”Och du har alltså alltid med dig sådana?”
Han nickade. ”Det skulle kosta mycket värdefull tid att börja tillverka dem nu.”
”Det lönar sig att vara förberedd”, sa hon tankfullt.
”Precis. Man vet aldrig när man kan behöva något sådant här.” Han tog upp en liten träcylinder från sin väska och skruvade loss locket. Cylindern var egentligen ett brett krus med olja. Nu doppade Will tre av pilarna i oljan innan han försiktigt ställde ned cylindern och lät tyget runt pilarna suga åt sig oljan. Efter några minuter drog han upp dem igen och studerade dem för att försäkra sig om att tyget var ordentligt indränkt. Slutligen lindade han in pilspetsarna i en oljeduk så att inte den antändliga oljan skulle dunsta bort. Efteråt ställde han resten av pilarna i oljan och upprepade proceduren.
Maddie tittade fascinerat på. Hon kom återigen att tänka på hur mycket man behövde kunna som spejare. Det handlade om så mycket mer än att vara tyst och träffsäker.
”Hur tänder du dem?” frågade hon. ”Jag menar, om du tar fram ett elddon och börjar slå gnistor kommer de att se dig innan du hinner skjuta.”
”Jag tar med mig en blindlykta”, sa Will. Han visade henne en liten metallykta med ett ljus i. Framtill fanns en metallpanel som helt skymde lågans sken när den stängdes.
Hon skakade på huvudet i beundran. ”Du har verkligen tänkt på allt.” Men Will tittade upp och såg allvarligt på henne.
”Det betvivlar jag”, sa han. ”Hur mycket man än har funderat så har man aldrig tänkt på allt.”
Kapitel fyrtiosex
När Maddie kom fram till stigen som ledde ned till stranden hukade hon sig. Kidnapparna och fartygsbesättningen hade samlats i kökstältet och höll på att äta kvällsmat. Bordet var klart upplyst av ett halvdussin lyktor. Deras sken skulle det göra lättare för henne att hålla sig dold eftersom det fördärvade männens mörkerseende.
De flesta av dem satt runt bordet. Donald och Thomas, de två männen som hade varit i lägret när hon och Will först kommit dit, förberedde och serverade maten. Sedan satte de sig ned på marken med sin egen mat några meter från elden.
Kidnapparna och sjömännen tycktes vara vid gott mod. Deras samtal var högljutt och livligt och de skrattade ofta. Maddie förmodade att de hade all anledning att vara nöjda. De hade ju tio fångar att sälja på slavmarknaden i Socorro.
Månen gled upp över havet och badade vattnet i sitt silvriga sken. Fartyget avtecknade sig i skarp kontrast. Vattnet skvalpade runt skrovet och fartyget hade inte längre slagsida.
Ingenting tydde på att barnen i grottan hade fått mat. Förmodligen fick de endast ett mål om dagen. Ruhl var inte typen som slösade pengar på att ge sina fångar mer mat än vad som var absolut nödvändigt.
Hon väntade med utsträckt hand och kisade mot månen tills den stod fyra fingrar ovanför horisonten. Det var tidpunkten hon och Will hade kommit överens om. Vid det här laget hade han förmodligen tagit sig nedför sluttningarna på udden norr om viken. Hon närmade sig försiktigt platsen där stigen började. Hon stannade till och kastade ännu en blick mot männen i kökstältet. Men de var fullt upptagna med att äta. Och att döma av de högljudda och allt tätare skratten drack de också.
Hon lade ned bågen. Den skulle bara vara i vägen när hon tog sig nedför klippan, och i mörkret skulle hon förmodligen behöva båda händerna fria. Hon lindade slungan runt höger hand och började följa stigen ned mot stranden.
Marken var ojämn och hon rörde sig långsamt och kände hela tiden av marken framför sig med fötterna innan hon satte ned dem. Så snart hon hade kommit nedanför klippans övre kant skulle hon vara så gott som osynlig mot den mörka bakgrunden. Om hon halkade och ramlade var det dock troligt att männen skulle höra henne. Då kanske någon skulle komma för att undersöka var ljudet kom ifrån.
