Mannen verkade helt livlös. Maddie stannade några meter bort. Han rörde sig inte och hon såg inga tecken på att han fortfarande andades. Hon kom att tänka på hur värdelös slungan var på kort avstånd. Hon tryckte snabbt ned den i fickan och drog sin långa kniv. Den mjuka väsningen av stål mot läder kändes märkligt lugnande.
Hon kretsade runt mannen och närmade sig försiktigt. Hon satte sig på knä bredvid och kunde nu se såret han hade fått i pannan. Hans ögon var vidöppna och hon insåg att han var död.
Hon kände sig alldeles stel av skräck. Sedan vände det sig i magen på henne när hon insåg att hon hade dödat en människa. Hon ville kräkas, men behärskade sig och satte sig på huk för att studera mannen. Hon hade reagerat helt reflexmässigt när hon kastat iväg slungstenen. Det var en automatisk reaktion — hon hade försvarat sig av ren självbevarelsedrift. Hon hade inte haft tid att tänka på det möjliga resultatet. Mannen hade redan gjort ett försök att döda henne med den första projektilen han kastat. Han hade varit på väg att kasta en till. Om inte hon hade gått till motangrepp skulle det vara hon som var död nu. Hon mindes hur den andra projektilen hade susat över huvudet på henne och slagit in i dörren med ett ljudligt smackande.
Bara en av dem hade kunnat gå levande ur det här. Mannen hade hotat henne och försökt skrämma henne till tystnad innan han gjort två försök att döda henne. När hon tänkte på den saken var det svårare att ångra det hon hade gjort. Hon hade bara gjort vad hon varit tvungen att göra.
Mannen var helt svartklädd. Han hade svart mössa, svarta byxor nedstoppade i svarta filtstövlar och en svart ylleskjorta under en kort mantel med hög krage. Runt midjan hade han ett svart läderbälte med en lång, krökt dolk. Mannen hade mörkt hår och en mörk slokmustasch, vilket var ovanligt bland män i Araluen. Han hade svartmuskiga drag.
Under manteln gick ett diagonalt läderband över mannens bröst. Hon drog undan manteln med knivsudden och såg att han hade en platt läderpåse på sin vänstra sida. Det fanns inget enkelt sätt att ta bort den på eftersom manteln låg över den och mannen låg på den delen av bandet som korsade hans rygg.
Hon sköt in kniven under remmen och skar lätt igenom den innan hon drog till sig den lilla väskan.
Den innehöll några få personliga ägodelar: ett par mynt, en liten, kort kniv som kanske användes som matkniv, en järnsked samt ett elddon. Hon såg också två korsformade föremål som gjorde henne nyfiken. Hon fiskade upp ett av dem och studerade det. Det såg ut som en tung mässingsskiva med fyra knivar som stack ut som ett kors. Klingorna var ungefär åtta centimeter långa. Eggarna var blanka och uddarna sylvassa.
”En quattro”, muttrade hon. Hon hade sett en sådan i kungliga slottets rustkammare. Det var ett iberiskt kastvapen som användes av lönnmördare. Det hade fyra klingor och var absolut livsfarligt när det snurrade genom luften med hög hastighet. Hon insåg att det var en sådan här som hade farit över hennes huvud och slagit in i värdshusets ytterdörr. Hon skakade långsamt på huvudet. Vilken innerlig tur att hon hade trampat på den där vassa stenen!
När hon lade tillbaka quattron hörde hon ett papper prassla. Det låg i ett fack på väskans baksida som hon först inte hade lagt märke till. Hon öppnade för att titta. I facket fanns ett hopvikt dokument.
”Vi kan ta en titt på det lite senare”, sa hon lågt och reste sig upp. Hon funderade på vad hon skulle göra med den döde.
Till sist bestämde hon sig för att lämna honom där han låg.
Om hon väckte byborna skulle de ställa frågor. Hur hade hon lyckats besegra en vuxen man — som dessutom var beväpnad med en lång dolk och dödliga iberiska kastvapen? Vad gjorde hon egentligen i byn? Vad stod det i dokumenten hon hade hittat?
