Efter en stunds halkande, kanande och snubblande nådde till sist de tillfångatagna barnen stranden. Ruhl och de två andra ryttarna ställde sig för att blockera vägen så att ingen skulle fly ut på stranden. Sedan började de leda fångarna längs klippväggen mot grottan.
De två männen som redan var i lägret tittade på medan sällskapet tog sig nedför stigen. Maddie noterade att ingen mer kom ut ur tälten. Att döma av personerna de hade sett hittills bestod gänget alltså av sammanlagt elva män. Mannen som hade suttit vid elden tog ned en stor nyckelring från en av pålarna som bar upp tygtaket. Sedan grep han tag i en stor knölpåk som stod lutad mot ett bord och började lojt traska bort till grottan med gallret.
”Rappa på, Donald!” ropade Ruhl ilsket. ”Vi har inte hela dagen på oss!”
”Välkommen tillbaka, herr Ruhl”, svarade mannen surt. Men han ökade takten en aning.
Nykomlingarna rörde sig nervöst utanför den låsta ingången till grottan och undrade vad som skulle hända härnäst. Will såg att repen mellan dem ledde genom metallringar i kraftiga läderkragar med lås. Nu låste mannen med nycklarna upp gallret. Någon i grottan gjorde uppenbarligen ett försök att ta sig ut, för mannen grymtade till och hötte med sin knölpåk mot mörkret innanför.
När mannen, som uppenbarligen hette Donald, hade försäkrat sig om att inga fler flyktförsök skulle göras vände han sig mot den förste fången i ledet, låste upp pojkens krage och föste in honom i grottan med sin påk.
Ruhl tittade på medan Donald gjorde samma sak med de två nästa fångarna. När Ruhl sedan kände sig säker på att situationen var under kontroll gick han bort till kökstältet och band hästen vid en av pålarna. Han blängde på den andre mannen som varit i lägret och nu stod och stirrade på sin ledare med tom blick.
”Thomas!” spottade Ruhl ur sig. ”Ge mig något att dricka, för tusan! Jag har suttit i sadeln hela dagen!”
”De gillar inte direkt varandra”, mumlade Will medan mannen skyndade iväg för att hämta ett mörkt krus. Ruhl fyllde en bägare, tog några stora klunkar och drog en belåten suck. Sagofarbrorn och den andre ryttaren satt av och anslöt sig. Det var uppenbart att de tre männen utgjorde toppskiktet i gängets hierarki. Ruhl var utan tvekan ledaren, men Sagofarbrorn och mannen med manteln var hans närmaste män. De andra var vanliga fotsoldater.
Ruhl och hans två kumpaner slappnade av och drack ur sina bägare, de småpratade med varandra och då och då skrattade de till. Donald och de andra männen höll fortfarande på att fösa in barnen i grottan under högljudda svordomar.
”Det börjar nog bli fullt där inne”, viskade Maddie.
Will sneglade på henne.
”Du sa ju att de är sammanlagt tio stycken”, fortsatte hon. ”Det behövs en ganska stor grotta för att alla ska få plats. Och de flesta grottor är ganska små.”
Den sista fången knuffades bryskt in i grottan innan gallret slogs igen och låstes. Maddie och Will kunde höra hur den tunga nyckeln vreds om. En av de tre männen som vaktat fångarna på vägen till viken samlade ihop repen och läderkragarna. Rövaren med nycklarna, Donald, gick tillbaka till lägrets mittersta del och hängde tillbaka den stora nyckelringen på pålen han hade tagit ned den från.
”Fixa mat”, beordrade Ruhl.
Donald och Thomas skötte uppenbarligen de mer vardagliga sysslorna i lägret. Will lade det på minnet. Om en strid utbröt kunde de sparas till sist. De var förmodligen varken särskilt aggressiva eller snabbtänkta. Sådana personer brukade lyda order och tänkte sällan själva. Och att döma av det Will hittills hade sett av Ruhl så tycktes han inte vara den sortens ledare som uppmuntrade sina underordnade att ta egna initiativ.