Hon halkade till med foten på några lösa småstenar. Flera av dem regnade ned över kanten bredvid stigen och studsade lätt mot stenarna nedanför. Hon stelnade till med hjärtat i halsgropen. För henne lät det som en hel lavin. Hon förde vänsterhanden till påsen med ammunition och gjorde sig redo att ladda slungan.
Hon väntade i en hel minut. Ingenting tydde på att någon hade hört henne. Maddie fortsatte nedåt med ännu större försiktighet — en svart, oregelbunden skugga som långsamt tog sig fram längs stigen och knappt gick att urskilja mot den mörka klippväggen bakom.
Snart kom hon fram till den sicksackande stigens första sväng. Marken var ojämn och täckt av stenblock som hon försiktigt fick ta sig fram mellan. Hon kastade en blick över axeln mot kökstältet. Slavhandlarna höll fortfarande på att äta och dricka. En ny skrattsalva hördes.
”Det är bra, fortsätt så”, viskade hon till sig själv. ”Om ni för så där mycket oväsen kommer ni aldrig att höra mig.”
Den delen av stigen hon följde nu kändes lite jämnare under fötterna. Längre upp hade hon fått gå hukad för att hålla balansen, men nu sträckte hon på sig och gick lite fortare tills hon kom till nästa krök. Hon tog sig försiktigt runt den. Nu återstod endast tjugo meter till stranden. Hon tvingade sig själv att koncentrera sig. Det vore ett typiskt misstag att slappna av och börja slarva nu när slutet var i sikte. Men hon fortsatte lika långsamt och försiktigt som innan. Hon hukade sig återigen. Då och då kände hon större stenar under fötterna och på några ställen fanns oväntade gropar i stigen. En av dem var djupare än den såg ut och hon kände ryggen smärta till när hon trampade i den. Hon stönade lågt och stelnade till. Men männen vid bordet tycktes inte ha märkt något, så hon fortsatte och kom snart ned på den jämna marken där stigen slutade.
Nu var hon tvungen att vänta lite till. Det var precis som Will en gång hade sagt. Spejarens vardag brukade bestå av timslång väntan följd av några skrämmande minuter i riktigt högt tempo.
Nu väntade hon på de där hektiska minuterna. Det kändes som om en knut hade dragits åt i magen på henne, och spänningen var nästan olidlig. Hon visste inte om Will hade kommit fram till klipporna norr om viken. Kanske hade han ramlat och skadat sig. Om stigen liknade den hon själv hade följt kunde minsta felsteg leda till att man vrickade foten. Eller ramlade ned och slogs medvetslös.
Ju längre hon väntade, desto hemskare blev bilderna i hennes fantasi. Tänk om Will inte lyckades med sin del av planen? Tänk om han låg medvetslös någonstans — hur skulle hon då bära sig åt för att föra barnen i säkerhet?
Det var för sent för att hämta hjälp. Ambleton var det närmaste större samhället. Men om hon gick dit för att hämta undsättning skulle slavhandlarna och barnen redan vara långt borta när hon kom tillbaka hit. De unga fångarna skulle vara på väg mot slavmarknaden i Socorro och en fruktansvärd framtid.
Skulle hon klara av att själv sätta eld på fartyget och rusa tillbaka för att släppa ut barnen? Hon slog bort idén så fort hon fick den. Det skulle vara omöjligt för henne att springa tillbaka över stranden utan att någon såg henne. Och Will måste dra med sig förföljarna åt motsatta hållet medan hon flydde med barnen.
Hon kom att tänka på ett annat alternativ. Hon hade två dussin pilar i kogret och visste att det satt arton män runt bordet. Om hon började beskjuta dem skulle de tas med överraskning och kanske fly i panik.
Men när hon tänkte närmare på den planen insåg hon att den inte höll. Hon kanske skulle lyckas skjuta två av männen, eller till och med tre om hon var snabb nog. Men de var inga vanliga bybor och skulle förmodligen inte låta sig skrämmas av ett överraskningsanfall från mörkret. Det här var hänsynslösa män med en investering att skydda, och Maddie förmodade att de var ganska erfarna kämpar. Förmodligen skulle de ta skydd bakom tälten eller bordet, eller kanske någon utskjutande klippa. Därefter skulle de nog försöka omringa henne, och då skulle hon inte ha någon chans.