Maddie vände sig mot de återstående fem barnen. ”Då sticker vi. Och det är viktigt att vi raskar på nu. Jag vet att vissa av er inte mår bra och att ni inte har fått någon vidare mat på flera dagar — eller till och med veckor. Men ni måste kämpa. Säg till om ni blir för trötta, så får ni rida en liten stund. Låter det bra?”
Alla nickade tyst.
”Då sätter vi i gång. Vi joggar i tio minuter och går i tjugo. Vi ska färdas en ganska lång sträcka och det måste gå så fort som möjligt. Är ni klara? Då sticker vi!”
Hon började jogga med Bumper på sin högra sida och Tug bredvid honom. Barnen tvekade och följde sedan efter. Det toviga, höga gräset prasslade snart av de många fötterna. När de kom fram till landsvägen blev det lite lättare att gå. Maddie visste att de hade behandlats illa och led av näringsbrist. Men de var barn, och barn var oftast i god form. De skulle klara det här. De måste klara det. Hon märkte att någon sprang jämsides med henne. När hon vred lite på huvudet såg hon att det var Tim. Han hade rynkat pannan.
”Maddie”, sa han. Språngmarschen fick det att låta lite ryckigt.
”Vad är det, Tim?”
”Om Will Treaty verkligen jagar Rövaren, varför måste vi då fly härifrån?”
Hon öppnade munnen för att svara, men tvekade sedan och såg sig omkring. Ingen av de andra tycktes ha hört frågan.
”Håll den tanken för dig själv”, sa hon.
Hon såg att han förstod. Han nickade och återvände till sin ursprungliga plats.
Will fortsatte att leka katt och råtta med slavhandlarna under natten. Han visade sig kort och lät dem närma sig innan han försvann på nytt. Att behålla rövarna på kroken utan att Ruhl anade ugglor i mossen krävde en fin balansgång. Men snart hade ett mönster uppstått och Ruhl tycktes inte vilja ge upp jakten.
Will drog sig till minnes vad han visste om Ruhl. Under dagarna efter att Alyss dött hade han intervjuat så många av mannens offer han hade kunnat. Han hade dessutom förhört de gängmedlemmar han tillfångatagit.
De hade målat upp en bild av en grym, hänsynslös och mycket självisk man. Han var intelligent, men hade en svag punkt: han tålde inte att förlora och blev ursinnig om någon satte käppar i hjulet för honom. När Ruhls planer grusades greps han av blint raseri och en fruktansvärd hämndlystnad.
”Jag har själv varit ganska hämndlysten”, muttrade Will.
Vreden påverkade ofta Ruhls omdöme och fick honom att fatta förhastade, dåligt genomtänkta beslut.
Om Will omintetgjorde Ruhls planer på att föra bort barnen skulle slavhandlaren förmodligen släppa allt han hade för händer och förfölja honom utan en tanke på något annat. Det var i alla fall vad Will hade hoppats — och det verkade mycket riktigt också bli så.
Natten fortgick och Will ledde sina förföljare allt längre söderut. Tanken på att Maddie förde barnen åt motsatta hållet så fort deras ben och de två hästarna bar dem fyllde honom med bister tillfredsställelse.
Han kastade en blick mot himlen i öst. Några första ljusstrimmor syntes ovanför horisonten. Här och var började enstaka fåglar att sjunga och förebåda gryningen.
”Dags att försvinna på riktigt”, sa han. När dagsljuset kom skulle det bli svårare att fortsätta som innan eftersom det saknades egentliga gömställen i området. Will visade sig en sista gång och hörde förföljarna ropa till. Sedan sjönk han ned på huk i det höga gräset och fortsatte rakt åt höger. Han tog sig fram två hundra meter och lade sig sedan ned med manteln över sig. När han hörde slavhandlarna rassla någonstans till vänster drog han sin långa kniv och höll den redo. Han hade gömt sig på det här sättet så många gånger att han visste att männen skulle kunna passera på bara några meters avstånd utan att märka honom. De skulle nästan behöva kliva på honom för att märka honom. Han fattade kniven i ett hårdare grepp.
En slavhandlare som råkade trampa på honom skulle råka mycket illa ut.
