”Det är ett gammalt gravkummel. Det finns många sådana häromkring.”
Orden fick Julia att spärra upp ögonen. Hon såg sig omkring och tittade slutligen på Maddie.
”Det finns…” Maddie letade i huvudet efter någonting som kunde verka tillräckligt skrämmande. Hon mindes samtalet vid floden i Danverfors. ”Det finns gastar där inne. Du har väl hört talas om kummelgastar?”
Julia skakade på huvudet. Hon hade aldrig hört ordet, men tyckte inte att det lät särskilt trevligt.
”Det är en sorts onda andar som håller till i gravar. De har långa tänder och fruktansvärda klor. De anfaller folk som går förbi, drar in dem i sina kummel och gör dem till nya gastar.”
Hennes fantasi började få fart nu. Julias också. Hon var alldeles blek i ansiktet.
”Det finns bara en sak som gastar är rädda för…”, fortsatte Maddie. Hon såg sig omkring och nickade mot Bumper och Tug. ”Hästar. De tål inte hästar. Så länge Bumper och Tug är med oss kan vi känna oss trygga.”
”Är det sant?” fick Julia fram efter en stund. Hennes röst lät väldigt liten.
Maddie nickade allvarligt. ”Helt”, sa hon. ”Och om du inte slutar gnälla och beklaga dig tänker jag lämna kvar dig här. Då kommer gastarna och tar dig så fort de inte längre kan se hästarna!”
Julia gnydde till av fasa. Tårarna flödade återigen utmed hennes kinder, men nu grät hon av skräck snarare än självömkan. Hon var verkligen rädd. Maddie suckade olyckligt. Hon avskydde egentligen att behöva skrämma Julia för att få henne att fortsätta.
Jag är inte ett dugg bättre än Sagofarbrorn, tänkte hon. Men hon var själv bara några år äldre än Julia och också nära utmattning. Hon visste inte vad annat hon kunde göra för att få den andra flickan att traska vidare. Hon hade vädjat, lirkat och bett hela morgonen, men Julia hade inte lyssnat. Hon hade sjunkit djupt ned i sitt eget elände och Maddie hade inte kunnat göra något för att motivera henne. Skrämseltaktiken var det enda som verkade fungera, och hon bestämde sig lite motvilligt för att fortsätta med den. Det här handlade trots allt om att rädda livet på flickan.
”Det är därför du måste traska på”, sa hon. ”Och du gör bäst i att sluta klaga. Annars blir jag tvungen att lämna dig hos gastarna. Förstår du?”
Julia såg Maddie i ögonen. Hon kunde inte se något medlidande där, bara en hård beslutsamhet. Maddie skulle utan tvekan verkställa sitt hot. Julia torkade sig i ögonen och nickade.
”RÖR PÅ PÅKARNA DÅ!” röt Maddie.
Vrålet och skräcken för kummelgastar fick Julia att reagera. Hon ökade takten tills hon gick i täten för ledet och kastade hela tiden oroliga blickar mot kullen som om hon väntade sig att se spöklika skepnader där borta när som helst. Men hon saktade aldrig ned, utan marscherade vidare med förnyad energi.
Pojken som hette Tim hade lyssnat intresserat på ordväxlingen mellan Maddie och Julia. Nu gick han lite närmare Maddie. Hans ögon var röda av trötthet och ansiktet täcktes av ett tunt lager av damm och torkad svett. Trots det så log han.
”Kummelgastar och gravrösen?” sa han lågt. ”Det där ser ut som en helt vanlig kulle, tycker jag.”
Maddie skakade trött på huvudet. ”Hon bad om det.”
”Hon fick vad hon förtjänade”, sa Tim och nickade.
Det hade gått ungefär en timme sedan solen gått upp när Jory Ruhl till sist insåg att han blivit lurad.
De hade inte sett röken av den mörka skepnaden med mantel sedan det börjat gry. De hade kämpat vidare söderut i förhoppning om att se honom igen. Under natten hade de skymtat honom flera gånger och att förfölja honom hade inte varit någon konst. Han hade sällan varit mer än hundrafemtio meter framför dem. Vid några tillfällen hade han till och med varit ännu närmare.
