Mitt på eftermiddagen kom de fram till kustlandsvägen. Vägen var upphöjd en aning över landskapet runt den och kantades av diken. Will tecknade åt Maddie att hålla sig på den lägre marken bredvid vägen där hon inte syntes så bra. Själv satt han av, tog några steg längs vägen och blickade norrut och söderut.
”Ingen person i sikte åt något håll”, konstaterade han. Sedan pekade han söderut med tummen. ”Hökviken ligger tre kilometer åt det hållet. Dags att fortsätta.”
Landsbygden förändrades återigen. De gröna och noggrant skötta fälten övergick i en karg hed med knotiga, midjehöga buskar och ett fåtal vindpinade träd. Will blickade ut över landskapet och grimaserade.
”Här finns inte många gömställen”, konstaterade han.
Maddie såg på honom. ”Då ser vi ju när de kommer.”
”Jag är mer bekymrad över att de kommer att se oss gå”, sa han. ”Vi kommer ju inte att vara ensamma. Vi har förhoppningsvis tio barn med oss. De är lite svåra att dölja.”
Hon snörpte på läpparna. Det hade hon inte riktigt tänkt på. Hon såg från sida till sida och spanade efter tänkbara skydd. Inåt landet, ungefär en halv kilometer från vägen, reste sig en rad låga klippor från heden. Nedanför dem låg ett antal stora klippblock kringströdda. De hade förmodligen rasat från de instabila klipporna i samband med ett skred. Maddie såg flera mörka punkter som kunde vara grottmynningar. Det betydde att de kanske ändå skulle hitta ett bra gömställe.
Om de behövde ett. Och hon började ana att de kanske skulle det.
Landsvägen ledde söderut utmed kusten. Bredvid dem stupade marken så brant mot havet att det såg ut som om någon hade skurit i den mjuka marken med en jättelik kniv. Vattnet var långgrunt och man såg den sandiga bottnen tydligt genom det klargröna vattnet.
”Vackert”, sa Maddie. Will följde hennes blick och grymtade.
”Inte om man är sjöman”, konstaterade han. ”Det där vattnet är grunt i ungefär en kilometer. Man måste vänta på tidvattnet innan man kan gå iland.”
Han hade studerat kartan och lagt några landmärken på minnet så att han skulle veta när de närmade sig Hökviken. Nu red de förbi det sista — en liten damm vid en dunge med låga träd.
”Här lämnar vi hästarna”, sa han. ”Vi fortsätter till fots och rekognoscerar.”
De gömde hästarna i skydd av träden och började vandra genom de midjehöga snåren mot nästa udde. Enligt kartan skulle Hökviken ligga bortom den.
När de kom fram till kanten där marken stupade ned till havet höll Will ut handen med handflatan nedåt. Maddie hukade sig ned och började precis som Will krypa vidare genom de grova snåren på alla fyra.
Om det fanns människor nedanför kunde det vara farligt att promenera ända fram helt öppet.
Will stannade och gjorde tecken åt henne att närma sig. Hon kröp fram till honom så tyst hon kunde. Nu låg Hökviken framför dem.
Stupen var lägre här. De var mellan tio och femton meter höga och inte lika branta som de tidigare. Det här såg mer ut som klippor av sand och sten med gräs och buskar insprängt här och var. Nedanför kunde de se en halvcirkelformad strand med grov sand.
Tidvattnet var på väg tillbaka och hon kunde se krusningarna på den sandtäckta bottnen. Den grunda delen sträckte sig minst några hundra meter ut i havet.
På mitten av stranden, en bra bit ovanför högvattenmärket som bildades av ved och sjögräs som flutit i land, stod fyra stora tält. De slitna, grå dukarna var uppspända över timmerställningar. De hade stått där ett tag, tänkte Maddie. Det här var ett permanent läger.
Tio meter från tälten fanns en stor eldstad. Den var tillräckligt långt från tälten för att personerna där inne inte skulle störas av röken. Ett tak av tyg hade spänts upp över ett träbord och några bänkar. De fyra sidorna var öppna.
Maddie såg två män röra sig i lägret, men det kunde mycket väl finnas fler i tälten. Eftersom det fanns fyra tält måste gänget bestå av minst sexton personer. Men hon rättade sig själv snabbt. Det behövde ju plats för fångarna också.
