Och nu hade något uppenbarligen gått snett i Esseldon.
”Jag vet inte hur viktigt det här är”, fortsatte spanaren. ”Men det verkar som om en flicka där har börjat ställa frågor.”
”Kommer hon från byn?” frågade Rövaren.
Den andre mannen skakade på huvudet. ”Nej. Hon är på genomresa med sin pappa. Han är på jakt efter arbete och de bor på värdshuset. Jag hörde hur hon frågade en annan unge om Sagofarbrorn — och om pojken vi förde bort från den byn. Än så länge har hon inte fått reda på något av värde, men jag tyckte ändå att det här var värt att rapportera.”
Rövaren kliade sig tankfullt på hakan. Det fanns alltid en risk att något barn skulle avslöja något. Han hade gjort rätt som skickat sin spanare för att kolla läget i Esseldon.
”Det är bäst att vi visar den här flickan vad som händer med barn som ställer besvärliga frågor”, sa han fundersamt. Han vände sig om mot männen som satt i gräset runt lägerelden.
”Benito!” ropade han. ”Kom hit. Jag har ett jobb åt dig.”
Benito var rätt person för den här uppgiften. För några år sedan hade han fått en skada i halsen som gjorde att han bara kunde väsa och viska. Benito hade blivit bitter och arg, och han ställde alltid upp när Rövaren behövde skrämma något barn som hade trotsat Sagofarbrorns instruktioner.
Nu gick han fram till bordet och förde handen till pannan i ett slags honnör.
”Vad är det, jefe?” frågade han. Han använde det iberiska ordet för chef eller ledare. Benitos starka iberiska brytning brukade i kombination med hans väsande röst skrämma vettet ur barn.
”Det finns en flicka i Esseldon som har ställt frågor. Robert här kan berätta hur hon ser ut och var du kan hitta henne.” Rövaren nickade mot spanaren. ”Jag vill att du tar dig till byn i kväll och skrämmer iväg henne. Eller dödar henne.” Han viftade lite nonchalant med handen.
Ett elakt leende spred sig över Benitos ansikte.
”Med nöje, jefe.”
Kapitel trettiosju
Tidigt på eftermiddagen, flera timmar innan skuggorna började bli längre, smög Maddie iväg från byn och promenerade till platsen där Bumper väntade. Will hade förstås tagit med sig Tug, så den svartvita hästen stod ensam i den lilla gläntan nära vägen. Det hade oroat henne lite, men Bumper verkade inte ha något emot att vara ensam.
Hon borstade honom och matade honom med två äpplen. Det rann en liten bäck bredvid gläntan och hon fyllde på vattenhinken åt honom. Han kunde naturligtvis själv dricka från bäcken, men eftersom den syntes från vägen skulle det finnas risk för att någon som råkade passera såg honom.
Eller någon som inte bara råkade passera, tänkte hon och mindes berättelserna hon hade hört under det senaste dygnet. Hon var glad att hon hade promenerat till Bumper medan det fortfarande var ljust. Det skulle ha känts nervöst att gå till gläntan efter mörkrets inbrott. Hon skyndade sig tillbaka till byn innan det mörknade.
När skymningen kom kände sig Maddie djupt tacksam över att hon skulle sova på värdshusets vind. Berättelserna om den ondskefulle och mystiske Rövaren gjorde henne nervös. Vindsrummet där hon skulle sova hade en kraftig dörr med ett ordentligt lås. Det fick henne att känna sig relativt trygg. Men hon var fortfarande orolig, och minsta lilla ljud fick henne att hoppa till. Varje gång hon hörde fotsteg i trappan stelnade hon till, lade huvudet på sned och lyssnade uppmärksamt. Fastän hon visste att det förmodligen bara var Jerome eller hans hustru, eller någon annan från värdshusets personal, så höll hon handen på den långa kniven hon hade hängt på väggen ovanför sängen tills hon hörde fotstegen försvinna igen.
Hon gjorde som Will hade föreslagit och bad att få hjälpa till i köket. Erbjudandet godtogs tacksamt. På så sätt fick hon tillbringa några timmar tillsammans med andra människor. Kökspersonalen hade alltid fullt upp och ljuden i köket var en välkommen omväxling till det tysta lilla rummet ovanför trappan.
