”Tyst!” väste hon. ”Jag är här för att hjälpa er! Jag…”
Ljudet av snabba fotsteg bakom henne fick henne att sno runt. Ruhl och hans mannar kom rusande över sanden. För ett kort ögonblick trodde hon att de hade sett henne. Hon sträckte sig snabbt efter ett skott att ladda slungan med, men hörde sedan Ruhl ropa ut en rad order.
”Fram med vapnen! Brad, ta med dig armborstet! De gömmer sig bland stenblocken nedanför stupet. Sprid ut er och använd alla skydd ni hittar!”
Maddie tryckte sig mot den mörka klippväggen bredvid öppningen. Ett av barnen grät fortfarande. Någon annan mumlade lugnande och försökte lugna sin kamrat. Hon önskade förtvivlat att båda två kunde hålla tyst. Att någon i Ruhls gäng kom för att se vad som pågick var det sista hon behövde.
Rövaren i mörkret höll fortfarande på att dela ut order, och hon vände sig tillbaka mot grottan och hoppades att slavhandlarnas ledare ropade så högt att ingen skulle höra henne.
”Tyst!” väste hon på nytt. ”Håll tyst, annars kommer jag in och spöar er!”
Hon gillade inte att behöva hota de redan vettskrämda barnen, men det tycktes ha önskad effekt. De tystnade, och snart hördes bara enstaka dämpade snyftningar. Hon ryckte på axlarna. Hon kunde förklara sig senare för det olyckliga barnet.
Will hade studerat resultatet av sin beskjutning med bister belåtenhet från sitt gömställe bakom stenblocken vid stupen. Det svarta fartyget hade glidit halvvägs ut ur viken på tidvattnet och besättningen, som nu inte längre var fulltalig, kämpade för att sätta årorna i vattnet.
När Ruhl och hans mannar sprungit mot tälten hade han för ett kort ögonblick varit nära paniken. Han hade fått för sig att någon lagt märke till Maddie. Men sedan hörde han en man ropa ut order och insåg att de bara tänkte hämta sina vapen innan de började leta efter honom.
”Det borde jag ha tänkt på”, mumlade han. Det var en av de där oförutsägbara faktorerna som kunde få hela planen att gå i stöpet. Han hoppades att slavhandlarna inte skulle springa på Maddie medan hon hämtade nycklarna. Men snart kunde han se männen springa ut på stranden igen och skynda fram från skydd till skydd.
Han övervägde att skjuta ned några, men valde att låta bli. Om han gjorde situationen alltför riskabel för dem kanske de bestämde sig för att stanna i lägret, och då skulle det bli mycket svårt att föra barnen i säkerhet utan att någon märkte det. Det var viktigt att männen sprang fram till klipporna och förföljde honom.
”Jag kan beta av dem en efter en i morgon”, sa han för sig själv och började följa den ojämna stigen tillbaka till toppen av klipporna.
Han rörde sig tyst och snabbt, precis som han hade vant sig vid. Sedan insåg han att han inte alls ville smyga just nu. Han ville att männen såg honom och följde efter honom. Han sparkade till en liten hög med stenar i utkanten av stigen så att de rasade nedför stupet.
Ruhl hörde ljudet, tittade upp och fick syn på den mörka skepnaden halvvägs upp på klippan.
”Där är de!” ropade han och pekade. Han och hans kumpaner började rusa mot stupet. En av männen, som var beväpnad med ett armborst, stannade och sjönk ned på knä för att sikta. Han riktade vapnet mot den mörka silhuetten på stigen och tryckte in avtryckaren.
Det smackade högt om vapnet och Will kastade sig till marken. En sekund senare susade den tunga skäktan förbi ovanför honom och träffade klippväggen så att det slog gnistor.
Skytten reste sig. Han hade sett sin måltavla falla till marken när han skjutit. ”Jag fick honom!” ropade han triumferande.
”Du missade, din idiot”, grymtade Ruhl. ”Där är han ju!”
