Will blickade mot kartan. Nyheten om olyckan gjorde honom lika misstänksam som Gilan. Att Trelleth låg vid havet gjorde inte saken bättre. Längs kusten härjade ibland smugglare, pirater och liknande. Det fanns gott om möjligheter för inkräktare att ställa till med oreda där.
”Just nu finns det inget som håller oss kvar här”, sa Will. ”Vi kan ge oss av redan i morgon.”
Gilan nickade gillande. ”Ju förr, desto bättre”, sa han. Den frasen kunde ha varit spejarnas officiella motto, tänkte Will. ”Undersök saken och ta reda på om det verkligen bara var en olyckshändelse.”
Will drog blicken från kartan och såg på sin gamle vän. ”Och om det inte var det?”
Gilan viftade lite med handen. ”Ta reda på varför någon ville se spejaren död. Och vem denna någon i så fall är.”
Kapitel tjugonio
De lämnade stugan morgonen därpå efter att ha ätit en tidig frukost. Gilan drack kaffe med dem, men planerade att äta frukost lite senare på Jennys värdshus. Han lovade att meddela Jenny att de var bortresta så att hon kunde låta någon ställa fram mat och vatten till Sobel varje dag.
De red åt nordöst på spejarnas vanliga sätt. Efter att ha ridit i tjugo minuter satt de av och ledde hästarna i tio. Djuren kunde hålla samma tempo timme ut och timme in, vilket gjorde att de snabbt närmade sig sitt mål.
När kvällen kom slog de läger, och tidigt nästa eftermiddag red de in i Trelleth. En skylt bredvid vägen visade att de var framme, men den saltstänkta vinden var ännu mer talande.
”Det luktar hav”, sa Maddie.
Will nickade. Han mindes första gången han själv hade upplevt den friska, doftrika luften. Det hade varit första gången han ridit till spejarnas årsting. Han suckade tyst. Det kändes som något som hänt för mycket länge sedan. Han skakade på huvudet. Det var mycket länge sedan.
”Vad ska vi göra nu?” frågade Maddie. Hon undrade hur en sådan här utredning egentligen gick till.
”Vi börjar med att titta på själva platsen”, sa Will. ”Vi letar upp den där bonden…” Han tystnade och letade efter namnet i minnet.
”Wendell Gatt”, sa Maddie.
Han såg lite irriterat på henne. ”Jag vet.”
Hon gav honom en oskyldig blick. ”Jag försökte bara hjälpa till! Det verkade som om du hade glömt namnet.”
”Jag glömmer inget!”
Ha! Tug frustade till. Will bestämde sig för att strunta i honom. Man kunde aldrig få sista ordet i en diskussion med någon som kunde fnysa, stampa i marken och ruska på manen som Tug.
”Vid nästa gård eller by vi kommer till frågar vi var Gatts gård ligger”, sa han.
De fortsatte på vägen och kom fram till en liten samling byggnader efter bara några minuter. Det fanns en smedja, ett nedgånget värdshus och några bostadshus. När de närmade sig klev en man med läderförkläde och sotiga armar ut ur smedjan och hälsade på dem.
De fick veta att Gatts gård låg några kilometer längre bort längs vägen de följde. Will tackade smeden och skulle just rida tillbaka till vägen när mannen ropade efter dem.
”Är ni spejare?”
Vilken onödig fråga, tänkte Will. Både han och Maddie hade mantlar, bågar och ludna hästar. Han var fortfarande lite sur över att han inte hade kommit ihåg Gatts namn och att Maddie så skyndsamt hjälpt honom. Kunde hon inte ha gett honom någon minuts betänketid? Will kände sig inte särskilt pratsam och hade ingen lust att svara. Smeden var uppenbarligen förvånad över Maddies klädsel och ville ha någon sorts förklaring.
”Nej, vi är sömmerskor”, ropade han och satte av i kort galopp med Maddie i hälarna.
Smeden snörpte surt på munnen och torkade svetten ur pannan med ärmen.
”Det var bara en fråga”, muttrade han irriterat när de två ryttarna försvann i fjärran.