Jerome tittade gillande på medan hon band upp håret under en sjal och tog på sig ett förkläde. Hon började skrapa rent de smutsiga tallrikarna och lägga dem i en stor järnkittel med tvålvatten ovanför kökselden. Därefter skrubbade hon dem noggrant med en lång borste. Efter några minuter var hon alldeles röd i ansiktet från ångan och armarna var täckta med tvållödder upp till armbågarna. När hon hade diskat färdigt sysselsatte hon sig med att sopa golvet i köket och skänkrummet. Hon höll fortfarande på när de sista gästerna ropade god natt till värdshusvärden och gick. Några av dem mumlade artighetsfraser till henne också. De hade sett hur hårt hon arbetat och beundrade hennes flit.
Det var fortfarande relativt tidigt när gästerna gick. Det var trots allt en vanlig veckodag, och lantbor brukade gå och lägga sig tidigt.
När hon hade sopat färdigt kom Jerome in i skänkrummet och ställde undan kvasten i ett skåp. Han gick till ytterdörren och låste den med två tunga järnreglar — en nära dörrens överkant och en annan längst ned. Han såg på henne och log lugnande.
”Jag kommer att låsa köksdörren också när Emma och Ted har gått”, sa han. Han misstänkte att hon var nervös nu när hennes pappa var borta och ville lugna henne. Han gillade henne. Hon hade arbetat flitigt hela kvällen. Fastän Will skulle betala samma pris för vindsrummet som för platsen i stallet — deras kärra och ägodelar stod trots allt där — hade han bestämt sig för att betala Maddie en slant för hennes insats.
Maddie log mot honom. Dörrarna var gjorda av kraftigt trä. Insidan var förstärkt med ett andra brädlager som låg diagonalt mot ytterlagret. Det fanns trots allt mycket av värde på värdshuset — vin, öl och mat, för att inte tala om alla pengar som hade betalats under kvällen. Det här var förmodligen den säkraste byggnaden i byn.
Kocken och kökspersonalen, Emma och Ted, sa god natt och gick hem. Jerome gick in i köket och låste dörren till stallbacken. Sedan gick han runt i det stora rummet med lågt tak och släckte alla ljus samt den stora lyktan i mitten. Nu kom det enda ljuset från eldstaden. Elden var på väg att dö ut och skapade flackande skuggor i rummets hörn. Jerome och hans fru Tildy var de enda som var kvar i värdshuset förutom Maddie. Värdshusvärden och hans hustru bodde i några rum som upptog ungefär hälften av byggnadens nedervåning. Utöver dem fanns det tre sovrum för gäster. Maddies rum låg ovanför, under det sluttande taket.
”Sängdags, Maddie”, sa Jerome. ”Ta det försiktigt med vaxljuset. Se till att du har släckt det innan du somnar.”
Efter kvällens stoj och muntra ljud kändes det märkligt tyst i värdshuset när Maddie gick uppför trappan till sitt rum. Hon hade med sig ett ljus i en tennljusstake och skyddade lågan med sin lediga hand. Det var en kylig natt och värdshuset var dragigt.
På vinden var det verkligen iskallt. Ingen värme tycktes leta sig hit upp från bottenvåningen och hon ryste när hon drog klänningen över huvudet. Hon tvekade lite och började gräva i sin väska tills hon hittade sina knäbyxor och en tunika. Hon tog på sig dem ovanpå skjortan. Hon hade även med sig ett par tjocka strumpor, och hon drog på sig dem också. När hon till sist lade sig ned och drog upp de två tunna täckena till hakan frös hon inte längre, även om hon inte direkt var varm. Vinden hade blåst upp under kvällen och tjöt runt knutarna. Den tycktes leta upp alla springor den kunde dra in genom och de hårdare pustarna fick väggarna att skaka och det lilla vindsfönstret att skallra.
”Skönt att slippa vara ute, i alla fall”, muttrade hon. Vinden satte naturligtvis igång miljoner små ljud när den fick husets plankor att knarra och skrapa mot varandra. Varje gång hon tyckte att hon hade vant sig vid ljudens mönster hörde hon ett nytt ljud som fick henne att stelna till. Då låg hon på helspänn under täckena tills hon förstod att ljudet inte var något att oroa sig för.