Sagofarbrorn var ingen modig man.
Han skrämde gärna små barn med historier om Rövaren i mörkret och alla de hemska saker som skulle hända om de berättade om honom för sina föräldrar. Men att förfölja en skicklig bågskytt uppför en brant klippa var en annan sak.
Han hade märkt hur lätt Will gjort slut på mannen med armborstet. En annan gängmedlem hade skjutits ned på fartygsdäcket och en tredje fått en pil i armen. Han ville inte riskera att bli nästa offer. Att skrämma hjälplösa barn var en sak. Att ta upp jakten på en erfaren krigare var värre.
Vid foten av klippan stannade han och tvekade. Han kastade en blick mot lägret och hans ögon smalnade. Någonting rörde sig på stigen nära grottan med fångarna. Sagofarbrorn skärpte blicken och svor lågt. En rad gestalter var på väg uppför stigen.
Han vände sig om för att meddela sina kumpaner, men den närmaste hade redan kommit halvvägs uppför stupet. Jory tog sig precis över krönet. Sagofarbrorn fattade sitt beslut. Jory och de andra kunde ta itu med den ensamme bågskytten. Själv tänkte han följa efter fångarna, som på något sätt hade lyckats fly.
Han vände sig om och började springa tillbaka mot lägerplatsen.
Will såg den första av förföljarna komma över kanten. Mannen hukade sig för att göra sig själv till en så liten måltavla som möjligt. Will fnös föraktfullt. Han kunde lätt skjuta ihjäl mannen, vare sig han hukade sig eller inte. Men för tillfället ville han inte. Han måste leda gänget bort från stranden och Maddie.
Will började springa genom de midjehöga snåren. Efter en liten stund stannade han, grep tag i en buske och ruskade den häftigt samtidigt som han sparkade mot de lägre grenarna så att de knäcktes.
Ruhl hörde honom. Han blickade i ljudets riktning och fick syn på den mörka skepnaden som nu var på väg bort.
”Hitåt!” ropade Rövaren. ”Sprid ut er! Bilda inga lätta måltavlor!”
Will nickade belåtet. Han tänkte låta männen höra och se honom tills det grydde. Vid det laget skulle han ha lett dem långt söderut. Därefter skulle han börja röra sig försiktigare och vända om för att sluta upp med Maddie.
Maddie hörde fotstegen på stranden när Sagofarbrorn närmade sig. Hon var några meter från grottan, redo att stoppa eventuella förföljare. Det sista av barnen hade kommit halvvägs upp längs stigens första sträcka och befann sig ungefär fem meter ovanför stranden. Maddie tryckte sig mot den grova klippväggen och svepte manteln runt sig. Hon tog upp ett skott från påsen och lade det i slungan.
Sagofarbrorn hade varit skymd av tälten, men störtade nu fram. Han sprang förbi henne utan att lägga märke till henne, men sprang för fort för att hon skulle hinna reagera. Han började rusa upp längs stigen efter barnen med långa kliv. Barnen tjöt av fasa när de såg den skrämmande blåklädda figuren komma efter dem. Flickan som gick sist försökte springa, men halkade på de lösa stenarna. Sagofarbrorn hann fram till henne med den blå manteln fladdrande som vingarna på någon ondskefull nattvarelse. Han drog upp henne på fötter och röt ursinnigt åt henne. Flickan darrade av skräck.
Maddie tvekade. Om hon sköt nu riskerade hon att träffa flickan.
”Talade jag inte om för er vad som händer med olydiga barn? Va? Gjorde jag inte det?” Sagofarbrorn ruskade flickan häftigt, och hon skrek högre och högre medan paniken växte.
”Låt henne vara! Släpp henne, ditt fega kräk!”
Den unga rösten skar rakt igenom Sagofarbrorns rytande och flickans skrik. Den tillhörde Tim Stoker, den långe pojken som hade fått i uppgift av Maddie att leda barnen längs stigen. Nu skyndade han sig tillbaka nedför klippan. Han banade sig förbi de andra barnen och kanade flera gånger på de lösa stenarna. Han kom i sådan obalans att han rusade rakt på Sagofarbrorn, som släppte flickan och kastade henne mot klippväggen. Mannen grep i stället tag i Tims krage och sträckte sig med sin lediga hand efter en lång kniv som satt dold i hans stövel.
