Hon lät manteln hänga över axlarna så att hon hade armarna fria och ställde sig med ett skott laddat i slungskålen. Will höll en pil på bågsträngen. Det mörka huset bakom dem skulle göra dem nästan omöjliga att se.
Solen hade sjunkit ned bakom trädtopparna, men lite av dess ljus återspeglades fortfarande i molnen när Will plötsligt gav henne en lätt puff. En mörk skepnad rusade ut ur buskarna och sprang över gårdsplanen. Den höll sig nära marken och rörde sig fort. Maddie nuddade vid hans hand för att meddela att hon hade sett rovdjuret. Sedan såg hon hur mården sprang fram till hönshuset och började klättra upp på staketet. Hönorna började klucka oroligt när de kände att fienden närmade sig.
Maddie höll slungan i höger hand och lät skottet gunga i slungskålen.
Längst upp på staketet stannade mården och försökte hålla balansen på de vajande pilgrenarna när den gjorde sig redo att klättra ned. Will klickade lågt med tungan. Mården lyfte huvudet och försökte se var ljudet hade kommit ifrån. Maddie svingade slungan, tog ett steg framåt och lät projektilen fara iväg.
Det var mörkt och måltavlan var liten. Men Maddie hade skjutit hundratals, kanske tusentals, slungskott de senaste månaderna. Hon hade övat i klart solsken, i halvmörker och i ösregn. Blykulan for in i det lilla rovdjuret så att det slogs bakåt och ramlade över staketets kant. Sedan föll det till marken på utsidan med en dämpad liten duns. För ett ögonblick ryckte det i djurets bakben, men det var bara en muskelreaktion. Mården var död.
”Utmärkt träff”, sa Will lågt. Han var imponerad. Det hade varit ett svårt skott, men Maddie hade lyckats perfekt. Han visste att det var stor skillnad mellan att öva på en livlös måltavla och att skjuta mot ett levande byte. Då hade man ofta bara en bråkdels sekund på sig. Han höjde rösten och ropade till det gamla paret i huset:
”Hon fick honom!”
Dörren öppnades och lite ljus spreds över gården när Aggie och Arnold kom ut. Maddie var redan på väg mot det orörliga djuret vid staketet.
”Var försiktig”, ropade Will. ”Se till att den verkligen är död. Den kan bita rakt genom din handske.”
Hon vinkade och närmade sig djuret lite försiktigare. Hon drog sin långa kniv och kände varsamt på djuret, men det reagerade inte.
Djuret var stort och byggt mer som en liten hund än en stor katt. Den hade levt väl på kyckling och ägg. Pälsen var tjock och full av lyster. Maddie ställde sig på knä bredvid mården, satte kniven i bältet och drog en liten skinnkniv från bältet. Sedan flådde hon raskt djuret och lösgjorde den tjocka, glansiga pälsen.
Will tittade gillande på. Hon hade varit duktig på det där redan innan hon blivit hans lärling.
Hon reste sig upp och gick tillbaka till dem med pälsen i handen. Hon räckte fram den till bondhustrun.
”Var så god, fru Aggie. Du kan göra en utmärkt halsduk eller mössa av den här inför vintern.”
”Men den är din”, protesterade Arnold. ”Du dödade den. Du ska ha pälsen.” Han visste att pälsen tillhörde Maddie enligt jägarnas oskrivna regler.
”Men jag får göra vad jag vill med den”, sa Maddie och höll fram pälsen med ett leende. Aggie tog emot den med viss tvekan. ”Du får förstås hänga den och salta den först”, fortsatte Maddie. ”Jag förmodar att du vet hur man gör.”
”Visst gör jag det”, sa Aggie. Hon såg med beundran på pälsen hon höll i händerna. Bara adelsmän och riktigt rika personer hade så här fina pälsar. Inte fattiga bönder som hon. ”Tack, spejare Maddie. Tack. Det är en sådan där päls som de fina damerna har.”
Hon drog sin valkiga hand över den mjuka pälsen. Hon skulle kunna göra en mössa av den. Eller sälja den på marknaden och köpa två yllerockar till sig själv och sin make. Oavsett vad hon gjorde skulle Maddies gåva hålla dem varma under vintern.
