Han gick före henne runt stugan till den lilla gläntan på framsidan. Där fanns en stor vedtrave och en yxa.
”De här vedkubbarna är för breda för vår kamin”, förklarade han. ”Klyv dem och gör mindre stycken av dem.”
Hon gick in och stuvade undan bågen och kogret, som nu saknade ett halvdussin pilar hon inte hade lyckats hitta. Hon visste att hon skulle få ägna flera kvällar åt att göra nya. Sedan återvände hon till gläntan. Will satt på en tygstol på verandan och gick igenom rapporter som Gilan hade skickat. När hon kom fram till honom stannade hon till. Hon lade märke till att Will inte hade lädermappen med sig.
”Hur visste du egentligen att jag var borta i går kväll?” frågade hon.
Han tittade upp från rapporten.
”Om du försöker smyga iväg gör du bäst i att lämna kvar manteln”, sa han kärvt.
Hon formade ett tyst O med munnen och mindes hur hon hade tagit manteln från kroken innan hon lämnat stugan. Det var något hon numera gjorde rent reflexmässigt när hon gick.
”Det var dumt och olydigt av dig att smyga iväg på det där viset”, fortsatte Will. ”Att du tog med dig manteln var dock enbart korkat. Jag vet inte vilket som gjorde mig mest besviken.”
Hon tittade skamset ned. Hon avskydde när han var sådan här — kylig och oförstående. Under perioden hon tillbringat här hade han långsamt blivit varmare, och han kunde numera vara ganska uppmuntrande när hon kämpade för att lära sig de olika spejarfärdigheterna. Men nu verkade det som om de var tillbaka på ruta ett — och alltihop på grund av en enda idiotisk händelse.
Det var uppenbarligen allt som krävdes för att fördärva hans förtroende för henne.
”De där vedträna kommer inte att klyva sig själva”, sa Will och återgick till sin rapport.
Hon traskade fram till vedstapeln och började dela veden. Varje gång yxan träffade kändes det som om hon slog sig själv i huvudet. Men hon fortsatte ihärdigt och gjorde sitt bästa för att undertrycka illamåendet som hela tiden hotade att överväldiga henne. Varje hugg fick det att vibrera i kroppen och hon stönade lågt. Will iakttog henne med rynkad panna. En gång nickade han när han såg hur hon fortsatte trots plågorna. Hon hade kastat undan manteln och tunikan, och linneskjortan var mörk av svett.
Efter fyrtio minuter ropade han åt henne att sluta. Hon sänkte yxan och sjönk tacksamt ned på stubben hon hade kluvit veden mot.
”Jaha”, sa Will skarpt. ”Nu kan du snabbt springa hinderbanan en gång innan du tar rast. Efter att du har tvättat, alltså.”
Hon såg på honom med fasa i blicken. Will hade byggt hinderbanan för konditionsträning. Den innehöll bland annat höga palissader som man var tvungen att klättra på och smala stockar över gropar med lera och ännu värre saker. På ett ställe fick man svinga sig över en bäck med ett rep och på ett annat krypa under ett nät trettio centimeter ovanför marken. Alltihop gick på tid och hon visste att det i dag inte skulle gå ”snabbt”. Om hon inte lyckades inom en viss tid skulle hon få börja om från början.
Blotta tanken gjorde henne illamående. Att sedan faktiskt springa hinderbanan var ännu värre. Hon ramlade från stocken rakt ned i leran och fick krypa ut ur den stinkande, klibbiga sörjan som fastnat på hennes kläder. När hon skulle svinga sig över floden ramlade hon ned i det midjehöga vattnet. Sanden i timglaset hade för länge sedan runnit ut när hon var klar, så Will gjorde utan ett ord tecken åt henne att börja om. Hon såg inte hur han lade timglaset på sidan så att inga sandkorn skulle rinna från det övre glaset till det nedre.
Hon fumlade sig igenom banan igen och stapplade till sist fram till honom. Hon kröp de sista tio metrarna på händer och knän efter att ha snubblat. Hon såg till sin lättnad att några sandkorn återstod i timglasets övre del och lade sig raklång på marken.
”Upp och hoppa”, sa Will. Hon gnydde och släpade sig upp.