”Hur vågar du trotsa mig? Vi får se hur tuff du är när jag sprättar upp dig, ditt lilla svin!”
Han höjde armen och förberedde sig på att skära strupen av pojken. Maddie visste att hon måste ta risken och skjuta. Om hon tvekade skulle Tim dö.
Hon snärtade till med armen. Blykulan glimmade i månskenet och susade iväg mot sitt mål. Sedan träffade den Sagofarbrorn alldeles nedanför hans uppsträckta högerarm.
Han flämtade till av chocken och den plötsliga smärtan när det tunga skottet krossade ett revben. Han tappade kniven, släppte greppet om Tims krage och drog efter andan för att skrika till — vilket ledde till ännu större plågor när ändarna av hans spruckna revben skrapade emot varandra. Han vrålade ännu högre och förde båda händerna till skadan. Han vände sig om, snubblade till och insåg att han inte hade något annat än tomma luften under ena foten.
Under ett kort ögonblick stod han och svajade, och det såg ut som om han lutade sig allt längre ut över kanten. Sedan föll han och landade med ett obehagligt kras på stenarna nedanför.
Maddie var redan på väg upp längs stigen. Hon hjälpte varsamt flickan på fötter.
”Kom nu, min vän”, sa hon. ”Du är säker nu.”
Den lilla flickan tittade upp med stora ögon. Sedan drog ett leende över hennes ansikte när hon insåg att den skräckinjagande Sagofarbrorn var borta.
”Jag är säker nu”, upprepade hon.
Maddie klappade henne på axeln och började leda henne så att hon skulle fortsätta på stigen. De andra barnen, som hade stelnat till, började sakta röra på sig igen.
”Fortare”, sa Maddie vasst. ”Ni måste gå fortare!”
Hon vände sig om för att hjälpa Tim Stoker upp. Han låg som han hade ramlat när Sagofarbrorn hade släppt honom. Han hade varit en hårsmån från att dö och var likblek i ansiktet av skräck.
”Du är en modig pojke”, sa hon. Hon tänkte inte på att han faktiskt bara var ett par år yngre än hon själv. ”Hur är det med dig?”
Han nickade långsamt, men vågade inte svara. Han visste att hans röst inte skulle hålla. Hon lade handen på hans axel och nickade mot stigen.
”Rör på påkarna, Tim. Vi måste ta oss härifrån.” Hon insåg att det skulle hjälpa om han fick en ny uppgift. ”Ta befälet igen. Se till att de går fortare. Kan du göra det åt mig?”
Hans stora ögon var fortfarande fulla av fasa, men till sist återfick han ändå fattningen och nickade.
”V-var är Sagofarbrorn?” frågade han. Han var fortfarande inte säker på vad som hade hänt. I ena ögonblicket hade han stirrat på den hemska kniven. I nästa låg han på den steniga stigen. Maddie kramade hans axel med handen.
”Du behöver inte oroa dig mer”, sa hon. ”Han är död.”
”Död?” frågade han. Hon nickade häftigt.
”Stendöd”, sa hon och insåg hur ironiskt det lät. Tim såg på henne i några sekunder och vände sig sedan om och började gå.
”Jag ska se till att de raskar på”, sa han. Hon blickade efter honom och drog en lättnadens suck. Sedan gick hon till kanten och tittade ned för att försäkra sig om att Sagofarbrorn verkligen var död.
Hon såg en mörk skepnad ligga orörlig på stenarna nedanför. Hans mantel fladdrade lite i brisen. Han hade landat på rygg, rakt på en uppstickande sten, och hans knäckta kropp låg i en högst onaturlig vinkel.
”Slut på sagorna”, sa Maddie häftigt. Sedan vände hon sig om och fortsatte längs stigen efter barnen.
Kapitel fyrtioåtta
De tio före detta fångarna satt hopkurade och väntade när Maddie kom upp. Hon plockade upp sin båge från platsen i det höga gräset där hon hade gömt den. Hon skakade på huvudet. Det kändes som om det hade gått flera dagar sedan hon först börjat följa stigen, inte bara några timmar.