”Vad är det där?” frågade han. Hon höll upp slungan så att de kunde se den.
”Det är en slunga”, sa hon. Hon log. ”Oroa er inte, ni kan behålla era pengar. Jag hade en orättvis fördel.”
David gick fram och höll fram handen med rynkad panna. Maddie räckte fram slungan.
”Det är ju bara några snören och en läderpåse”, konstaterade han.
”Det stämmer. Men det räcker för att man ska få ordentlig kraft i sitt kast. Vill du prova?”
Han nickade och hon visade honom hur slungan laddades och hur man ställde sig på sidan med slungan dinglande från högerhanden bakom ryggen.
”Låt den gunga fram och tillbaka några gånger så att du får känsla för den”, sa hon. ”Sedan snärtar du till med den över huvudet, och när den pekar mot målet släpper du ena änden.”
Hans första försök misslyckades grovt eftersom han släppte antingen för tidigt eller för sent. Stenarna for högt upp i luften eller landade med ett plask några meter från vattenbrynet. Men till sist började han förstå.
”Försök att peka mot målet precis när du släpper”, sa Maddie. David följde rådet och skickade iväg en sten genom luften så att en stor fontän slog upp alldeles till vänster om resterna av barkbåten. Han såg på henne med ett leende.
”Vilken fantastisk grej!” utbrast han.
”Med lite övning kommer du att träffa det du siktar på”, sa hon. Den unge pojken som hade varit bäst på att kasta sträckte sig efter slungan.
”Jag vill prova!” sa han. Maddie lärde honom tekniken och tittade när han kastade. Hans försök var bättre än Davids. Pojken kastade tre stenar till. Två av dem träffade vattnet nära den krossade måltavlan. När han kastade sin tredje sten var han lite för ivrig. Han släppte för sent, och stenen slog i marken nära kanten av dammen.
Maddie såg på flickorna. ”Vill ni prova?”
De såg tveksamt på varandra. ”Klarar tjejer det?” frågade en av dem.
David pekade med tummen på Maddie. ”Hon är tjej och hon klarar det!” Han flinade. De två flickorna, som hette Eve och Joscelyn, turades om att prova slungan. Eve förstod snabbt principen och kunde snart kasta med stor träffsäkerhet. Joscelyn lärde sig inte lika snabbt, men gjorde flera hyfsade kast. Alla barnen fascinerades av det enkla vapnet och hur lätt det var att skjuta kraftfulla skott med det.
”Vi skulle kunna jaga med en sådan här”, sa David och beundrade slungan lite till innan han lämnade tillbaka den till Maddie.
Hon nickade. ”Ja. Det är lätt att fälla kaniner och fåglar med den.” Hon såg sig omkring. ”Vet ni vad, vi kan träffas igen i morgon, så ska jag lära er att göra egna slungor. Ta med er några remmar och en bit läder för slungskålen.”
De nickade och började prata ivrigt med varandra. Maddie hängde tillbaka slungan och satte sig ned med de andra.
Bra, tänkte hon. De har godkänt mig. Hon sträckte armarna över huvudet och lät blicken vandra över det idylliska lilla samhället.
”Vad brukar ni hitta på för kul i den här byn?” frågade hon.
David skakade på huvudet och de andra mumlade ohörbart. Maddie misstänkte att livet i Esseldon inte var särskilt spännande.
”Äh, inget speciellt”, svarade han. ”Det händer inte så mycket här.”
”Vad trist. Har ni ingen historieberättare eller något sådant?” Hon försökte låta som om hon bara småpratade, men studerade i själva verket de andra noggrant. Deras reaktion gick inte att ta miste på. De tittade först på varandra och sedan på henne. De verkade rädda.
”Vad då för historieberättare, menar du?” frågade Joscelyn.
David kastade en varnande blick på henne, men det var för sent.
Maddie ryckte på axlarna. ”En sagoberättare eller något. Någon som kan berätta spökhistorier vid elden om kvällarna.”
