Will nickade. Han pumpade upp lite vatten i en vattenskopa, tog några stora klunkar och torkade skägget med handen innan han lämnade skopan till Maddie.
”Ja”, svarade han. ”Jag hörde att det var din make som hittade honom.”
Hon nickade. ”Det stämmer, det var Wendell. Men vid det laget kunde han ingenting göra. Det var för sent. Han sa att karln hade varit död i flera timmar.” Hon blickade ut mot fälten. ”Han och de andra håller på att ta in det sista av höet. Han kommer och äter middag om någon timme. Kan ni tänka er att vänta på honom?”
Will skakade på huvudet. ”Nej, vi letar upp honom med en gång. Jag behöver ställa några frågor.”
Fru Gatt skruvade besvärat på sig och såg orolig ut. Will skyndade sig att lugna henne.
”Det är absolut inte så att vi misstänker din make, frun. Jag vill bara att han visar oss var han hittade Liam. Spejaren.” Han lade till det sista ordet för att förtydliga. Oron försvann ur hennes ansikte och hon pekade ut över åkrarna.
”Han är två åkrar bort åt det hållet, bakom skogsdungen.”
”Då rider vi dit och pratar med honom”, sa Will. Han nickade åt Maddie att följa med och de satt upp på hästarna. Han förde ett finger till pannan.
”Tack för hjälpen, fru Gatt”, sa han. ”Det är väl bäst att du går in och håller uppsikt över brödet.”
Han hade lagt märke till en utsökt doft i luften. Det var förmodligen bröd eller paj som snart var klar. Hon formade munnen till ett O och såg förvånad ut. Hon hade helt glömt bort att hon bakade. Hon vände sig om och skyndade tillbaka in i huset när de red iväg.
”Hon var hjälpsam”, konstaterade Maddie när de red över åkrarna.
”Låt oss hoppas att hennes man också är det”, sa Will.
Wendell Gatt visade sig vara betydligt mindre hjälpsam. Han var en storvuxen man med rött ansikte som gick klädd i knäbyxor och en blå arbetsjacka. Hans kläder var välsydda och i gott skick, precis som hans hustrus. Gatt var i färd med att göra höbalar tillsammans med tre drängar.
Han ruskade häftigt på huvudet när Will frågade om han kunde visa var han hade hittat Liam.
”Jag är upptagen. Det här är viktiga saker. Vi måste ta in höet innan det börjar regna.”
”Det tar inte mer än en halvtimme”, sa Will lugnt. ”Männen här kan säkert fortsätta utan dig en stund.”
”Nej, nej, nej”, svarade Gatt. ”Jag vill att det här går rätt till. Jag måste hålla ögonen på dem.” Han sa det tillräckligt högt för att de andra skulle höra honom. Två av dem såg lite irriterat på honom och den tredje ignorerade honom.
Will studerade männen. Han nuddade lätt vid Tugs sidor med hälarna och red fram till drängarna.
”Vem av er är äldst och har störst erfarenhet av det här?” frågade han. En av männen höjde handen. Det var en kraftig man som såg ut att vara runt fyrtio år gammal. Han såg ganska duglig ut, tänkte Will. Och att göra höbalar var inte världens mest komplicerade uppgift.
”Det är jag, herr spejare”, sa mannen. ”Jag heter Lionel Foxtree.”
”Skulle du klara att sköta det här jobbet utan hjälp, Lionel? Din husbonde kommer att vara borta i flera dagar.”
Gatt exploderade av vrede. ”Flera dagar?” röt han. ”Nyss sa du ju en halvtimme!”
Will vände sig i sadeln och tittade på honom med kylig blick.
”Det var när jag ville att du visade oss var spejare Liam dog”, sa han. ”Men eftersom du vägrade hjälpa oss i utredningen blir jag dessutom tvungen att gripa dig och ställa dig inför rätta. Det kan ta ett par dagar. Kanske till och med en vecka.”
Gatt spottade ursinnigt och letade efter något att säga. Drängarna vände sig om och Will såg hur de försökte dölja sina leenden. Gatt var uppenbarligen en man som gillade att bestämma.
