckna sig mot den mörka natthimlen. Han hade dragit upp huvan och stod lutad över henne. Maddie hörde Lucy flämta till av fasa. Vanliga bybor visste hur farligt det var att irritera en spejare. Gordon och Martin hade tystnat och satt och stirrade skräckslaget på den mörka gestalten som så plötsligt hade uppenbarat sig. Huvans skuggor dolde Wills ansikte och fick honom att verka ännu mer mardrömslik. De hade naturligtvis sett honom många gånger förut, när han hade ridit genom byn eller suttit på Jennys värdshus. Men när han stod här insvept i sin mantel och talade med rösten fylld av vrede kändes han som en verkligt fasansfull figur.
”Sitt upp, Maddie”, beordrade han med kall röst.
Hon kämpade för att få grepp, men snärjde bara in sig i manteln. Till sist lyckades hon sätta sig upp, men hon svajade farligt från sida till sida.
Alla fyra tonåringarna blickade oroligt upp på spejaren. Will höll ut handen och knäppte med fingrarna åt Gordon.
”Ge mig det där fatet”, sa han. Gordon skyndade sig att lyda och rörde sig så snabbt att han var nära att tappa vinfatet. Will klev fram och tog emot det. Han skakade det lite på prov. Det skvalpade lite — mindre än en fjärdedel av innehållet återstod.
Utan förvarning lyfte Will fatet ovanför huvudet och kastade det i marken så hårt han kunde. Fatet flög i bitar så att små träflisor flög upp och det kvarvarande vinet skvätte i en liten kaskad. Rörelsen var så oväntad och våldsam att Lucy gnydde till av skräck. De två pojkarna ryckte också till. Will pekade på de tre ungdomarna och såg på dem i tur och ordning.
”Era föräldrar ska få höra om det här”, sa han.
Lucy reste sig på knä och tittade vädjande på honom medan tårarna började rinna. ”Snälla, spejare Will… säg inget till min mamma! Hon kommer att prygla mig om hon får höra om det här!”
Det var tänkt att väcka medlidande, men försöket misslyckades. Will bara blängde på henne och nickade. ”Bra”, sa han. Sedan tittade han ned på Maddie som satt och gungade lite.
”Upp och hoppa, Maddie”, sa han. ”Dags att gå hem.”
Hon reste sig på ostadiga ben. Det hade varit svårt att sätta sig upp, men att ställa sig var ännu värre. Hon kämpade desperat för att hålla balansen. Det var nästan omöjligt. Hela världen snurrade runt henne. Hon insåg att hon stod på knä på sin mantel, så hon drog den åt sidan och tog några stapplande steg. Will gjorde tecken mot grinden med tummen.
”Framåt marsch”, sa han. Sedan kastade han en blick på de andra. ”Ni tre ska också hem. Med en gång!”
De lydde. Lucy snyftade fortfarande förkrossat. Så snart de hade smält in i skuggorna gick Will fram till Tug, som stod och väntade. Han svingade sig upp i sadeln så att lädret knarrade och pekade längs huvudgatan.
”Rör på påkarna”, sa han surt.
Maddie kände att tårarna var nära, men skakade argt på huvudet. Rörelsen fick världen att snurra ännu fortare, och hon tog några vacklande steg. Sedan började hon följa gatan. Några människor var på väg hem från Jennys värdshus och stirrade när de såg en flicka i spejarmantel som vinglade fram längs gatan medan en bister spejare red bakom och uppmanade henne att gå fortare. Maddie rodnade av skam. Hon hade börjat vinna lite prestige i byn. Nu betraktade man henne plötsligt med ogillande. Hon var i själva verket inget annat än en fånig liten flicka.
De passerade genom byn och följde den smala stigen mellan träden till stugan. Hon snubblade några gånger på den ojämna marken. Vid ett tillfälle ramlade hon så att en vass sten stack henne i knäet och gjorde en reva i byxorna. Hon tjöt till av smärta och kände det varma blodet rinna över benet. Hon försökte stå upp, men misslyckades. Det snurrade i huvudet.
Sedan kände hon hur det vände sig i magen och hon började kräkas våldsamt. Hon stod på händer och knän och hulkade tills magen kändes helt tom.
Will, som satt på Tug, tornade upp sig ovanför henne. Han tittade likgiltigt på medan hon hulkade och snyftade.
”Det där var bra för dig”, sa han till sist. ”Upp och hoppa igen.”
Hon hatade honom, men hatade sig själv ännu mer. Till sist kämpade hon sig upp på fötter och fortsatte längs den mörka stigen mot stugan. Sobel kom för att hälsa på henne med svansen vaggande från sida till sida. Maddie klev upp på verandan och tog tag i en av pelarna för att hålla balansen.
Will knäppte med fingrarna och sa några ord. Hunden backade och lade sig tillrätta på nytt. Maddie snyftade. Till och med Sobel, som alltid var förstående och aldrig kritiserade henne, skämdes över henne.
”Gå och lägg dig”, sa Will och vände Tug mot stallet bakom stugan. ”Vi får prata om det här i morgon.”
Kapitel tjugofyra
Maddie vaknade och var fruktansvärt törstig. Munnen var torr och smakade förfärligt — en blandning av maten hon hade spytt upp och vinets sura eftersmak. Hon stönade, satte sig upp i sängen och önskade omedelbart att hon låtit bli.
Rörelsen gjorde henne medveten om en bultande huvudvärk som bankade som en hammare mot skallens insida. Det kändes värst bakom vänster öga, men smärtan fyllde hela huvudet som en mörk fläck på en matta.
Hon begravde ansiktet i händerna och suckade lågt. Ögonen stack och var torra, som om någon kastat en näve sand i dem. Magen kändes tom och obehaglig, och för ett ögonblick undrade hon om hon skulle kräkas igen. Hon kämpade emot impulsen och kastade en blick på nattduksbordet, där det brukade stå ett glas kallt vatten. Det var tomt och låg på golvet. Hon hade ett svagt minne av att hon hade vaknat någon gång under natten, hällt i sig vattnet och sedan somnat igen.
Hon var i desperat behov av kallt vatten. Hon kom att tänka på regntunnan utanför stugan, nedanför ett av stuprören. Så här dags skulle vattnet kännas färskt och gott. Hon skulle kunna köra ned hela huvudet i vattnet och låta kylan lindra hennes huvudvärk.
Först gällde det förstås att komma dit.
Hon reste sig försiktigt. Hennes huvud bultade till, men känslan ersattes snabbt av en mer lågmäld men malande huvudvärk. Magen protesterade, och hon fick återigen kämpa emot impulsen att kräkas. Sedan tog hon några vingliga steg till rummets dörr. Hon lutade sig mot dörrkarmen i ett par sekunder för att återfå balansen och gick sedan ut i storstugan. Hon försökte gå med så lätta steg som möjligt. Varje steg tycktes eka i hennes huvud.