Maddie låg klarvaken medan vinden slog mot väggarna. Hon sträckte sig upp mot väggen ovanför hennes huvud, där den långa kniven hängde. Hon lossade den och lade vapnet under kudden med handen på knivskaftet.
Känslan av det tunga vapnet lugnade henne, och till sist somnade hon.
Och vaknade.
Hon slog upp ögonen, men rörde sig inte. Förutom ett ögonblicks tvekan fortsatte hon att andas på samma djupa, regelbundna sätt som innan. Will hade lärt henne att vid minsta tecken på fara vakna på ett sådant sätt att ingen skulle märka att hon var vaken. Hon slöt snabbt ögonen så att de blev till smala springor.
Hon anade en närvaro i rummet. Någon eller något stod vid hennes säng. Hon låg på höger sida, vänd från dörren, med höger hand på knivskaftet under kudden.
Det som hade kommit in i rummet stod bakom henne, så hon kunde inte se det. Hon visste inte riktigt hur hon kunde vara så säker på att det var där. Hon hörde inga andetag eller små rörelser. Vinden utanför fick det fortfarande att skaka i väggarna och fönstret.
Men någonting var i rummet. Det var i närheten. Och det var farligt.
”Du vaken, tjejen. Jag vet att du är vaken. Rör dig inte. Försök inte vända dig. Och släpp det du har under kudden.”
Rösten var som en raspig, väsande viskning. Personen lät utländsk — Maddie hörde hans brytning och hade märkt att han sagt ”du vaken” istället för ”du är vaken”. Hon låg stilla under täckena och vågade inte röra sig. Hon ville sno runt, dra kniven och gå till anfall. Men hon kunde inte. Nu hörde hon hur det rasslade svagt av kläder när mannen närmade sig. Hur hade han kommit in? Både ytterdörren och köksdörren var ordentligt låsta. Dörren till hennes rum också.
Hon insåg att det inte tjänade någonting till att fundera på saken. Inkräktaren hade lyckats ta sig in, och det var det enda som spelade någon roll.
”Du ställt frågor, tjejen”, kraxade rösten. ”Inte bra. Inte bra för dig. Inte bra för den där pojken du pratade med.”
Hennes hjärta hoppade över ett slag av fasa. Hon oroade sig för både sig själv och David. David var nästan oskyddad. Hans föräldrar var vanliga bybor. De var säkert modiga, men de var inga krigare.
”Du vet vad som händer när folk pratar om Rövaren. Du vill inte att det händer din vän. Eller dig. Så du håller käft. Uppfattat?”
Hon ville inte avslöja att hon var vaken, så hon sa inget. Tystnaden blev outhärdlig.
”Jag sa uppfattat?” upprepade inkräktaren. Han väntade uppenbarligen på ett svar. Hon försökte svara, men skräcken gjorde henne alldeles torr i munnen.
”Uppfattat”, fick hon till sist fram. Rösten var knappt mer än en viskning.
Hon hörde återigen hur något rörde sig. Till sin lättnad insåg hon att det var mannen som var på väg bort.
”Jag hoppas det”, sa den hemska rösten. Hon hörde ett lågt klick när han tyst lyfte dörrklinkan. Hon fylldes av lättnad när hon insåg att han var på väg ut. Det knarrade lite om gångjärnen.
”Leta inte efter mig och försök inte följa efter”, sa mannen. ”Jag vet om du försöker. Då kommer Rövaren till dig en mörk natt.”
Hon ryste. Blotta tanken på Rövaren fick blodet att frysa till is. Sedan stängdes dörren tyst och personen, vem han nu hade varit, var försvunnen.
Hon låg orörlig i minst tjugo sekunder och var som förstenad av fasa. Sedan började skräcken ersättas av vrede. Hon var inget hjälplöst barn som lät sig skrämmas av en röst i mörkret. Hon var spejarlärling! Hon hade tränats i att använda sin långa kniv, sin kastkniv, sin båge och sin slunga. Hon hade övat på att slåss utan vapen om det blev nödvändigt. Hon var stolt medlem i en elitkår. Och hon var den första kvinnliga medlemmen! Om ljudet av en hes främling som inte vågade visa ansiktet och hotade henne med någon luddig figur från en skräckhistoria fick henne att ligga och darra under täcket skulle hon göra kåren besviken. Det fanns många som betvivlade att flickor passade som spejare, och om hon betedde sig så här skulle hon bara bevisa att de hade rätt!