Det skulle oundvikligen sluta med att hennes och Wills identiteter avslöjades. Det skulle bli uppenbart att han inte alls var någon kringresande arbetare utan en kunglig spejare. Då skulle Rövaren och hans gäng förstå att de var jagade.
I sådana fall kanske de skulle dra vidare till något annat landskap och lyckas skaka av sig Will och Maddie.
Om hon lämnade mannen här skulle hans kumpaner undra vad som hade hänt med honom. De skulle få höra att han hade hittats död på bygatan, men ingen skulle ha någon aning om hur det hela hade gått till. Kanske skulle de ha misstankar — men ingen kunde veta något.
Maddie fattade sitt beslut och såg sig omkring på marken tills hon såg något glimma matt i månskenet. Det var blyskottet hon hade skjutit på mannen. Hon tog upp det och gick tillbaka till värdshuset med raska steg. När hon kom fram stannade hon och lossade de två kastvapnen från dörren. Sedan gled hon tillbaka in, reglade ytterdörren och gick tillbaka till sitt rum på vinden.
Tidigt nästa morgon väcktes hon av ett sorl från gatan utanför. När hon kikade ut genom det smala fönstret kunde hon se en liten folksamling som hade samlats runt den svartklädda gestalten på marken. En bonde hade hittat liket när han varit på väg för att mjölka sina kor på allmänningen. Han hade slagit larm och nu hade åtta eller nio bybor samlats runt den mystiske döde. De undrade var han hade kommit från och vad han råkat ut för. Att döma av hans svarta kläder och vapen hade han haft onda avsikter.
Till sist lyfte de upp kroppen på en bår som de bar till ett av husen. De skulle ordna med begravning lite senare.
Varför mannen hade kommit till byn och hur han hade dött var ett mysterium. Och i en liten by där det sällan hände något spännande skulle man prata om det här i flera månader — kanske flera år.
Men även om byborna hade många teorier så var det ingen som någonsin såg något samband mellan den döde mannen och den unga kvinnan på värdshusets vind.
Kapitel trettioåtta
Det hade redan mörknat när Will ställde Tug i den lilla gläntan utanför Esseldon och tog på sig sina enkla arbetskläder.
Han skyndade sig tillbaka till byn längs vägen. Till skillnad från Maddie oroade han sig inte över de mörka skuggorna under träden. Men han var inte dum, och han visste att mörka krafter var verksamma i den här delen av världen. Därför höll han handen nära sin långa kniv där han gick. Bågen var osträngad och invirad i en bit segelduk tillsammans med kogret.
Det var tänt i värdshuset och han hörde ett brus av röster från det fullsatta skänkrummet. Det var helg och byborna slappnade av efter sex dagars hårt arbete.
Will stuvade ned bågen och kogret i botten av handkärran. Lyktorna i stallet var släckta och det var mörkt. Maddie hade sovit i värdshuset under natten, så det var logiskt att hon var där nu också.
Han traskade bort till huvudbyggnaden, sköt upp dörren och möttes av en kakofoni av röster och doften av mat, vedrök och utspillt öl. Några människor tittade upp, men tappade snabbt intresset när de kände igen mannen som hade besökt byn några dagar tidigare på jakt efter arbete. Vid det här laget kände de alla till hans ganska vardagliga berättelse. Jerome stod bakom disken och höll på att överlämna två fyllda sejdlar till en gäst. När han fick syn på Will log han och vinkade honom till sig. Han fyllde en ny skummande sejdel när Will banade sig fram mellan borden och stolarna i det överfulla, bullriga rummet.
Jerome ställde ned sejdeln på disken framför Will.
”Välkommen tillbaka!” sa han muntert. ”Hur gick det?”
Will grimaserade. ”Inget vidare. Jag frågade på många gårdar, men det fanns ingen som kunde erbjuda mig lite hederligt arbete.”
”Ohederligt, då?” sa Jerome och flinade.
Will skakade på huvudet och log lite. Han tog en stor klunk öl innan han svarade. Som han hade berättat för Maddie så brukade han inte dricka öl, men det skulle vara otypiskt för en lantarbetare att tacka nej till drycken.