Han tecknade mot iberiern som hade tillfångatagit Will. ”Bind honom ordentligt, Anselmo. Så att han inte kan komma undan. För honom sedan till lägret.”
Sjömannen surrade fast Will med stor vana. Han band armarna och handlederna och knöt dessutom repet runt spejarens fotleder så att han bara kunde stappla fram med mycket små, klumpiga steg. Will kände på knutarna med armarna och benen, men repet var nytt och den iberiske sjömannen visste vad han gjorde. Will hade inte en chans att komma loss.
Ruhl tittade på med ett belåtet leende. Till sist gick han fram till Will igen.
”Vill du veta vad jag tänker göra med dig?” frågade han.
Will ryckte på axlarna. ”Helst inte.”
”Jag ska tala om det för dig ändå. För att hedra minnet av din kära hustru har jag bestämt mig för att bränna ihjäl dig.”
Kapitel femtiotre
Maddie väcktes av att Bumper gav ifrån sig ett dovt, mullrande läte.
Hon hade sovit i två timmar — en djup, tillfredsställande sömn — och kände sig utvilad. Men det varnande lätet från Bumper skar rakt genom drömmens väggar och fick henne att vakna med ett ryck.
Bumper och Tug stod vända mot den smala grottöppningen. De hade spetsat öronen, och Bumpers skuldror vibrerade lätt. Det var ett varningstecken. Hästarna hade märkt något.
Hon reste sig upp, klappade djuren och viskade lugnande till dem. Sedan smög hon fram till öppningen och kikade försiktigt runt kanten. Hon kunde varken se eller höra någon. Hon gled försiktigt ut och började närma sig en stor stenbumling. Hon sjönk ned bakom den och spanade mot landskapet runtomkring.
Nu kunde hon se två män på vägen. De hade passerat punkten där hon och barnen hade lämnat landsvägen och det verkade inte som om de hade upptäckt några spår. Hon tackade tyst sig själv för att hon fått idén att låta barnen sprida ut sig. Om de hade rört sig i en samlad klunga skulle det inte ha krävts någon större skicklighet för att hitta spåren genom gräset.
Det kunde inte råda någon tvekan om vilka männen var. Maddie kände sig illa till mods. Om de hade kommit ända hit så måste de ha gripit Will. Han skulle aldrig frivilligt släppa förbi dem. Förmodligen låg han död någonstans längs vägen. Hon fick tårar i ögonen, men strök argt bort dem. Hon ville veta vad som hade hänt. Hon ville vara säker. Om Will var död skulle hon hämnas på Ruhl och hans gäng — och hon skulle börja med de två männen på vägen.
De hade stannat och stod nu och tvekade. De blickade norrut längs vägen och såg inga spår av de förrymda barnen. Maddie kunde höra det svaga ljudet av deras röster i fjärran. Männen såg sig omkring över landskapet och hon tvingade sig själv att hålla sig stilla. Minsta rörelse kunde avslöja hennes position. Nu var hon bara ännu en mörk hög bland stenbumlingarna.
Männen höjde rösterna, som om de började gräla. Hon kunde fortfarande inte uppfatta vad de sa, men deras tonläge talade sitt tydliga språk. En av männen fortsatte att peka norrut. Han ansåg uppenbarligen att de borde fortsätta. Den andre höll upp händerna i en irriterad gest och började gå tillbaka åt söder.
Hans kumpan ropade argt efter honom. Sedan ryckte han uppgivet på axlarna och följde efter. De grälade högljutt medan de vände tillbaka mot Hökviken.
Maddie väntade tills de hade försvunnit utom synhåll och skyndade sig sedan tillbaka in i grottan. Hon tvekade lite och funderade kort på sina alternativ. Hennes instinkt sa henne att hon måste leta efter Will för att se om han var vid liv och behövde hjälp. Men i så fall skulle hon bli tvungen att överge barnen.
Hon hade svårt att bestämma sig och vankade av och an på grottans sandgolv i flera minuter. Hon visste att Will tyckte att det var hennes ansvar att ta hand om barnen. Men hon kunde inte hålla med. Det här handlade om Will, hennes gudfar och mentor. Hon tänkte på alla timmar de hade tillbringat tillsammans i skogarna runt Redmont och alla timmar Will hade ägnat åt lugn, tålmodig undervisning. Hon mindes hans tysta uppskattning när hon lyckades med uppgifterna han gett henne. Och hon visste att hon inte kunde överge honom. Även om han var död ville hon veta vad som hade hänt — och om hon lämnade honom nu kanske hon aldrig skulle få reda på det.
