”Hm? Ja, ja. Visst! Självklart!”
Will tog ett steg närmare och mötte Fernalds blick. Fernald slog omedelbart undan blicken.
”Gör inte så!” sa Will bryskt, och Fernald ryckte till som om något hade stungit honom. ”Titta på mig. Se mig i ögonen!”
Fernald lydde. Han gillade inte vad han såg. Spejarens ögon var mörka, nästan svarta. Och de borrade sig in i honom utan några tecken på förståelse eller medlidande. De var som mörka, hotfulla hål.
”Om jag märker att du har avslöjat så mycket som ett ord av det här för någon — eller ens antytt att vi har träffats — ska jag gripa dig och föra dig till Trelleths slott så att du kan kastas i den djupaste, fuktigaste och mest stinkande fängelsehålan som finns där. Begriper du?”
Fernald formade ordet ”ja” med läpparna, men fick inte fram ett ljud. Spejare, tänkte han. Det är bäst att inte komma på kant med dem.
”Du skulle få sitta i fängelse i fem år, och jag skulle frånta dig din krögarlicens”, fortsatte Will. Fernald såg oförstående ut och Will insåg att värdshusvärden inte förstod vad han talade om. ”Rätten att driva ett värdshus”, förklarade han.
Fernald såg skräckslagen ut när han föreställde sig en fattig framtid där han saknade möjlighet att försörja sig. Att vara värd var det enda han kunde. Vad skulle han göra utan Den knubbiga ankan? När Will fortsatte fick han Fernald att känna sig ännu mer illa till mods.
”Jag skulle sedan återvända hit och riva den här kåken. Jag skulle ta ned varenda tegelsten och bräda och göra om platsen till en åker. När du väl kom ut ur fängelset skulle inte ett spår av huset finnas kvar. Tvivlar du på att jag har befogenhet att göra detta?”
Fernald skakade på huvudet. Han visste att spejare kunde göra allt de ville. En spejare skulle lätt kunna kasta honom i fängelse och jämna hans älskade värdshus med marken.
”Nej, herr spejare”, sa han med ynklig röst.
”Då gör du bäst i att komma ihåg det jag har sagt.”
Fernald vågade inte svara. Tanken på att den här stenhårde, obarmhärtige mannen kunde ta ifrån honom hans vackra värdshus fick honom att vilja gråta.
Will blängde på honom i några sekunder. Egentligen avskydde han att behöva bete sig på det här viset. Men det var av yttersta vikt att ingen i byn fick reda på att Will hade varit här och ställt frågor. Rövaren höll förmodligen Pildalen under bevakning och skulle säkert märka minsta tecken på fara. Han hade trots allt fått nys om att Maddie ställt frågor. Om Will kunde hemlighålla sin närvaro i några dagar genom att skrämma Fernald så var han tvungen att göra det.
Han undrade för sig själv om han verkligen skulle vara beredd att verkställa sitt hot om värdshusvärden berättade något om deras samtal. Med tanke på omständigheterna trodde han att han skulle det.
Det var efter midnatt. Will hade satt sig bekvämt tillrätta i det höga gräset bakom familjen Carters hus. Precis som Fernald hade berättat så var bakgården alldeles full av trasiga kärror och vagnstillbehör. Deras silhuetter avtecknade sig på märkliga sätt i det svaga skenet från en månskära.
Maddie bevakade husets framsida från andra sidan gatan. Will förmodade att Rövaren, om han planerade att komma hit, skulle komma från fälten bakom byn där det var lätt att hålla sig dold bland träden. Det var ytterst osannolikt att han skulle komma längs huvudgatan. Men det var bäst att ta det säkra för det osäkra, och Maddie hade gömt sig på ett ställe där hon såg den delen av gatan som Will inte kunde se.
Han satt lutad mot en stubbe. Han hade svept manteln omkring sig och dragit fram huvan så att ansiktet doldes av skuggor. Så länge han inte rörde sig skulle manteln göra honom nästan omöjlig att se. För en person som befann sig mer än tre meter bort var han i stort sett osynlig. Även på mycket nära håll såg han ut att smälta in i stubben, och om man inte tittade noga var det lätt att missta honom för en hög nedfallna grenar eller en stor, oregelbundet formad buske.
