”Men hur hittar de sådana barn?” frågade Maddie.
Will kliade sig på näsan. ”Det är där Sagofarbrorn kommer in i bilden. Han besöker en by, vinner barnens förtroende och letar upp en tänkbar kandidat. Tyvärr är det ju så att i så gott som varenda by finns det barn som far illa. Sedan skrämmer Sagofarbrorn barnen till tystnad så att de inte ska avslöja något om frågorna han har ställt. Han lämnar byn, och lite senare kommer Rövaren och för bort barnet som Sagofarbrorn har valt ut. De andra barnen tiger eftersom de är rädda för att bli Rövarens nästa byte. Och barnet som kidnappas är så förstummat att det följer med utan protest. Sagofarbrorn har ju beskrivit den fruktansvärde Rövaren för honom eller henne. Systemet är noggrant genomtänkt.”
”Fruktansvärt”, sa Maddie och funderade på det Will hade berättat.
”Men smart”, sa Will.
Hon vände sig mot honom. ”Det är det som är så hemskt. Vad tänker du göra när vi kommer fram till Pildalen?”
”Vi ska ta reda på om Sagofarbrorn har varit där nyligen, och om det finns något barn i byn som far illa i hemmet.”
”Hur ska vi göra det?” frågade hon.
Will såg bister ut. ”Jag har mina metoder”, sa han. ”Men nu är det dags att sitta upp i sadeln igen.”
Kapitel fyrtio
Värdshuset i Pildalen hette Den knubbiga ankan. Ägaren, Fernald Creasy, gnuggade sig i ögonen och gäspade. Han hade varit dum nog att hålla sina gäster sällskap lite för länge kvällen innan.
Vilket innebar att han hade druckit alldeles för mycket öl och raglat iväg till sin säng utan att först städa undan alla smutsiga tallrikar och halvfulla sejdlar i skänkrummet. Han hade inte gjort rent kokkärlen i köket heller.
Det borde egentligen hans kökspojke ha gjort. Men han var en klyftig pojke, och när han sett Fernald dricka sin femte sejdel med sällskapet vid det största bordet hade han tagit tillfället i akt och smugit iväg. Nu var det tidig morgon, kort efter soluppgången, och Fernald insåg att han var tvungen att städa upp oredan efter gårdagen.
Han lastade en bricka full med smutsiga tallrikar, knivar, skedar och sejdlar och gick in i köket med en gäspning. Hans huvud bultade och han svor att aldrig mer dricka alkohol. Han såg sig omkring i köket och grimaserade. Köksbänken var full av matrester och ännu fler odiskade tallrikar och kokkärl. Han hade mycket att göra innan han kunde gå och lägga sig igen. Och skänkrummet var inte ens halvstädat än, tänkte han bistert.
Han muttrade irriterat för sig själv. Det fanns inte plats på köksbänken för brickan han bar på. Bänken var redan överfylld av bråte från gårdagen.
Han vände sig om för att ställa ned brickan på det långa köksbordet.
Mindre än en meter bort stod en gestalt med huva — en tyst, olycksbådande uppenbarelse i den tidiga morgonens svaga ljus.
Fernald blev så rädd att han tappade brickan med en våldsam skräll. Han var säker på att ingen hade varit inne i köket när han kommit dit från skänkrummet. Och han hade inte hört någon komma.
”Vid Balaths svarta troll!” utbrast han och förde handen till hjärtat, som bultade hårt av skräck. ”Var kom du ifrån?”
”Mycket intressant svordom”, sa Will. ”Det var länge sedan jag hörde någon nämna det svarta trollet. Jag förstår att du följer den gamla religionen.”
Fernald gned sig i ansiktet medan hans hjärta långsamt lugnade sig. Han blickade ned och fick syn på en halvfull sejdel med avslaget öl på bordet. Han lyfte den, hällde i sig innehållet och grimaserade åt den unkna smaken.
”Jag gillar inte de där nya gudarna”, muttrade han vagt. Sedan ruskade han på huvudet. ”Men vem är du? Och hur kom du in?”