Will puffade till henne och pekade mot klipporna på vänster sida av bukten. Hon spanade åt det hållet och fick syn på en mörk öppning i klippan på marknivå. När hon tittade närmare kunde hon urskilja ett stängt galler över öppningen.
Hon var tvungen att ändra sig igen. Det var förmodligen där inne fångarna förvarades.
Will hade berättat vad Ruhl hade sagt — att slavhandlarna hade tio fångar. Hon undrade hur många av dem som redan var i grottan och hur många som just nu var på väg hit tillsammans med Rövaren och Sagofarbrorn.
Will lutade sig lite närmare. ”Det finns en liten stig som leder ned längs klippan till vänster om grottan. Ser du den?”
Han viskade, fastän den närmaste slavhandlaren var över hundra meter bort och fullt sysselsatt med att försöka få liv i elden.
Maddie spanade mot klippan och kunde se stigen. Den ledde snett nedför stupet och sicksackade några gånger innan den nådde stranden ungefär tjugo meter från den mörka grottöppningen. Hon höjde tummen för att visa att hon hade sett den.
”När vi har fått ut barnen måste du föra dem upp längs den stigen och i säkerhet”, sa han.
Hon vände sig snabbt mot honom. ”Ska jag? Och vad tänker du göra?”
Han rörde lätt vid långbågen som låg framför honom i gräset.
”Jag tänker se till att ingen ser er gå.”
Kapitel fyrtiotre
Sent på eftermiddagen kom slutligen slavgruppen.
Fångarna traskade utmattat fram mitt på vägen med händerna bundna framför sig. De satt fast i varandra med tjocka rep som lagts runt halsen på dem. Det var precis som Will hade misstänkt. Det var sex stycken barn och alla såg nedslagna och bedrövade ut. Ruhl och två av hans mannar red på små ponnyer och uppmanade hela tiden sina fångar att gå fortare. Will kände igen Ruhl och mannen med manteln som varit med honom när de rövat bort Violet.
Den tredje ryttaren var att döma av den blå manteln, den stora hatten och de röda skorna Sagofarbrorn. Utöver honom, Ruhl och mannen med mörk mantel fanns det sex andra män i sällskapet.
Det klingade ljudligt om bjällrorna på Sagofarbrorns skor när gruppen passerade platsen där Will och Maddie låg gömda i det höga gräset vid stupet.
Violet och de andra fångarna såg fullständigt kuvade ut. Will såg hur de skruvade på sig och drog sig undan varje gång Sagofarbrorn närmade sig. Vid ett tillfälle skrattade den blåklädda figuren högt när den andra flickan i gruppen, som Will förmodade var Carrie Clover från Danverfors, ryggade tillbaka med ett förfärat tjut. Will pressade ihop läpparna.
De andra männen i slavgruppen var tungt beväpnade med en blandning av spjut, knölpåkar och yxor. Två av dem hade svärd i sina bälten. Det var väderbitna, skäggiga och ovårdade typer som gick klädda i kläder av grovt läder och ylle. Samtliga bar på korta rep med knutar som de använde som piskor när de drev på sina fångar.
”De är nio stycken”, viskade Will.
”Och det är minst två till i lägret”, sa Maddie.
”Och det kommer att vara ännu fler i fartygsbesättningen när skeppet kommer. Minst ett halvdussin till.”
Maddie bet sig tankfullt i läppen. Oddsen började se lite väl dåliga ut. Det Will sa sedan förvånade henne.
”Vi har dock mer än tillräckligt många pilar”, sa han bistert.
Ruhl och de två andra ryttarna satt av och började leda sina djur längs stigen ned till stranden. Raden av fångar följde efter. Det var uppenbarligen svårt att följa stigen med bundna händer. Barnen var hopbundna i varandra, och om någon ramlade drog han eller hon med sig de två som gick närmast. De kämpade för att ta sig ned längs den grova stigen. De övriga männen gick sist. Stigen var så smal att de inte kunde gå bredvid fångarna. Det betydde åtminstone att de för tillfället inte kunde slå barnen med sina knutna rep.