”Jo, saker och ting tycks ha lugnat ned sig lite på sistone”, sa Will. ”Hur många dagars arbete tror du att du har för mig?”
Danvers ryckte på axlarna. ”Kanske två eller tre. Men om du håller dig runt värdshuset har du nog goda möjligheter att få mer. Jag ska lägga ett gott ord för dig. Du skulle kunna hyra ett rum här åt dig och din dotter, så har du nära till allt.”
Will rynkade på näsan vid tanken på priset. ”Om du inte har något emot det skulle jag föredra att sova i stallet”, sa han.
Danvers ryckte på axlarna. ”Gör som du vill. Det blir ju billigare. Men betydligt dragigare.”
”Det är inget man inte kan lösa med filtar”, sa Will. ”Förresten, jag vill gärna att någon tar hand om Maddie här medan jag arbetar. Jag vill inte att hon driver omkring vind för våg i byn. Finns det kanske någon av traktens kvinnor som kan hjälpa mig med det?”
En ung kvinna kom ut ur köket med deras mat. Will tog ett bett och tuggade lite. Maddie högg in med god aptit. De hade ridit hela förmiddagen, och kycklinggrytan smakade utsökt. Kvinnan såg på dem.
”Jag hörde i en annan by att det finns en familj här där dottern har flyttat”, sa Will. ”De kanske skulle vara intresserade?” Han gjorde en paus och låtsades söka i minnet efter namnet. ”Just det, ja. Clover. Så hette hon. Flickan var visst i Maddies ålder.”
Rob Danvers ansikte mörknade. Han reste sig häftigt.
”Carrie Clover flyttade inte”, sa han kort.
Will höjde förvånat på ögonbrynen. ”Hon är alltså fortfarande kvar?”
Danvers skakade på huvudet. ”Hon är försvunnen. Det hände för några veckor sedan. En natt var hon bara borta.”
”Rymde hon hemifrån?” frågade Will.
Värdshusvärden var tyst en stund innan han svarade. ”Det skulle inte förvåna mig. Hennes föräldrar behandlade henne inte särskilt väl. Hon hade ofta blåmärken i ansiktet. Eller rödgråtna ögon. Det är djupt beklagligt — jag gillade den tösen.”
”Hon kanske träffade en pojke och rymde tillsammans med honom? Det skulle inte vara första gången något sådant hände.”
Men Danvers skakade återigen på huvudet. ”Hon hade en pojkvän här i byn. Han är kvar. Nej, jag tror att hon blev trött på att få stryk och stack.” Han lutade sig närmare och sänkte rösten. ”Om ingen rövade bort henne, förstås.”
”Rövade bort henne? Varför skulle någon göra det?”
Danvers skakade på huvudet. ”Jag vet faktiskt inte. För att begära en lösesumma, kanske?”
”Är hennes familj rik?” frågade Will, men Danvers skakade återigen på huvudet som om han förkastade sin egen teori.
”Hennes far är plöjare. Han har svårt att få pengarna att gå ihop. Han skulle aldrig ha råd att betala en lösesumma.”
”Varför skulle någon i så fall föra bort henne?”
Danvers rörde huvudet tankfullt från sida till sida medan han funderade på frågan. Han hade inte tänkt så noga på saken förut. Han hade bara vant sig vid att med dystert tonfall förklara att Carrie blivit bortrövad.
”Ingen aning. Allt jag vet är att hon är borta.” Han gjorde en paus. ”Om jag vore du skulle jag inte prata med hennes familj om saken. Clover är en rätt otrevlig typ. Han skulle explodera om han fick för sig att man beskyller honom för flickans försvinnande.”
Will funderade på saken i några sekunder och nickade.
”Tack för varningen”, sa han. ”Jag ska inte nämna det om jag ser honom.” Han tystnade och låtsades fundera mer på saken medan han åt upp maten.
”Rappa på, gumman”, sa han till Maddie. ”Vi måste få in våra grejer i stallet. Det kommer att börja regna innan dagen är över.”
Han drack upp ölet, nickade till Danvers och började gå mot dörren med Maddie.
