”Det… jag kan inte avslöja dem för dig”, sa hon. ”Straffa mig om du vill. Det spelar ingen roll. Jag kan inte svika mina vänner!”
Han såg allvarligt på henne i några sekunder innan han långsamt nickade.
”Du är anmärkningsvärt lojal gentemot dina kamrater”, sa han. ”Det är bra. Däremot är du inte särskilt förståndig. Jag förmodar att det inte var du som stod för vinet i går kväll?”
Hon skakade på huvudet. Det kunde hon avslöja utan att förråda de andra. Men hon tänkte inte berätta vem som hade tagit med sig vinfatet.
”Den som gjorde det måste straffas”, sa han. Hon skakade återigen på huvudet.
”Jag tänker inte skvallra”, sa hon.
”Hm”, sa han bistert. Egentligen behövde hon inte avslöja några namn. Det skulle ta Will mindre än en halvtimme att hitta ungdomarna. Han mindes tydligt deras ansikten. När han såg dem skulle han känna igen dem och han tänkte informera deras föräldrar. De måste straffas, precis som Maddie.
Men han gillade att hon inte hade försökt fjäska för honom genom att svika de andra. Hennes vägran att skvallra var i det här fallet oförståndig, men den tydde också på stark karaktär.
”En sak du bör förstå, Maddie, är att vi spejare måste vara lite… reserverade när vi har med andra att göra.”
Hon lade huvudet på sned. ”Reserverade?”
”Spejarna omges av en speciell mystik”, förklarade han. ”Den måste bevaras. Det är mycket viktigt att folk har respekt för oss. Visst kan man ha vänner, men en dag kan du bli tvungen att tillrättavisa någon av ungdomarna som var med dig i går. Eller föra befäl över dem och ge dem order. Då måste de se dig som spejaren Maddie och vara beredda att lyda dig omedelbart, utan att tänka. De får inte minnas dig som den där fnittriga flickan de söp sig fulla med.”
Hon tänkte på saken. ”Menar du att jag inte kan ha några vänner?”
Han tänkte säga nej, men ändrade sig. ”På sätt och vis gör jag det. Du kan vara deras vän, men de får inte lära känna dig för väl. Det är en av de uppoffringar vi gör som spejare. Våra närmaste vänner är andra spejare.”
”Men min pappa och mamma är dina vänner”, påpekade hon. Will nickade.
”Vi var med om en massa faror tillsammans. Vi var tvungna att lita på varandra. Din far räddade livet på mig flera gånger. Din mor också. Det är en mer stabil grund för vänskap än att man delade på ett stulet vinfat bakom gästgiveriet.”
”Jag antar det”, sa hon. Hon förstod vad han menade. Hon uppskattade den prestige och respekt hon hade vunnit som spejarlärling. Hon hade märkt hur folk såg upp till henne. Och hon förstod att dumma påhitt som gårdagens upptåg kunde förstöra den respekten.
”Du måste växa upp, Maddie”, sa han.
”Jag antar det”, sa hon igen.
Hon gick och lade sig tidigt den kvällen, efter att de hade ätit en enkel måltid med grillat kött och kokt, smörad potatis. Will gjorde också i ordning en sallad med beska gröna blad och en lätt, lite sträv dressing.
Det var enkel, näringsrik mat som drev bort det sista av hennes hemska baksmälla. När hon blev färdig och bar sin tallrik till köksbänken nickade Will mot kaffekitteln.
”Vill du ha en kopp?” frågade han.
Hon tvekade och mindes sedan den fantastiska känslan av välbehag hon hade fått av det söta kaffet med mjölk tidigare under dagen. ”Varför inte?” sa hon.
Han vände sig om, dolde ett leende och hällde upp lite kaffe som han blandade med mjölk och honung.
Hon drack ur muggen och förundrades över hur drycken jagade iväg allt som återstod av huvudvärken. Sedan gäspade hon.
”Jag tror att jag kryper till kojs”, sa hon.
Han nickade. Han satt i sin stol framför elden och blickade in i de dansande lågorna.
”God natt.”
Hon gick tillbaka till sitt rum och kunde inte sluta gäspa. Sängen hade aldrig verkat så välkomnande.
