”Är det kanske något djur som tar dina hönor?” frågade Will.
Arnold öppnade munnen ännu mer. ”Ni spejare är kusliga!” sa han. ”Du har helt rätt! Jag kom hit för att be om hjälp och du förstod med en gång att ett djur tar mina hönor — och äter äggen.”
Inte riktigt med en gång, tänkte Will. Men att förlora hönor och ägg var mycket allvarligt för en person som Arnold. Att döma av hans magra kroppsbyggnad levde han på mycket torftig mat.
”Jag har sett det några gånger”, fortsatte Arnold. ”För det mesta i skymningen. Det är ungefär lika stort som en liten hund. Och snabbt som en orm. Jag hade inte en chans att stoppa det. Jag har ett gammalt spjut, ser du, men jag är inget vidare på att använda det. Odjuret kommer och går som det vill. Den skojaren är inte det minsta rädd för mig. Min hustru Aggie sa åt mig att hämta hjälp. ’Gå och hämta spejaren’, sa hon. ’Han vet vad som måste göras!’”
”Det är nog en vessla eller en hermelin”, sa Will tankfullt. Han kunde föreställa sig hur svårt det var för Arnold att döda ett så snabbt djur med ett gammalt spjut i sina darrande händer.
”Kanske”, sa Arnold. ”Men den är stor. Och det är inte så konstigt, med tanke på hur många av mina ägg den har ätit!” Han lät lite upprörd nu.
Will nickade förstående. ”Vi ska se vad vi kan göra. Vi kommer under eftermiddagen. Du ska inte behöva bli av med fler ägg. Tala bara om exakt var din gård ligger.”
Arnold gav honom en vägbeskrivning och gick sedan. Han red på en knotig ploghäst utan sadel. Hästen såg lika sliten och benig ut som sin ägare.
”Det är bäst att han rider före”, sa Will till Maddie. ”Bönder älskar att prata när de träffar nya människor. På det här sättet slipper vi lyssna.”
”Är det verkligen värt besväret?” frågade Maddie. ”Att rida ända dit bara för några ägg, menar jag?”
”För oss är det bara några ägg. För honom handlar det om skillnaden mellan att äta och svälta. Och att döma av hur han ser ut har han ofta fått gå hungrig.”
Maddie såg tankfull ut. ”Jaha. Jag förstår.”
”Det här hör till vårt jobb, Maddie”, förklarade Will. ”Vi hjälper människor med problem. Oavsett om det handlar om att spåra upp stråtrövare, gripa mördare eller rädda en bondes ägg. Spejarnas uppgift är att hjälpa andra.”
”Jag har aldrig tänkt på det på det sättet”, sa hon. ”Ska vi ge oss av, då?”
Will skakade på huvudet. ”Inte riktigt än. Jag vill inte rida ifatt honom. Jag tänker hjälpa honom, men jag orkar inte lyssna på honom.”
Kapitel tjugosju
De kom fram till bondgården en timme före skymningen. De red in på den stora gårdsplanen och såg på den lilla, illa medfarna huvudbyggnaden. Den var gjord av bark och flätverk med påkletad lera. Halmtakets kanter var knappt högre än Maddie. En spiral av rök ringlade från skorstenen.
Maddie gjorde en liten rörelse som tydde på att hon tänkte svinga sig ned från sadeln, men Will höll upp handen för att hejda henne.
”Vänta tills de bjuder in oss”, sa han tyst.
Maddie nickade. Som prinsessa hade hon naturligtvis aldrig känt något behov av att bli inbjuden. Hon bara utgick från att hon var välkommen vart hon än gick. Nu satt hon i stället kvar och väntade medan Arnold och en kvinna som uppenbarligen var hans hustru kom ut ur huset.
”Välkommen, spejare! Välkommen, välkommen. Det här är min fru Aggie. Aggie, det här är spejaren. Och detta är spejare Maddie.”
Aggie gjorde en lätt nigning. Hon hade slitit hårt i många år och hennes rygg värkte. Hon hade grått hår och var lika smal som sin make. Spåren efter många års hunger syntes lika tydligt i hennes ansikte som i Arnolds.