”Du är en fin dam”, sa Maddie. Hon såg på Will. ”Dags att gå?”
De red tillbaka till stugan under tystnad. Will studerade den unga flickan som red framför honom.
När hon först kommit till honom hade hon varit en arrogant, självupptagen och självisk prinsessa som bara tänkt på sig själv och sina nöjen. Men hon hade långsamt förändrats. Episoden med vinet hade förstås varit ett snedsteg. Men alla gjorde misstag. Han log när han mindes misstagen han själv begått som lärling. Han hade inte väntat sig att hon skulle överlämna den värdefulla pälsen till den fattiga bondhustrun. Det tydde på att hon hade vuxit och mognat, och Will kände sig mycket nöjd.
”Det du gjorde var mycket bra”, sa han efter en stund.
Hon kastade en blick på honom. ”Såg du hennes kläder? De var tunna, nötta och lappade. Nu kommer hon i alla fall att ha ett varmt plagg under vintern.”
Han nickade. ”Ja, det kommer hon.”
Den gamla Maddie, prinsessan Maddie, skulle inte ens ha lagt märke till Aggies kläder. Hon hade absolut inte förstått hur kall Aggies vinter skulle bli.
Hon har verkligen skärpt till sig, tänkte Will. Det här kommer att bli bra.
Tug ruskade lite på manen och frustade. Det har jag vetat hela tiden.
Kapitel tjugoåtta
Den lilla stugan skymdes fortfarande av träden när Tug lyfte huvudet och gnäggade muntert. Bumper tittade upp. Från stugan hördes en ny gnäggning, som lät som ett svar på hälsningen.
”Det verkar som om vi har sällskap”, sa Will.
Maddie såg frågande på honom, men han sa inget mer. Han tyckte att han kände igen den främmande hästens läte, men var inte helt säker. Eftersom han kunde ha fel föredrog han att inte uttala sig alls.
Det visade sig dock att han hade rätt. När de red in i gläntan såg de ett brunt sto vid verandan. Det vred lite på huvudet och gnäggade på nytt när de kom närmare. Både Bumper och Tug svarade.
Maddie tittade frågande på sin häst. ”Känner Bumper henne?” frågade hon.
Will kastade en blick på henne. ”Spejarhästar brukar känna igen varandra. Även om de aldrig har träffats.”
”Så besynnerligt”, ropade en munter röst från verandan. ”Hur kan man känna igen någon man inte ens har träffat?”
Will ryckte på axlarna. ”Fråga inte mig. Jag är ingen häst.”
Verkligen inte, sa Tug torrt.
Gilan satt längst ut på verandan och kliade Sobel bakom öronen. Hunden hade lagt huvudet på sned och slutit ögonen. Sobel älskade att bli klappad och kliad på den tjocka pälsen runt öronen och på halsen.
Will satt av och blängde på Sobel med låtsad besvikelse.
”Du var mig en usel vakthund”, sa han. ”Du skulle ha slitit honom i stycken!”
Sobel daskade med svansen mot verandan som om hon höll med. Gilan gav djuret en sista klapp innan han reste sig.
”Hej, Maddie. Hur går det med träningen?”
Hon log lite när hon satt av. ”Vissa dagar känns det som om jag håller på att bli bättre. Andra dagar är det värre.”
Gilan höjde ett ögonbryn och såg på Will. Han hade aldrig hört Maddie uttala sig så självkritiskt förut. Halts idé kanske fungerade. Will såg blicken och nickade kort när han gissade vad Gilan tänkte.
”Ska jag föra hästarna till stallet?” frågade hon, och Gilans förvåning tilltog ytterligare. Att Maddie frivilligt erbjöd sig att göra någon en tjänst hade såvitt han visste heller aldrig hänt förut.
”Ja tack”, sa Will. ”Blaze också.” Han såg på Gilan. ”Jag gissar att du stannar här? Eller bor du i slottet?”
”Nej, jag stannar här om jag är välkommen”, sa Gilan hastigt. ”Det är alldeles för mycket krångel och formaliteter i slottet.”
”Och så är det förstås närmare till värdshuset”, sa Will.
Gilan tillät sig själv ett leende. ”Det också”, sa stormästaren. ”Jag kanske tar en sväng dit och äter frukost i morgon.”