Det var långt efter midnatt när hon vaknade. Månen hade glidit från stugans ena sida till den andra och ljuset lyste in genom fönstret från ett annat håll än när hon hade somnat.
Hon undrade vad som hade väckt henne. Något hade stört hennes sömn — det var hon helt säker på. Hon låg stilla och höll andan i några sekunder. Sedan hörde hon det. Ett svagt mummel. Röster.
Hon satte sig upp och lade tyst täcket åt sidan. Hon registrerade svagt att den dova huvudvärken slutligen hade försvunnit. Hon blickade mot springan under sovrumsdörren. Där syntes inte längre något ljus. Lamporna var uppenbarligen släckta i storstugan, men efter en liten stund kunde hon ana ett svagt flackande från eldens falnande kol.
Hon vred på huvudet och lyssnade uppmärksamt. Nu hörde hon det igen. Röster. Eller rättare sagt en röst. Det var en mörk, knappt hörbar röst. Om inte den tidiga morgonen hade varit så tyst hade hon aldrig hört den.
Hon reste sig upp, smög fram till dörren och gläntade försiktigt på den. Gångjärnen var väloljade och ljudlösa — spejarna ville helst ha det så. Hon log åt hur tyst hon kunde röra sig nu. Efter några månaders träning med Will hade hon lärt sig att ta lätta steg, undvika hinder och minnas precis var golvtiljorna skulle knarra.
Hon tassade tyst ut i storstugan och rynkade pannan när hon såg att stugans ytterdörr stod öppen.
Det var ovanligt. Will såg vanligtvis till att dörren var låst från insidan innan han gick och lade sig. Maddie smög tillbaka in i sitt sovrum, sträckte sig efter knivbältet på väggen och drog tyst sin långa kniv. Sedan tog hon sig försiktigt tillbaka till stugans dörr och undvek noga de tre lösa golvplankorna som skulle gnissla ljudligt när en inkräktare klev på dem.
Nu hörde hon den mumlande rösten tydligare. Den tycktes komma från verandans bortre ände — där Sobel vanligtvis låg. Maddie kikade försiktigt runt dörrkarmen, redo att dra sig tillbaka blixtsnabbt om någon tittade åt hennes håll. Och hon var noga med att inte röra vid själva dörren. Dörrens botten skrapade mot stugans golv. Först hade hon trott att det berott på slarvigt hantverk, men Will hade förklarat att även dörren var en sorts larmanordning. Till skillnad från de väloljade dörrarna i stugan kunde den här dörren väsnas ordentligt. För att öppna den ljudlöst var man tvungen att lyfta den lite på gångjärnen.
Vilket uppenbarligen var vad Will hade gjort. Hon såg att han satt med ryggen mot henne på verandans kant. Sobel satt bredvid och lutade sin varma kropp mot hans. Hennes svans vaggade långsamt fram och tillbaka över plankorna medan Will anförtrodde henne sina bekymmer.
”… jag saknar henne så mycket”, sa han. ”Jag tror fortfarande att hon ska vara där när jag vaknar på morgonen. När jag går in i ett rum kan jag vänta mig att se henne där. Sedan minns jag att hon är död och då är det som om hjärtat krossas på nytt.”
Han pratar om Alyss, tänkte Maddie. Hon kände sig inte riktigt renhårig som lyssnade på Wills privata tankar, och ville vända om och smyga tillbaka till sängen. Men hon kunde inte. Hon var alldeles för nyfiken.
”Hon betydde allt för mig, Sobel. Allt.”
Sobel slog medlidsamt svansen mot verandagolvet. Will lade armen runt hunden och drog den närmare sig. Han begravde ansiktet i dess tjocka päls.
”Gud, vad jag saknar henne! Det känns som om någon har gjort ett stort hål i mitt liv. Men ändå kan jag inte gråta. Jag har aldrig gråtit för henne. Och den tanken gör så ont. Varför kan jag inte gråta, Sobel?”
Det ryckte lite i Sobels tunga svans. Will satt tyst i någon minut.
”Pauline säger att smärtan långsamt kommer att minska. Att den kommer bli mer uthärdlig. Men när då? Den verkar förbli lika stark och djup för varje dag som går.”