Kapitel trettiotre
De stannade två dagar till i Danverfors, men fick inte reda på särskilt mycket mer om Carrie Clovers försvinnande.
Medan Will var på värdshuset och utförde måleriarbete och reparationer gick Maddie omkring i byn och försökte lära känna traktens ungdomar. De visade sig vara varken vänliga eller ovänliga, men eftersom hon var ny i byn var de ganska nyfikna.
Det var lättare för Maddie att ta upp frågan om den saknade flickan. Will, som redan hade diskuterat saken med Danvers, vågade inte visa fortsatt intresse för henne. Det skulle väcka misstanke. I stället försökte han ägna kvällarna i värdshuset åt att lyssna på samtalen runt omkring i hopp om att någon skulle berätta något av intresse. Det var dessvärre fruktlöst.
Barn hade däremot lättare att gå rakt på sak, så det var inte alls lika svårt för Maddie att fråga om Carries försvinnande. Hon sa att hon hade hört sin far prata om henne med värdshusvärden. Hon väntade tills hon hade träffat ungdomarna vid två olika tillfällen innan hon tog upp ämnet.
”Min pappa sa något om att en flicka härifrån har försvunnit”, sa hon. ”Han sa att jag skulle vara försiktig så att jag inte råkar ut för samma sak.”
Det var sent på eftermiddagen och hon satt nere vid floden tillsammans med ett halvdussin bybor som varierade i ålder mellan åtta och femton. Barnen såg lite osäkert på varandra och var tysta en stund. Maddie låtsades inte märka dem, utan fortsatte.
”Vad hände med henne?” frågade hon. ”Vart tog hon vägen?”
Barnen utväxlade fler blickar. Sedan tog en av de äldre pojkarna till orda.
”Du menar Carrie Clover”, sa han.
Maddie ryckte på axlarna. ”Jag vet inte vad hon hette. Hon rymde alltså?”
Många i sällskapet skakade på huvudet. Det var en tioårig pojke med ljust, tovigt hår som svarade henne.
”Hon rymde inte. Jag tror att hon blev bortrövad.”
Maddie lutade sig närmare och låtsades se förvånad ut. ”Bortrövad? Av vem då?”
”Håll tyst, Clem”, sa den äldre pojken snabbt. Han såg på Maddie. ”Vi pratar inte om det.”
”Varför inte?” frågade hon. ”Vem rövade bort henne?” Det verkade logiskt att vara nyfiken och ställa fler frågor.
Pojken såg på de andra barnen. Alla verkade besvärade med undantag för Clem, som var sur för att han hade tillrättavisats inför den främmande flickan.
Till sist svarade den äldre pojken. ”En flodgast tog henne.”
Maddie såg på resten av barnen och märkte hur förvånade flera av dem såg ut innan de dolde det.
”Ja, Simon har rätt”, sa en flicka som var ett par år yngre än Maddie. ”Det var en flodgast som tog henne.” Hon nickade häftigt.
”Vad är en flodgast?” frågade Maddie. Hon hade aldrig hört ordet förut och var mycket förbryllad.
Den äldre pojken, Simon, tvekade i några sekunder. Hon hade en känsla av att han fantiserade ihop ett svar.
”Det är en flodande”, sa han. ”En ond flodande. De ligger på lur under ytan där vattnet är djupt och ibland när människor kommer i närheten störtar de fram och griper tag i dem.”
”Vi är ju ganska nära floden just nu”, påpekade Maddie.
Simon kastade en blick på vattnet och insåg att hon hade rätt.
”Ja. Vi kanske borde flytta oss innan någon av oss blir tagen.” Han började resa sig och gjorde tecken åt de andra att följa hans exempel. De reste sig lite motvilligt.
Han ljuger, tänkte Maddie. Han hittar på alltihop. Men varför?
Clem, den unge pojken som hade talat först, ruskade avfärdande på huvudet.
”Flodgastar”, muttrade han. ”Det finns inga…” Men flickan som hade hållit med Simon grep tag i hans arm och drog honom åt sidan.
”Håll klaffen, Clem!” väste hon. ”Kom ihåg vad Sagofarbrorn sa…”