När hon hade fattat sitt beslut såg hon sig om efter Tim Stoker. Han låg och sov djupt vid grottans ena vägg. Hon gick fram till honom, sjönk ned på ett knä och ruskade försiktigt hans axlar. Pojken slog upp ögonen och såg sig yrvaket omkring.
”Det är ingen fara”, sa hon. ”Det är bara jag. Maddie.”
Paniken försvann och pojken gnuggade sig sömnigt i ögonen.
”Hur länge har jag sovit?” frågade han.
Maddie ryckte på axlarna. Hon visste inte riktigt.
”Det är fortfarande natt”, sa hon. ”Jag vill att du tar befälet här. Jag måste gå tillbaka och leta efter Will.”
”Vad har hänt med honom?” frågade han. Det märktes på hur han spände kroppen och höjde rösten lite att han var orolig.
Hon skakade på huvudet. ”Jag vet inte. Rövaren kan ha tagit honom.” Hon sa inte Rövaren kan ha dödat honom. Hon var rädd att det på något sätt skulle bli verklighet om hon sa det.
Tim såg sig omkring på de sovande barnen. Det var mörkt och stilla i grottan och allt som hördes var enstaka ljud när något av barnen rörde sig i sömnen.
”Ska jag väcka dem?” frågade han, men Maddie skakade återigen på huvudet.
”Låt dem sova. Du kan också sova vidare. Ni är i säkerhet här. Jag kommer tillbaka hit i morgon när jag har hittat Will.”
Han nickade osäkert. Han kände sig säker och skyddad när Maddie var med, men utan henne skulle han känna sig sårbar och utsatt.
Hon klappade honom lugnande på axeln. ”Slappna av. Det kommer att gå bra.”
”Jag hoppas att du har rätt”, mumlade han. Det hördes på hans röst att han inte riktigt trodde det.
Hon tog på sig manteln och kontrollerade sina vapen innan hon ledde båda hästarna ut genom den smala springan. Hon väntade med att sadla dem. Det var lättare för dem att komma ut genom öppningen utan sadel. När de väl hade kommit ut sadlade hon båda djuren.
Hon knöt Tugs tyglar runt halsen på honom så att han inte skulle snava över dem och svingade sig sedan upp i sadeln på Bumper.
”Följ efter oss, Tug”, beordrade hon. Den lilla grå hästen slängde lite med manen. Hon nuddade lätt vid Bumpers sidor med hälarna och började rida i kort galopp mot landsvägen genom den öppna terrängen. När hon kom upp på den blickade hon söderut. Hon kunde inte se de två männen, men hade ingen lust att plötsligt hinna ifatt dem, så hon saktade ned farten och lät Bumper följa männens spår i långsammare tempo.
När de hade varit på väg i tjugo minuter såg hon hur något reflekterades i månskenet och glimmade till i det höga gräset bredvid vägen. Hon satt av och gick för att se efter vad det var. Det var Wills båge. Om inte månskenet hade träffat det vaxade träet skulle hon aldrig ha lagt märke till den. Hon kände sig nedslagen. Ruhl och hans mannar hade uppenbarligen drabbat samman med honom här. Förmodligen hade han gjort slut på sina pilar och slängt bågen åt sidan så att rövarna inte skulle få tag på den. Hon tog upp vapnet och drog sorgset fingrarna utmed det jämna, fina träet. Hon såg sig omkring och kände en gnutta hopp igen när hon inte kunde se något lik.
Kanske hade de tillfångatagit honom. I så fall var det möjligt att han fortfarande levde.
Hon rusade tillbaka till hästarna och stack ned Wills båge i fodralet bakom Tugs sadel innan hon satt upp på Bumper igen. Hon tog ned sin egen båge och försäkrade sig om att fliken i manteln för pilarna var öppen. Nu skulle det inte längre spela någon roll om hon hann ifatt de två kidnapparna. Hon hoppades faktiskt att hon skulle det.