”Välkomna, spejare. Sitt av. Vill ni ha lite te? Något att äta, kanske?”
”Det är snällt av frun, men nej tack”, sa Will. De här människorna hade ont om mat och han ville inte belasta dem. ”Låt oss ta en titt på er hönsgård.”
Han och Maddie satt av. De lät tyglarna hänga, precis som de brukade. Det fanns ingen anledning att tjudra spejarhästar. Så länge ryttarna var i närheten stannade de på samma plats.
Arnold och Aggie Clum ledde dem till en relativt stor inhägnad ungefär femton meter från huset. Staketet var två och en halv meter högt och gjort av smala pilgrenar som stuckits ned i marken och flätats med vågräta grenar. Varannan eller var tredje meter stod mer robusta stolpar. Innanför fanns ett fallfärdigt hönshus byggt av timmer och bark. En ramp ledde upp till ingången.
Huset var tänkt att hålla hönorna skyddade under natten. Inte för att det verkade fungera, tänkte Maddie.
De gick in i inhägnaden och Maddie böjde sig ned för att titta in i hönshuset. Hon kunde se rader med holkar där inne och hörde svaga kluckanden när hönorna märkte hennes rörelser och stördes.
Arnold pekade på staketet längst bort från gårdshuset.
”Där tar den sig över, snabbt som blixten”, förklarade han. ”Det finns inget jag kan göra för att stoppa den.”
Will gick fram till platsen som bonden hade pekat ut. Där stod en vattenho som inte var helt vattentät. Marken hade blivit fuktig och mjuk av vattnet som långsamt sipprade ut. Han granskade spåren i leran och vinkade till sig Maddie.
”Titta där. Vad tror du?”
Hon rynkade pannan. Will hade visat henne flera dussin slags spår de senaste månaderna. Hon var inte riktigt säker.
”Kanske en vessla?” föreslog hon. Det var mest en gissning — hon visste att det var ett rovdjur och att en räv knappast hade kunnat klättra upp för staketet. Will drog sin långa kniv och pekade på spåren.
”Ser du spåren av klor längst fram på tassarna?”
Hon såg på honom och undrade vad hon skulle säga. Han insåg att han inte hade förklarat det här för henne innan.
”Det är en mård”, berättade han tålmodigt. ”Den påminner om en vessla eller mink, men det finns en viktig skillnad: en mård kan bara dra in klorna halvvägs. Det är därför de syns på spåren. Det här verkar dessutom vara ett stort djur.”
”Visst är den stor”, sa Aggie med avsky i rösten. ”Och riktigt snabb.”
”Vi ska se om vi kan sakta ned den lite”, sa Will.
De hittade en plats nära bostadshuset där överkanten av staketet runt hönsgården avtecknades mot kvällshimlen. Där ställde de sig på vakt och väntade medan det mörknade. Arnold hade berättat för dem att mården hade blivit allt djärvare den senaste veckan. Den gick till angrepp mot hönshuset varje eller varannan dag. Nu hade det gått två dagar sedan den senast visat sig, så det verkade troligt att den skulle återvända under kvällen.
Will hade sin båge i beredskap. När Maddie gick för att hämta sin från fodralet bredvid sadeln skakade han på huvudet.
”Så här års kommer den att ha en fin tjock päls”, sa han. ”En pilspets kommer att riva upp den och fördärva den. Använd slungan i stället. Jag har min båge redo ifall du missar.”
Maddie såg på honom och lyfte lite på hakan. ”Jag har inga planer på att missa”, sa hon.
”Det finns det väl ingen som har”, sa Will.
Det var kallt efter att solen hade gått ned. Maddie längtade efter att svepa in sig i sin varma mantel. Men Will skakade på huvudet.
”Den kanske inte är rädd för människor”, sa han. ”Men enligt Aggie och Arnold är den snabb som en orm. Du kommer bara att ha några sekunder på dig att träffa den. Att lösgöra sig från manteln tar för lång tid.”