”Varför gör du så här mot mig?” frågade hon ynkligt.
Han såg på henne i några sekunder. ”Jag har inte gjort något, Maddie. Det är vinet. Kom ihåg det.”
Hon reste sig utmattat upp, satte händerna i sidorna och tittade ned. ”Jag ska aldrig dricka vin igen”, sa hon.
Han fortsatte att iaktta henne. ”Förhoppningsvis inte.” Sedan vände han sig mot stugan och gjorde tecken åt henne att följa med. Hon traskade efter med bultande huvud och kände än en gång hur det vände sig i magen. Den hemska smaken hade kommit tillbaka i munnen.
När de klev in i stugan blev hon medveten om en välbekant lukt. Välbekant — och på något sätt märkligt tilltalande. Det var den mustiga doften av nybryggt kaffe. Will hade gått in i stugan och gjort i ordning det medan hon sprungit hinderbanan. Nu hjälpte han henne att sätta sig ned innan han hällde upp en mugg som han ställde ned framför henne.
”Jag dricker inte kaffe”, sa hon automatiskt. Men när hon andades in ångorna undrade hon om hon inte misstog sig. Will hällde i lite mjölk samt några skedar mörk honung och rörde om.
”Drick”, sa han och hon undrade kort om det på något sätt ingick i bestraffningen. Sedan tog hon en klunk av den varma, söta drycken och kände hur den fyllde henne med kraft. Huvudvärken tycktes lägga sig och mattheten försvann. Hon tog en ny, större klunk och suckade belåtet.
”Jag kanske kan vänja mig vid det här”, sa hon.
Will höjde ett ögonbryn. ”Än finns det hopp”, sa han.
Kapitel tjugofem
Maddie lyckades på något sätt ta sig igenom resten av den förfärliga dagen.
Hon duschade på nytt bakom stugan. Den här gången hade hon haft tid att tända den lilla kaminen, så vattnet som sköljde över henne var varmt. Hon flämtade till och spottade när hon lutade spannen och lät vattnet regna ned. Det varma vattnet mot nacken fick det mesta av den gräsliga, bultande huvudvärken att försvinna.
När hon hade torkat sig och tagit på sig rena kläder var den så gott som försvunnen.
Will betraktade henne när hon gick tillbaka från tvättrummet. Kanske hade hon lärt sig sin läxa. Baksmällor brukade lära folk att det inte alltid var någon god idé att dricka alkohol. Efter att ha drivit henne så hårt med vedklyvningen, hinderbanan och skjutövningarna blev han lite mildare, och hennes eftermiddag blev lugnare. Hon fick tvätta kläder — hon hade gått igenom två klädombyten den dagen och hennes smutsiga kläder var fläckade av svett och annat. Hon fick sy igen revan i byxorna och tvätta bort blodet som hade torkat där. Efter det började han förklara kurirernas kod för henne och visade en tabell med bokstäver och gav henne några övningar.
Symbolerna på sidan framför henne snurrade lite och huvudvärken hotade att tränga fram på nytt när hon försökte koncentrera sig. Men det hela var i alla fall bättre än de fysiskt ansträngande övningarna under förmiddagen.
Maddie gjorde färdigt kodövningarna och lämnade dem till Will. Han gick igenom dem snabbt, rättade på några ställen och grymtade. Hon var lite missnöjd. Vanligtvis brukade han ge henne beröm när hon lyckades bra med en uppgift — och hon tyckte att hon hade klarat den här fint.
Men inte i dag.
Han har tappat förtroendet för mig, tänkte hon eländigt. Hon undrade om värmen mellan dem någonsin skulle komma tillbaka. Förmodligen inte, tänkte hon bedrövat.
En besvärlig situation uppstod lite senare på eftermiddagen. Solen hade gått ned bakom trädtopparna och Maddie hade just tänt stugans tre oljelampor. När hon justerade veken på den sista tog Will till orda.
”Det är en sak jag måste veta”, sa han. ”Jag skulle vilja ha namnen på dina kamrater i går kväll.”
Hon tittade skärrat upp. Hans ansikte såg hårt och bestämt ut men det här var en order hon inte kunde lyda.