Will stod vid köksbänken med ryggen mot henne. När han hörde dörren vred han lite på huvudet och såg på henne med rynkad panna. Hon insåg att hon hade på sig samma kläder som kvällen innan — allt utom manteln. Hennes byxor misspryddes av en reva och några torkade blodfläckar. Hon hade spytt på vänster ärm. Vad hon inte kunde se var att hennes hår dessutom var i fullständig oordning och stod ut åt alla håll som ett fördärvat fågelbo.
”Frukosten är nästan klar”, sa Will. Han lät varken fördömande eller förlåtande. Hans tonfall var helt neutralt. Hon skakade på huvudet, men stannade till när smärtan kom tillbaka.
”Jag tror inte att jag kan äta”, sa hon hest.
Han höjde ett ögonbryn. ”Det är nog bäst. Du behöver få något i magen.”
Taken på hennes mage gav henne kväljningar. Hon vacklade till.
”Måste dricka”, sa hon. ”Vatten!”
Han nickade långsamt. ”Kan tro det.” Han tecknade mot dörren med huvudet och hon vände sig om och gick fram till den med bultande huvud. Av någon anledning verkade det svårare än normalt att dra upp den. Hon grimaserade när underkanten skrapade mot golvet, men lyckades ändå öppna den och ta sig ut på verandan. Hon höll ena handen mot stugans vägg för att hålla balansen.
Vattentunnan var nästan full. Det hade regnat eftermiddagen innan, så vattnet borde vara färskt och rent.
Och kallt. Det var lite frost på marken. Temperaturen hade uppenbarligen sjunkit till fryspunkten tidigt på morgonen. Hon tog några försiktiga steg ned från verandan. Det var ungefär femtio centimeter mellan marken och verandan, och normalt sett var det inga problem att kliva ned. I dag kändes det som att hoppa från en klippa. Hennes huvud smärtade när hon landade i det våta gräset.
Hon gnydde lågt. En skopa hängde bredvid tunnan och hon tog ivrigt ned den och förde lite kallt vatten till läpparna. Hon lät det rinna genom sin illasmakande mun och tunga och ned genom sin torra strupe. Hon tömde hela skopan i en enda stor klunk och stod sedan stilla med hårt bultande hjärta.
Först försvann den fruktansvärda törsten. Sedan kändes det som om hon inte druckit någonting alls. Den gräsliga smaken och torra känslan kom tillbaka. Hon fyllde skopan på nytt och drack. Sedan gjorde hon samma sak en gång till.
Det kalla vattnet smakade utmärkt, men effekten varade inte mer än trettio sekunder. Hon såg på vattnet en liten stund och sedan grep hon om tunnans sidor och körde ned hela ansiktet i vattnet.
Kylan var chockartad, men den tycktes rensa hennes huvud och få ögonen att kännas mindre grumliga. Hon lyfte huvudet så att det skvätte vatten åt alla håll och några droppar rann ned under hennes krage. Hon flämtade och spottade, men kände sig lite bättre.
I några sekunder.
Sedan återvände den skoningslösa huvudvärken, torkan i munnen och den obehagliga känslan i magen. Hon blickade mot träden några meter från stugan och funderade på att springa in i skogen och kräkas. Kanske lägga sig ned och sova lite. Hon var fruktansvärt trött.
Sedan insåg hon att det enda hon hade i magen var vatten, och tanken på att bara sitta och hulka blev nästan för mycket för henne. Hennes huvud skulle sprängas.
”Kom och ät lite nu.”
Will stod i den öppna dörren. Hon såg utmattat på honom. Han hade fortfarande inget medlidande i rösten, men tycktes inte fördöma henne heller. Hon skakade långsamt på huvudet.
”Går inte”, kraxade hon. Men han tecknade åt henne att komma in.
”Du måste”, sa han. ”Tro mig.”
Hon tittade upp på verandan. Vanligtvis brukade hon hoppa upp där med ett lätt litet språng. I dag kändes det som om benen var gjorda av bly. Blotta tanken på att ta ett språng fick henne att må illa. Hon traskade fram med sänkt huvud och lyckades till sist ta ett tungt kliv uppför trappsteget.