Den mörka skepnaden var på fötter igen och rörde sig nu snabbt mot klippans överkant. Ruhl manade sina mannar framåt och armborstskytten stannade till för att ladda om sitt vapen. Han satte foten i steget på framsidan av den korta, knubbiga bågen och började spänna strängen med båda armarna. Will vände sig om när han nådde toppen av stigen. Skytten stod helt oskyddad och kämpade med den tunga strängen på sitt vapen. Will avskydde armborstskyttar. Han lade en pil på strängen, spände bågen och skickade iväg en pil.
Den träffade armborstskytten rakt i bröstet. Mannen tjöt till av smärta, tappade vapnet och tog några vacklande steg bakåt innan han dråsade ihop. Ruhl stannade, tog vapnet ur mannens livlösa händer och drog loss kogret med korta, kraftiga skäktor. Sedan blickade han tillbaka upp mot klippan. Den mörka gestalten som för ett ögonblick hade avtecknat sig där uppe var försvunnen.
”Kom igen!” ropade han och började springa framåt igen. ”Det är bara en person!”
Medan han kämpade sig upp längs stigen kom han att tänka på att det visserligen bara var en person — men att döma av hur effektivt han hade gjort sig av med armborstskytten så var han mycket, mycket farlig.
Låset på gallret var trögt och Maddie fick kämpa med det i vad som kändes som en evighet innan hon till sist fick upp det. Hon drog upp gallret och möttes av en kör av skrämda röster. Hon kände på sig snarare än såg att barnen ryggade bakåt, bort från henne.
”Ta det lugnt”, sa hon. ”Jag är en vän. Jag har kommit för att hjälpa er.”
Hon försökte låta lugn och tröstande, men var så spänd att hennes röst lät skrikig och nervös. Hon insåg att barnen bara kunde se hennes silhuett avteckna sig mot ljusen på stranden. Hon svepte bak manteln och höll upp armarna.
”Lyssna på mig! Jag är en flicka! Och en spejare! Jag tänker hjälpa er härifrån. Följ med mig nu!”
Hennes ögon började vänja sig vid mörkret i grottan, och nu kunde hon se dem lite tydligare — en grupp suddiga skepnader som kurade ihop sig tätt intill varandra. En av dem, en pojke som var lite längre än de andra, klev fram och såg misstänksamt på henne.
”Du är ingen spejare. Tjejer kan inte bli spejare.”
Hon drog förtvivlat efter andan. Hon ville gripa tag i hans näsa och släpa honom ut ur grottan. Samtidigt visste hon att hon aldrig skulle få med sig de andra om hon gjorde så. De skulle bara kura ihop sig ännu tätare och börja gråta. Hon tvingade sig själv att lugna sig och sänkte rösten till en mer normal nivå.
”Men det är jag. Jag heter Maddie och jag är lärling till Will Treaty.”
Ett lågt sorl utbröt. Alla hade hört talas om Will. När hon märkte vilken kraft det namnet hade bestämde hon sig för att använda det igen.
”Will säger att ni ska följa med mig upp på klipporna. Han kommer att ansluta sig till oss i morgon efter att han har gjort slut på Rövaren och hans kumpaner. Följ med mig nu.”
De var fortfarande tveksamma. Maddie lade handen på den långe pojkens arm. ”Vad heter du?” frågade hon.
”Tim. Tim Stoker.”
”Lyssna på mig, Tim. Jag behöver din hjälp. Ta befälet över de mindre barnen och hjälp dem upp längs stigen. Jag går sist och ser till att ingen följer efter oss. Förstår du?”
Hon försökte låta så självsäker och lugnande hon kunde och såg honom rakt i ögonen. Han sträckte lite på ryggen och accepterade ansvaret hon gav honom.
”Ja”, sa han. Sedan vände han sig mot de andra. ”Följ med mig, allihop. Vi gör som spejaren säger. Det är ingen fara. Hon kommer att ta hand om oss.”
Barnen började motvilligt och nervöst röra sig ut ur grottan med den långe pojken i täten. Maddie stod bredvid gallret och pekade mot stigen och gav dem lätta knuffar i ryggen för att de skulle skynda sig. Till sist var alla på väg upp längs stigen efter Tim Stoker. Det gick enerverande långsamt.