”Gripa mig?” sa han. ”Du kan inte gripa mig! Jag är en fri man!”
”Det kan jag visst. Jag är en kunglig spejare. Du vägrade att hjälpa mig med min utredning, vilket i princip är detsamma som att obstruera utredningen. Jag har ingen större lust att göra det. Helst vill jag bara att du visar mig var du hittade Liam. Men om jag blir tvungen kommer jag att arrestera dig.”
Deras blickar möttes. Gatt var ursinnig. Will såg kall och obeveklig ut. Till sist gav bonden med sig.
”Ja, ja. Som du vill! Jag ska visa var jag hittade honom.”
”Det är rätta takter”, sa Will. Han nickade mot hästen som var fastspänd vid hökärran. ”Där har du en häst.”
Kapitel trettio
Gatt gjorde vad han kunde för att dölja sin irritation när han ledde dem till platsen där han hade funnit den döde spejaren. Det var på en smal men väl synlig stig som kantades av spridda, låga snår. Marken var mjuk, men inte så lös att en häst skulle snubbla eller tappa fotfästet. Will svingade sig ned och synade marken.
”Har det regnat på sistone?” frågade han.
Gatt skakade på huvudet. ”Inte sedan jag hittade liket. Men marken är ofta mjuk här. Förutom på högsommaren när den torkar, förstås.”
”Det är inte högsommar nu”, sa Will för sig själv och rörde sig lite längs stigen. Den här sträckan var rak. Det fanns ingen bra förklaring till varför Liam hade ramlat från sin häst.
”Var exakt låg han?” frågade Will.
Gatt red fram några meter. ”Här. Vid sidan av stigen, alldeles förbi de två träden här.”
De två stora träden tornade upp sig högt över undervegetationen av buskar och snår. Det var ungefär fem meter mellan dem och de stod på var sin sida av stigen. Will granskade dem. Det fanns inga låga grenar som kunde slå en oförsiktig ryttare ur sadeln.
”Jag antar att han ramlade ur sadeln och bröt nacken”, sa Gatt.
Will pressade ihop läpparna. ”Osannolikt”, sa han. Alla spejare var utmärkta ryttare.
Gatt ryckte på axlarna. ”Hans häst kanske snubblade…”, föreslog han.
Tug, som stod en liten bit bort, ruskade häftigt på manen. Spejarhästar snubblar inte.
”Eller så hade han druckit”, sa Gatt.
Will såg surt på honom. ”Liam drack inte”, sa han. Gatt ryckte på axlarna.
”Om du säger det, så. Det var bara en gissning.”
Will svarade inte. Han stegade tillbaka längs stigen från platsen där Liam påträffats och synade hästspåren. Eftersom det inte hade regnat de senaste dagarna och marken var mjuk syntes de fortfarande tydligt. Maddie hade suttit av och satt sig på knä bredvid ett av träden för att studera stammen.
Will vände sig mot Gatt. ”Tack för hjälpen, herr Gatt. Vi ska inte besvära dig mer nu. Du kan återgå till ditt arbete.”
Gatt såg förvånad ut och blev på lite bättre humör. Han hade väntat sig att spejaren skulle hålla honom kvar i flera timmar och ställa meningslösa frågor. Nu kunde han plötsligt återvända hem. Men han hade blivit nyfiken, och när han såg hur Will granskade spåren kunde han inte bärga sig.
”Vad tror du?” frågade han. ”Förstår du vad som kan ha hänt?”
Will skakade på huvudet. ”Det är säkert som du säger. Hans häst måste ha snubblat så att han ramlade. Det var nog en olyckshändelse.”
”Jaså… jaha”, sa Gatt. Han verkade fortfarande tveksam, som om han inte ville gå miste om något intressant.
Will nickade mot honom. ”Vi vill inte vara till mer besvär nu”, sa han.
”Då säger vi väl så”, sa Gatt. Han vände på hästen och började rida tillbaka mot sin gård. Han vände sig flera gånger om i sadeln för att titta på dem. Will vinkade till honom varje gång. Till sist rundade han en krök i stigen och försvann utom synhåll.
”Har du hittat något?” frågade Maddie.