Personerna i lägret återgick till sina vanliga rutiner. Vid sjutiden på kvällen gick mannen som Ruhl hade kallat Thomas till grottan med lite mat och vatten. Donald följde med. Han låste upp dörren och ställde sig sedan bredvid för att se till att ingen försökte fly. Tidvattnet hade vänt och vattnet höll på att stiga över de stora ytorna av krusad sand som hade blottats.
Maddie och Will höll sig gömda tills den skäggige spejaren till sist nuddade vid hennes axel och pekade med tummen mot den lilla dungen där de hade lämnat sina hästar.
”De ser ut att ha gått och lagt sig. Vi kan lika gärna göra detsamma. Vi kommer tillbaka hit före gryningen och listar ut något sätt att befria barnen.”
”Bara vi? Mot elva män?” Maddie lät tveksam.
Will tittade allvarligt på henne och nickade. ”Bara vi. Mot elva män.”
De rörde sig ljudlöst tillbaka till dungen, men det fanns egentligen inget behov av att smyga. Slavhandlarna låg och sov i sina tält och stranden låg minst tjugo meter nedanför marken som Will och Maddie gick på. De lät hästarna dricka och tog av deras sadlar. Sedan åt de en kall måltid av torkat kött, frukt och ojäst bröd. Maddie lyfte den slitna gamla kaffekitteln, höjde ett ögonbryn och såg på Will. Men han skakade på huvudet.
”Vi kan inte tända någon eld”, sa han. ”De skulle känna röklukten. Och om de kom hit upp skulle de se den.”
De drack vatten från sina flaskor. Det fanns inget strömmande vatten i närheten och den lilla dammen de hade passerat var stillastående och grumlig. De rullade ut sina liggunderlag.
”Ska vi hålla vakt?” frågade Maddie, och Will nickade.
”Vi måste hålla ett öga på stranden så att vi ser om något händer”, sa han. ”Jag tar de första fyra timmarna.”
Hon räknade snabbt. Det betydde att Will skulle få två vaktpass och hon ett. Hon ryckte på axlarna. Det verkade rättvist, tänkte hon och kröp ned under filten.
Hon såg hans mörka skepnad försvinna i natten. Några minuter senare hade hon somnat. Hon oroade sig inte för att någon skulle smyga sig på henne. Hon visste att Bumper och Tug skulle varna henne om någon närmade sig lägret.
Men för att vara på den säkra sidan sov hon ändå med slungan virad runt höger hand och påsen med skott alldeles bredvid huvudet.
Kapitel fyrtiofyra
Maddie vaknade kort före gryningen. Hon kastade en blick mot Wills sovplats, som var övergiven. Han var fortfarande på klipporna och höll utkik över viken. Hon lade undan sin filt, stänkte lite kallt vatten från flaskan i ansiktet och drog på sig kängorna.
Bumper mullrade lågt när han märkte att hon rörde sig. När hon såg på honom spetsade han öronen. Han kände på sig att hon var på väg någonstans och ville gärna följa med. Hon skakade på huvudet och lade fingret mot läpparna.
”Inte nu, vännen”, sa hon. ”Och var tyst!”
Han ruskade på manen och fortsatte beta i det låga gräset. Hon tyckte att han verkade besviken, men undrade om hon bara inbillade sig. Kunde hästar verkligen uttrycka besvikelse? Hon insåg att hon hade kunnat fundera på den saken hela dagen utan att komma fram till något vettigt svar.
Hon strängade bågen och tog på sig bältet med knivarna. Deras vikt balanserades av påsen med slungskott som hon hängde på andra sidan. Därefter hängde hon kogret på ryggen och justerade det så att pilarna stack upp ovanför axeln och var lätta att nå. Slutligen tog hon på sig manteln och öppnade den lilla fliken på höger sida så att hon skulle komma åt pilarna.
Hon skyndade sig till dungens rand, sjönk ned på ett knä och spanade ut över marken framför sig. Hon gjorde precis som Will hade lärt henne. Först överblickade hon helheten och sedan studerade hon en mindre del i taget tills hon var säker på att ingen var i närheten.