Den tanken fick henne att röra på sig. Hon svängde benen över sängkanten och drog fram kniven hon hade haft under kudden. Tack vare den kyliga nattluften var hon redan påklädd. Hon började gå mot dörren, men hejdade sig. Slungan och knivbältet hängde bredvid sängen. I bältet hängde utöver knivslidan även en påse med tjugo blyskott till slungan. Hon tog upp båda, lade bältet över axeln och satte den långa kniven på sin plats. Slungan höll hon i höger hand, klar för användning. Samtidigt som hon öppnade dörren sträckte hon ned vänster hand i påsen och fiskade upp en av de runda, tunga projektilerna.
Hon lade skottet i slungan och smög tyst nedför trappan. Hon höll sig nära väggarna för att det skulle knarra så lite som möjligt. När hon kom ned till skänkrummet såg hon sig snabbt omkring. Fönstret stod vidöppet. Det enkla låset var böjt och förvridet. Det var alltså den vägen inkräktaren hade kommit in. Även ytterdörren stod lite på glänt. Hon skyndade sig fram till den för att slå upp den, men tvekade.
Hennes hjärta bultade hårt och hon visste att det skulle vara dumdristigt att störta ut genom dörren. Mannen kanske stod och väntade för att se om hon följde efter. I stället öppnade hon dörren försiktigt, gled ut och höll sig nära väggen i de mörka skuggorna under det låga taksprånget.
Hon spanade ut över gatan och höll utkik efter rörelser. Hon kunde inte se något. Hon svor tyst. Hade mannen försvunnit medan hon legat och darrat under täcket? Nej, det var knappast troligt. Det hade inte tagit henne speciellt lång tid att fatta sitt beslut och följa efter honom. Hon spanade mot gatans skuggor och tyckte att hon såg något som rörde sig ungefär fyrtio meter bort, i en smal gränd mellan två hus.
I samma ögonblick kände hon en skärande smärta i foten när hon trampade på en vass sten som bet rakt igenom strumpan.
Hon flämtade till av smärta och böjde sig reflexmässigt ned för att känna på foten. Det var en rörelse som räddade livet på henne.
Något tungt kom vinande över huvudet på henne och slog in i dörrkarmen bakom. Nu kunde hon se angriparen: en mörk skepnad som hade visat sig i öppningen mellan två hus. Medan hon tittade lyfte han armen för att kasta en ny projektil.
Hennes träning gjorde sig påmind. Hon sträckte på sig och reagerade utan att tänka. Hon lyfte armen, klev framåt och snärtade till med slungan. Blyskottet for iväg och en bråkdels sekund senare såg hon mannens arm skjuta fram när han själv kastade. Hon slängde sig ned på marken.
Blyskottet hade skjutits iväg med enorm kraft och träffade först. Hon hörde ett köttigt smackljud följt av ett stön. Sedan tog den mörka gestalten några stapplande steg, slog ut med armarna och ramlade omkull. Alldeles efter slog vapnet han hade kastat in i dörren ungefär en och en halv meter bakom platsen där hon låg.
Hon reste sig upp och spanade mot den mörka skepnaden. Hon laddade automatiskt slungan med ett nytt skott och rörde sig försiktigt mot mannen. Hon försökte föra så lite oväsen som möjligt, men kände sig skrämmande blottad ute på den öppna gatan som badade i månljus. Hon tog en omväg och vek av till höger. På det sättet skulle hon inte vara där mannen trodde att hon var om han bara lurades och plötsligt satte sig upp.
En del av henne förundrades över hur snabbt och effektivt hon hade agerat. Hon hade duckat precis när mannen kastat och rörde sig nu i en halvcirkel med slungan redo för ett nytt skott. Alltihop var sådant som Will hade präntat in i huvudet på henne om och om igen.