Men nu var han som bortblåst. Det öppna landskapet framför dem täcktes av högt, tjockt gräs och man hade fri sikt i ungefär tre kilometer. Figuren de hade förföljt under natten syntes inte till någonstans.
Ruhl började svära våldsamt. Det var nu helt uppenbart att bågskytten hade uppmuntrat dem att fortsätta söderut medan han själv avvikit åt något annat håll.
En av Ruhls kumpaner, mannen med mörk mantel som deltagit i räden mot Pildalen, skyndade fram.
”Vad har hänt?” frågade han.
Ruhl vände sig ursinnigt mot honom. ”Den där förbannade skytten har lurat oss! Han måste ha gått tillbaka och sprungit i en annan riktning!”
Mannen med manteln såg sig tveksamt omkring. ”Är du säker?” fortsatte han. Straffet för att han hade ifrågasatt Jory Ruhl lät inte vänta på sig. Rövaren for ut med knytnäven och träffade sin kumpan så hårt att han raglade bakåt.
”Det är klart att jag inte är säker, din idiot!” skrek han så att saliven skvätte från hans läppar. ”Om jag var säker skulle jag ju veta var han är!” Hans följeslagare backade snabbt undan. Han visste vad Ruhl kunde göra när han var på det här humöret.
”Visst, Jory, ta det lugnt”, vädjade han och höll upp händerna. Men Ruhl gick inte att lugna.
”Varför måste jag stå ut med sådana inkompetenta dårar?” sa han ilsket. ”Förstod ni inte att han hade glidit oss ur händerna? Vi hade inte sett röken av honom på över en timme!”
Du förstod det ju inte själv, tänkte mannen med manteln. Men han var förståndig nog att inte säga något.
Ruhl såg sig omkring på sina kumpaner och insåg att en saknades. Det var Sagofarbrorn.
”Och var i helsike är Victor? Jag slår vad om att han sitter och dricker öl i lägret! Det förbannade lata svinet! Det är så typiskt honom! Ni är likadana allihop, era värdelösa oduglingar!”
Ingen visste vad som hade hänt med Sagofarbrorn, och Ruhl stormade runt och bannade sina följeslagare för att de inte insett att mannen de förföljt hade försvunnit. Alla visste hur oförutsägbar Ruhl kunde vara när han var på dåligt humör. De backade undan från honom och ingen ville se honom i ögonen.
Med undantag för en person — en av de iberiska sjömännen som hade anslutit sig till gruppen när La Bruja glidit ut med tidvattnet. Han klev fram och såg Jory rakt i ögonen.
”Jag tror att du har rätt, jefe”, sa han.
Ruhl såg ursinnigt på honom. ”Jaså, det tror du? Verkligen klipskt av dig! Vad tycker du att vi ska göra åt saken, då?”
Mannen struntade i Ruhls vrede och syrliga kommentar. ”I mitt hemland var jag jägare innan jag blev sjöman”, förklarade han.
”Så bra för dig, din obildade iberiske bondlurk!” sa Ruhl. Han vände sig argt bort, men mannen bara höjde rösten och fortsatte.
”Jag var en perseguidor”, sa han och sökte i minnet efter det araluanska ordet. ”En spårare. Jag kunde följa spår efter djur.” Han nickade mot marken och sina fötter. ”Och människor.”
Ruhls ursinne försvann lika snabbt som det hade kommit. Han vände sig mot mannen och såg på honom med smala ögon.
”Är du en bra… perseguidor?” frågade han.
Mannen ryckte på axlarna. ”Jag var bäst i min provins”, sa han. ”Jag tror att jag kan ta reda på vart mannen har gått.”
Ett leende började mycket långsamt spridas över Ruhls ansikte.
Mannen med mörk mantel skakade på huvudet. Ruhls leenden var nästan ännu otrevligare än hans vredesutbrott. Det var inte första gången han förundrades över sin ledares snabba humörväxlingar. I ena ögonblicket kunde han vara högröd i ansiktet och vråla av ilska. I nästa kunde han vara helt lugn. Sedan kunde det slå om igen.