En lång tystnad följde. Det var uppenbart att de andra kände sig väldigt illa till mods. Maddie fortsatte på samma oskyldiga sätt som innan.
”Vi var precis i Danverfors”, förklarade hon. ”Barnen där sa att en berättare hade varit där några veckor tidigare.” Hon låtsades studera sina skosnören. ”Han var tydligen rätt duktig. Historierna han berättade var riktigt läskiga.”
Det blev återigen tyst. ”Det finns ingen berättare här”, sa Eve till sist.
Maddie ryckte på axlarna som om det inte spelade någon roll.
”Inte det? Det var ju trist. Men strunt samma.” Hon kastade en blick mot solen ovanför trädtopparna i väst för att bedöma hur sent det var. ”Jag måste nog gå nu”, sa hon. ”Vi ses i morgon. Glöm inte att ta med remmar och läder så att vi kan göra slungor!”
Nu när hon hade bytt samtalsämne och verkade ha tappat intresset för berättare blev stämningen mindre spänd. Ungdomarna gick ivrigt med på att träffas igen dagen efter för att göra slungor.
Maddie reste sig upp och borstade bort lite gräs från klänningen. Hon lade slungan runt midjan, fäste den och vinkade hejdå med fingrarna.
”Då ses vi här i morgon vid samma tid!”
Efter att Maddie hade sagt adjö gick hon tillbaka över gräsmattan till stallet där hon och Will bodde.
”Utan någon som helst tvekan”, mumlade hon för sig själv.
Hon kände sig helt säker: Sagofarbrorn, vem det nu var, hade varit i byn.
Kapitel trettiofem
Nej”, sa värdshusvärden som svar på Wills fråga. ”Vi har ingen berättare här i byn.”
”Tråkigt att höra”, sa Will och smuttade på sitt kaffe. ”Min dotter förtjänar lite underhållning. Det är inte lätt för henne att jämt och ständigt vara på resande fot och aldrig ha några nära vänner.”
Värdshusvärden nickade medlidsamt. ”Det förstår jag. Vet du vad, det var faktiskt en berättare här för några veckor sedan. Ni skulle ha varit här då. Barnen älskade honom.”
Will tittade upp och försökte verka artigt intresserad, men inte mer.
”Jag hörde något om en kringresande berättare när vi var i Danverfors nyligen”, sa Will. Han strök sig på hakan och låtsades fundera. ”Vad var det han kallade sig, nu igen?”
”Sagofarbrorn, tror jag”, sa Jerome. Will ville slå sig själv i huvudet när han insåg att Sagofarbrorn faktiskt var ett namn.
”Just det”, sa han. ”Sagofarbrorn. Precis.”
”Det var en ganska färgstark figur. Han gick klädd i en klarblå mantel och röda skor.” Värdshusvärden rynkade pannan vid minnet. ”Han kändes egentligen lite mysko. Men jag antar att det hör till jobbet.”
”Mysko?” Nu var Will riktigt intresserad, men han försökte låta så lugn som möjligt. ”Hur menar du då?”
Jerome viftade lite med handen. ”Jag menar… inte på något negativt sätt. Han var liksom bara väldigt… teatralisk, kanske man kan säga. Han hade bjällror på armar och ben, så man hörde alltid när han kom. Och han berättade visst sina historier med kolossal inlevelse.”
”Men du lyssnade inte själv?”
Jerome skakade på huvudet. ”Han roade barnen. Jag gav min brorson en peng att ge honom. De satt borta vid dammen på allmänningen. Det var där han berättade sina historier för dem.” Värdshusvärden log. ”Jag tror att det var spökhistorier. Barnen såg ofta ganska skärrade ut efter att de hade lyssnat på honom.”
”Barn gillar att bli skrämda ibland”, sa Will. ”Minns du när han var här?”
Jerome blickade upp mot taket medan han funderade.
”Det måste ha varit två eller tre veckor sedan. Bara några dagar innan Spokers pojke försvann.”