Will hade ställt fram en enkel frukost åt henne. Han hade rostat två skivor bröd och lagt på lite smör och fruktmarmelad. Ett glas mjölk stod bredvid tallriken.
Hon satte sig ned och vilade huvudet i händerna i någon minut. Hon anade att Will stod bakom hennes stol. Han lutade sig fram och sköt tallriken med smörgåsar lite närmare henne.
”Kom igen”, sa han. ”Sockret i marmeladen hjälper. Mjölken kommer att lugna ned magen.”
Hon tog en klunk mjölk. Den hade stått vid fönstret över natten och kändes sval och skön. När hon såg på de rostade brödskivorna greps hon av motstridiga känslor. Å ena sidan var hon vrålhungrig. Å andra sidan verkade det riskabelt att äta. Hennes mage var orolig och i uppror. Men när hon fick i sig mer mjölk kände hon den värsta oron i magen försvinna.
Hon tog en försiktig tugga bröd. Marmeladen var gjord av bär och fyllde snabbt hennes mun med stark sötma som tycktes ta bort den hemska sura smaken hon fortfarande kunde känna. Hon tog ett bett till och sedan lite mer mjölk. Will hade rätt. Maten och mjölken lugnade ned magen och gjorde smaken i munnen mer uthärdlig.
Det hjälpte förstås inte mot huvudvärken. Den bara fortsatte att mala. Nu var den som värst i tinningarna, som hade börjat bulta plågsamt. Hon insåg att hon dessutom svettades ymnigt. Hon tittade upp på Will med trött blick. Han betraktade henne fortfarande med neutralt ansikte.
”Varför gör folk det här?” frågade hon. Hennes röst var fortfarande sprucken, trots mjölkens lindrande effekt.
”För att de är dumma”, sa Will. När han hade förvissat sig om att hon skulle klara sig vände han sig om igen.
”Skynda dig och ät upp”, sa han över axeln. ”Du måste duscha och byta om. Dina kläder stinker.”
Hon förde ärmen till näsan och sniffade försiktigt. Han hade rätt. Lukten av gammal rök och grillat kött hade satt sig djupt i kläderna, och hon kände även en sur lukt av spyor och utspillt vin.
”Urk”, muttrade hon. Hon åt upp brödet och mjölken. Hon mådde lite bättre och gick och hämtade rena kläder och en handduk från badrummet innan hon gick runt stugan till tvättrummet. Hon kastade en hoppfull blick på den lilla kaminen som användes för att värma upp vatten, men den var inte tänd. Hon insåg bedrövat att hon skulle få duscha i iskallt vatten.
Efter att ha ätit och tvättat sig — trots att vattnet var kallt — kände hon sig betydligt bättre. Men hon mådde fortfarande inte bra. Huvudet gjorde fortfarande ont och hon svettades kopiöst. Dessutom hade hon av någon anledning ont i armarna, benen och hakan.
Jag måste ha spänt mig i sömnen, tänkte hon. När hon kom tillbaka till stugan väntade Will otåligt på verandan.
”Bågskytte”, sa han kort och pekade mot stigen som ledde till skjutbanan. Maddie stönade. Tanken på att sikta på en måltavla och spänna en båge med tjugofem kilos dragvikt var inte så tilltalande. Men hon ryckte på axlarna. Hon hade inte räknat med att Will skulle göra livet lättare för henne bara för att hon inte mådde bra.
Hon sköt fruktansvärt illa. Hennes händer darrade när hon försökte lägga pilen på strängen, och det var nästan omöjligt att fokusera blicken och sikta. Hon släppte pilarna för tidigt och försökte träffa mitt i prick utan att riktigt orka använda någon av teknikerna hon hade lärt sig.
Pilarna slog emot måltavlans kant och for iväg upp i träden. Efter femtio pilar hade hon inte lyckats träffa mitt i prick en enda gång. Pilarna stack anklagande ut ur måltavlans kanter. Det var bara tre som hade träffat innanför cirkeln som markerade måltavlans centrum. Will fnös föraktfullt.
”Det verkar som om du behöver en enklare syssla”, sa han. ”Följ med.”