Några hundra meter senare red Maddie upp jämsides med Will, som hade saktat ned farten en aning.
”Borde vi inte prata med länsherren först?” frågade hon försiktigt. ”Den där baron Scully?”
Hon hade en vag uppfattning om att det borde gå till på det sättet. Hon hade besökt olika landskap med sin far och mor, och det första de gjort hade alltid varit att hälsa på baronen. Hon började förstå att spejarna inte brydde sig särskilt mycket om vanliga etikettsregler.
Will grymtade föraktfullt. ”Det kan vi göra senare. Länsherrar brukar bara vara i vägen när något ovanligt har inträffat i deras landskap. De vet att vi rapporterar direkt till kungen och gör allt de kan för att inte framstå i dålig dager.”
Maddie var förvånad. Hon hade aldrig varit medveten om motsättningarna mellan länsherrarna och spejarna som arbetade i deras landskap.
”Inte alla, väl?” frågade hon.
Will mjuknade lite. ”Kanske inte. De flesta är bra och pålitliga. Arald i Redmont är till exempel en utmärkt baron som är lätt att samarbeta med. Men vissa länsherrar gör allt för att behålla sin värdighet och framhäva sin egen betydelse. Jag känner inte Scully, men det är inte omöjligt att han hör till den sorten, och jag vill inte ta några risker. Åtminstone inte förrän vi har tagit en preliminär titt på situationen.”
Några minuter senare kom de fram till Gatts gård. Skillnaden mellan den här gården och Arnold Clums gård kunde knappast ha varit större. Ladugården och bostadshuset framför dem var stora, rymliga byggnader i gott skick som nyligen målats om.
Staketen var raka och välgjorda och allt verkade vara i god ordning. Gårdsplanen såg städad ut, redskapen låg prydligt sorterade och det stod en vagn utanför ladan. Även den var nymålad. Hjulen var i gott skick och axlarna hade smorts tills de glänste. Några hästar i hagen gick nyfiket fram för att titta när de upptäckte nykomlingarna. En bit bort stod en ensam mjölkko tjudrad.
När de närmade sig huset öppnades dörren till vad som uppenbarligen var köket och en lång, välnärd kvinna som såg ut att vara runt fyrtio kom ut. Hon hade rena kläder som såg hemmagjorda men välsydda ut. Till skillnad från Aggie Clums slitna kläder var de inte lappade.
Hon hade bakat. Hon borstade undan en hårlock från ansiktet så att lite mjöl fastnade.
Will och Maddie höll in hästarna, men satt inte av.
”God eftermiddag”, sa Will. ”Fru Gatt, förmodar jag?”
”Det stämmer”, sa hon och såg nyfiket från Maddie till Will. ”Välkomna till vår gård. Var snälla och sitt av.”
”Tack”, sa Will. Han svingade sig ned från sadeln och Maddie gjorde detsamma.
”Jag heter Will Treaty”, sa han. Att han var spejare behövde han inte nämna. Det syntes på hans kläder och utrustning. ”Det här är Maddie, min lärling.”
Maddie såg hur kvinnan spärrade upp ögonen lite när hon hörde Wills namn. Maddie visste att han var relativt välkänd i Araluen — han var trots allt den berömde spejaren som gått i lära hos den legendariske Halt. Vid det här laget hade Will nästan överträffat sin läromästares rykte. Fru Gatt neg skyndsamt.
”Vill ni ha något att äta, spejare?” frågade hon. Hon såg nyfiket på Maddie när hon sa det sista ordet. Maddie hade snabbt börjat vänja sig vid att folk reagerade så. ”Jag håller på med en lammstek till karlarna och det kommer att bli mycket över.”
Will skakade på huvudet. ”Tack, vi vill inte vara till besvär. Lite vatten räcker fint.” Han nickade mot en välskött pump nära köksdörren och hon nickade.
”Självklart. Det är bara att ta för sig. Får man fråga vad ni har för ärende här på Gatts gård? Har det att göra med spejaren… han som…” Hon tvekade och visste uppenbarligen inte riktigt om hon skulle säga ”dog” eller ”blev mördad”.