Det här var andra natten de höll uppsikt över Carters hus. Under dagen hade de stått gömda bakom träden. När det börjat skymma hade Maddie börjat bli otålig. De många händelselösa timmarna gjorde henne rastlös.
”Han kommer inte”, sa hon. ”Vi måste ha missat honom.”
Will skakade på huvudet. ”Det här är en viktig del av en spejares jobb”, förklarade han. ”Att vänta och iaktta något från ett gömställe. Det gäller att ha tålamod. Vi har bara varit här en natt. Han kanske kommer i morgon. Eller natten efter det. Men kommer gör han, tro mig.”
”Hur kan du vara så säker på det?” frågade Maddie.
Will funderade på frågan och såg på henne.
”Jag vet inte. Men jag är säker. Det kanske är någon form av jägarinstinkt som säger mig det.”
Nu när han satt där och väntade tycktes samma instinkt säga honom att något skulle hända i natt.
Kapitel fyrtioett
Han hörde dem innan han såg dem.
Ett svagt ljud letade sig fram från det höga gräset och de låga buskarna bakom honom. Will stelnade omedelbart till. Han andades så långsamt han kunde, så att han inte skulle röra sig eller ge ifrån sig minsta lilla ljud.
Han motstod frestelsen att vända sig om och titta. I stället spetsade han öronen och lyssnade på det svaga susandet av kläder genom gräset. De var två stycken, tänkte han. Han var inte helt säker på hur han kunde veta det. Förmodligen berodde det på hans mångåriga erfarenhet. Han hade trots allt ägnat nästan hela livet åt att smyga och vänta på byten.
Männen, om de nu var män, var snett bakom honom och bara några meter bort. Deras uppmärksamhet var förmodligen riktad mot bostadshuset. Eftersom Will var insvept i sin mantel var det osannolikt att de hade sett honom. Vinden fick molnen att dra snabbt över himlen. Ena ögonblicket var månen skymd och i nästa syntes den.
Männen stod stilla i några sekunder och studerade förmodligen huset och byn.
”Kusten är klar”, sa en röst. Den var förbluffande nära Will, och hade det inte varit för hans träning och självdisciplin hade han nog hoppat till av förvåning. Personen som pratade kunde knappast vara mer än två meter bort.
Männen fortsatte framåt. De var så nära att Will hade kunnat sträcka ut handen och röra dem. De var två stycken, precis som han hade gissat. Den ene var klädd i mörk mantel. Den andre var helt svartklädd. När den mannen rörde sig kunde Will se långa halvgenomskinliga remsor av svart tyg som hängde från hans armar och axlar. De virvlade lite i vinden och fick mannen att se övernaturlig ut — som en varelse från andra sidan graven.
När mannen med manteln hukade sig ned tog den andre fram en åtsittande luva som han drog över huvudet. Han sneglade på sin följeslagare och Will såg att masken som han nu hade på sig var målad med vit färg för att likna en dödskalle. När mannen slutligen tog på sig en svart hatt med brett brätte såg han ut som en riktig fågelskrämma. Han hukade sig ned och började röra sig mot huset genom det höga gräset. Ett barn som vaknade och fick syn på honom skulle skrämmas från vettet. Will föreställde sig den fruktansvärda skräcken som skulle gripa Violet om bara några minuter. Det var frestande att sätta stopp för rövarnas operation med en gång och bespara henne det. Men han visste att om han fångade de här två männen skulle resten av gänget försvinna tillsammans med barnen de redan hade fört bort. Will avskydde det, men var tvungen att låta stackars Violet uthärda timmarna som följde. Slavgänget hade förmodligen ett gömställe någonstans i närheten. Om han kunde förfölja dem dit skulle han och Maddie kunna släppa fångarna fria och utplåna rövarbandet en gång för alla.
Den svarta gestalten hade kommit fram till huset och försvann nästan i skuggorna. Will undrade om Maddie hade sett de två männen och hoppades att hon inte skulle försöka ge honom en signal. De hade kommit överens om ett enkelt signalsystem, men det kunde bara användas när kidnapparna inte såg Will eller Maddie. Den spöklike inkräktaren stod vid husets sidofönster. Will hade gissat att Rövaren skulle ta sig in den vägen. Han hade studerat huset kvällen innan och hållit utkik efter tänkbara ingångar. Fönstret på sidan var det mest lämpliga. Låset var dåligt och enkelt, och själva fönstret var svårt att se från byns huvudgata.