Han lyssnade medan de traskade genom det höga gräset och de låga buskarna och fortsatte förbi honom. Den närmaste mannen passerade ungefär tjugo meter bort. Will väntade medan ljudet av förföljarna blev allt svagare. Sedan reste han sig upp och skyndade norrut lika tyst som ett spöke.
Kapitel fyrtionio
De trötta barnen kämpade sig fram längs vägen. Det hade grytt för flera timmar sedan och de höll blicken fäst vid den dammiga vägen några meter framför sig.
Maddie hade övergett alla försök att springa och gå om vartannat. Barnen kunde helt enkelt inte hålla ett sådant tempo, och varje gång de börjat springa hade de svagare barnen sackat efter tills hela sällskapet rörde sig i ett flera hundra meter långt, ojämnt led. Och ju längre de sprang, desto längre blev ledet eftersom de långsammaste barnen bara hamnade längre och längre bak. Maddie blev rädd att de skulle segna ned och kollapsa vid vägkanten.
Eftersom det inte var omöjligt att någon hade tagit upp jakten på dem kastade hon oroliga blickar mot horisonten i söder för att se eventuella tecken på förföljare. Fastän hon hade enormt förtroende för Wills förmåga att avleda männens uppmärksamhet kom hon att tänka på någonting han hade upprepat om och om igen under hennes träning:
Alla planer kan gå snett — och de flesta går förr eller senare i stöpet, hade han sagt. Var alltid beredd på att något går snett. Då kommer du att vara redo när det händer. Om allt skulle gå vägen får du i stället en trevlig överraskning.
På grund av rädslan för förföljare ville hon ha barnen så nära som möjligt, där hon kunde se dem och skydda dem om någon fara visade sig.
Nu traskade de fram med trötta, släpande steg. Hon gick regelbundet runt i den lilla gruppen och uppmanade de långsammare barnen att gå fortare. Ofta var hon tvungen att vädja till dem, uppmuntra dem eller hota dem — vad som helst för att de skulle fortsätta gå. Hon var själv utmattad, men alldeles för stressad för att känna av det.
”Kom igen nu, Julia”, sa hon till en av de äldre flickorna för kanske hundrade gången. ”Om de mindre barnen kan så kan du!”
Julia brast som vanligt i gråt, stannade och gnuggade sig i ögonen.
”Det är orättvist”, tjöt hon. ”Jag vill rida! Det är min tur att rida!”
Maddie hade låtit barnen turas om att rida. De fick sitta till häst i en kvart åt gången innan de blev avlösta. Maddie visste att Julia hade varit med i gruppen innan och grymtande suttit av bara fem minuter tidigare. Det skulle inte bli hennes tur igen förrän om minst tjugofem minuter.
Maddie blängde på henne. ”Fortsätt”, beordrade hon.
Julia putade med läpparna. ”Varför kan inte Rob gå? Han får ju rida hela tiden. Det är orättvist!”
Maddie hade god lust att slå till Julia om hon sa ”det är orättvist” en gång till. Rob var pojken med brännskadan på benet. Han hade erbjudit sig att gå, men haltade så kraftigt att han hade sinkat hela gruppen. Maddie hade låtit honom fortsätta rida medan de andra nio fick turas om.
”Rob har ont i benet”, sa hon.
Julia såg surt på henne. ”Båda mina ben gör ont. Jag vill också rida!”
Rob hade hört dem. Det hade alla. Rob lutade sig fram mot Maddie.
”Jag går en stund”, sa han. ”Hon kan få rida.”
Maddie såg allvarligt på honom. ”Nej”, sa hon bestämt. ”Det är inget fel på hennes ben. Hon är bara självisk.”
Julia snyftade. Hon var uppenbarligen återigen nära tårarna. Maddie gick lite närmare flickan och talade till henne med låg röst som ingen annan kunde höra.
”Ser du röset där borta?” frågade hon. ”Bakom busken med lila blad?” Julia vred lite på huvudet och blickade mot platsen. Det såg ut som en helt vanlig kulle. Flickan rynkade pannan, nickade och undrade varför Maddie hade pekat ut platsen för henne.