”Jag är en kunglig spejare, som du förmodligen redan har gissat. Och låset på din bakdörr är så simpelt att en treåring kan dyrka upp det. Var så god och sitt — vi måste talas vid.”
Will hjälpte Fernald till en bänk, och värdshusvärden satte sig ned. Han darrade fortfarande i knäna efter det chockartade mötet med spejaren.
Varför har han kommit hit? undrade han. Vad har jag gjort?
Svaret var ”ganska mycket”. Fernald brukade ge sina gäster så lite som möjligt för pengarna, och det hände att han spädde ut deras öl. Vid några tillfällen hade han smusslat in värdelösa blyknappar bland växelpengarna han lämnat tillbaka till tankspridda besökare. Han undrade hur spejaren kunde känna till det där.
”Jag behöver information”, sa Will. ”För det första — har något barn försvunnit från byn nyligen?”
Fernald rynkade pannan och verkade inte riktigt förstå frågan. ”Försvunnit? Vad menar du?”
”Är det något barn som saknas? Som har sprungit iväg eller inte är här längre?”
”Hm…” Fernald funderade i några sekunder och skakade sedan på huvudet. ”Det tror jag inte”, sa han. ”Inte vad jag har hört, i alla fall.”
Will kände sig lättad. De hade kommit i tid. Om inte… Han tvekade kort innan han gick vidare till nästa fråga. Det var en mycket viktig fråga.
”Känner du till något barn som skulle rymma om han eller hon fick chansen? Kanske någon som behandlas illa av sina föräldrar?”
Fernald nickade ivrigt redan innan Will var färdig med frågan.
”Visst, visst — Violet Carter. En väldigt fin tös. Bara tretton år gammal. Men föräldrarna bråkar hela tiden och tar ut sin frustration på Violet. Den stackars flickan klarar nästan ingenting längre. Hon har fått bo här på värdshuset några gånger när det har varit riktigt illa.”
Bra, tänkte Will. En plan började ta form i hans huvud.
”Var bor hon?” frågade han.
Fernald nickade mot bygatan utanför. ”I det tredje huset från gatans slut åt det hållet”, sa han. ”Huset har en blå dörr som egentligen behöver målas om. Gårdsplanen utanför är belamrad med gamla vagndelar och sådant — hjul, axlar och seldon. Du lär inte missa stället.”
”Utmärkt, Fernald”, sa Will.
Värdshusvärden undrade hur spejaren kunde känna till hans namn. Han hade glömt att det stod på skylten utanför dörren.
”Nu har jag bara en sista fråga. Har det varit någon historieberättare här i Pildalen på sistone?”
”Menar du Sagofarbrorn?” frågade Fernald, och Will kände hur hjärtat slog fortare. ”Skojaren med blå mantel och röda skor? Visst, han har varit här. Han gick för två dagar sedan. Hur så? Vad har han gjort?”
Will struntade i frågan. Hans misstankar hade bekräftats. Pildalen var utan tvekan med på banditernas lista. Sagofarbrorn hade varit här, men inte Rövaren. Och det fanns ett sannolikt byte i form av Violet Carter.
Han hade tagit en risk som avslöjat sin riktiga identitet och ställt sina frågor så rakt på sak. Men de hade ont om tid. Nu gällde det att försäkra sig om att Fernald inte berättade något om deras möte. Det räckte att han höll tyst i några dagar. Rövaren skulle förmodligen slå till mycket snart.
”Fernald, du har berättat det jag behövde veta. Men du får inte tala om för någon att jag har varit här. Och ingen får veta vad vi pratade om. Är det uppfattat?”
Fernald nickade ivrigt och kände på sig att den bistre gestalten snart skulle låta honom återgå till städningen. Det här skulle bli en fantastisk historia att berätta i baren, tänkte han. Men det spejaren sa sedan tvingade honom att slå undan den tanken.
”Jag menar det verkligen. Du får inte berätta för någon att jag har varit här eller yppa så mycket som ett ord om vad vi pratade om. Förstår du?”