Hon manade Bumper framåt och han började omedelbart röra sig i full galopp. De nästan flög fram längs vägen och hästens hovar tycktes knappt röra vid den hårt packade jorden. Tug sprang några meter bakom dem och lite till höger. Han tyngdes inte ned av någon ryttare och kunde enkelt hålla samma tempo.
Månen sken över landskapet och fick vägen att likna en blek remsa genom gräset. De två små hästarna rusade vidare i perfekt harmoni så att de lät som en häst snarare än två.
Efter fem minuter kom hon upp på ett krön och fick syn på de två slavhandlarna längre bort.
Kullen hade dämpat ljudet av trummande hovar, men nu vände sig de båda männen om i panik. De var två hundra meter bort och hon ökade farten, lade ned tyglarna på Bumpers nacke och fortsatte att styra med knäna samtidigt som hon sträckte sig efter en pil.
Mannen till höger hade ett armborst som han höjde. Hon lät honom sikta i några sekunder innan hon fick Bumper att ta ett steg åt vänster och sedan höger igen.
Förflyttningen hade önskat resultat. Mannen fick bråttom, överkompenserade och tryckte in avtryckaren för fort. Hon hörde skäktan fara förbi som en arg geting till vänster. Sedan reste hon sig upp i stigbyglarna och spände bågen. Hon nuddade Bumper lätt med höger knä och kände hur han rörde sig lite åt höger, precis som han hade tränats till. På så sätt fick hon möjlighet att skjuta rakt fram.
När hon var åttio meter från männen släppte hon pilen. Hon hade inväntat ett ögonblick när ingen av hästens fyra hovar vidrörde marken. Bågsträngen sjöng och hon såg pilen susa iväg. Armborstskytten höll på att ladda om sitt vapen när pilen träffade honom. Han tappade sitt vapen och tog några stapplande steg innan han föll till marken.
Hans kamrat såg skräckslaget på honom. Sedan började han springa mot Maddie, och hon kunde se hur han sträckte sig efter sitt kastspjut.
Hon lade lugnt en ny pil på strängen och sköt. Hennes båge var lättare än Wills och pilarna träffade inte alls med samma våldsamma kraft. Men mannen tappade spjutet, stannade till och stirrade chockat på pilen som hade träffat honom i sidan. Han tog sig för skadan och sjönk ned på knä. Han snyftade av smärta när Maddie virvlade förbi honom i full galopp och lämnade kvar honom i ett moln av damm.
Hon höll inte in hästen förrän hon var tre hundra meter från Hökvikens klippor. Då saktade hon in farten och lämnade försiktigt vägen så att ljudet av hovarna dämpades av det tjocka gräset. När hon var ungefär hundra meter från kanten svingade hon sig ned från sadeln medan Bumper fortfarande rörde sig. Hon gjorde tecken åt de två hästarna att stå stilla och sprang sedan hukad till klippkanten. När bara några meter återstod sjönk hon ned på alla fyra och kröp den sista biten. Hon var djupt oroad över vad hon skulle få se.
Kapitel femtiofyra
Will var bunden vid en tjock påle som hade tryckts djupt ned i den grova sandstranden.
Det var en av pålarna som hade burit upp kökstältets tak, men Ruhl hade gett order om att hans mannar skulle ta upp den och sätta den i sanden en bit bakom tälten. Wills händer hade bundits hårt bakom pålen och fötterna knutits ihop nere vid fotlederna. Till sist hade han fått ett tredje rep runt halsen som skulle hålla honom upprätt.
Slavhandlarna hade sedan lagt en stor rishög runt hans fötter. Den nådde honom till knäna. Träet var torrt som fnöske och Ruhl hade dränkt det i olja för att det skulle fatta eld och börja brinna häftigt så fort han tände på. Den kväljande oljelukten nådde Wills näsborrar och fick honom att vilja hosta. Han motstod frestelsen eftersom han inte hade någon lust att glädja Ruhl.
Vid det här laget hade han stått bunden vid pålen i flera timmar, och hans händer och fötter hade domnat. Will försökte gång på gång tvinga isär repen eller hitta någon svag punkt i själva knutarna. Men det var lönlöst. Han gjorde ett nytt försök, men kunde inte längre känna händerna. Om man inte lossade repen snart och han återfick blodcirkulationen i händer och fötter skulle han förlora både fingrar och tår, och kanske till och med hela händerna.
Men han hade förstås allvarligare saker att oroa sig för just nu än att förlora fingrarna.
Längre bort på stranden, ungefär tjugo meter från pålen, satt Ruhl och de som återstod av hans följeslagare vid lägerelden och skickade runt en flaska iberisk brandy. Nu tog Rövaren en stor klunk och ställde undan flaskan.
Han reste sig lite vingligt, böjde sig ned och tog upp ett brinnande vedträ från elden.
Ruhl banade sig sedan fram över stranden till pålen med den fastsurrade fången. Will kände en hård knut dras åt i magen. Det här skulle vara tredje gången Ruhl kom fram och låtsades tända bålet.
Vid de två tidigare tillfällena hade han retat Will genom att placera det brinnande träet bara några centimeter från rishögen och sedan plocka upp det i sista ögonblicket. Sedan hade han upprepat det hela, så Will kunde aldrig vara säker på när hans sista stund verkligen hade kommit.
Skulle Ruhl verkställa hotet den här gången?
Nu stod han framför sin fånge på ostadiga ben och med ansiktet rött av alkohol. Han lutade sig fram och kisade mot det skäggiga ansiktet i hopp om att se några spår av rädsla eller höra spejaren be om nåd.
”Vad säger du, Treaty, är det dags nu? Dags att träffa din vackra hustru igen? Vad tycker du?”
Han förde sitt brinnande vedträ farligt nära den oljedränkta rishögen. Will stirrade rakt fram och motstod den nästan överväldigande frestelsen att titta på lågorna som brann bara några centimeter från de staplade trädgrenarna.
”Eller tänker du kanske tigga och be om att jag skonar dig, Treaty? I så fall kanske jag ger dig en mindre plågsam död. Då skulle jag kunna tänka mig att ränna svärdet genom dig så att du slipper oroa dig för elden.”
Han höll sitt brinnande trä framför ansiktet på spejaren. Will kände hur hettan stack i ögonen och visste att hans skägg och ögonbryn sveddes en aning.
”Har du ingenting alls att säga? Om någon minut kommer du att föra ett jäkla liv. När jag tappar den här facklan i elden… hoppsan!”
Han låtsades tappa vedträet, men fångade det klumpigt igen i sista sekunden, precis innan det landade i riset. Will greps av en fruktansvärd skräck, men visade det inte.
”Det var nära ögat, Treaty”, frustade Ruhl. Han spärrade upp ögonen och höll återigen facklan i närheten av träet samtidigt som han nynnade en hånfull liten melodi.
”Kom igen, Jory. Sluta retas! Döda honom så att det blir gjort.”
En av slavhandlarna vid elden hade vänt sig om för att betrakta Ruhls föreställning. Han hade sett sin ledare plåga spejaren två gånger innan, men den skäggige mannen hade inte visat några tecken på att han var rädd. Slavhandlaren hade mot sin vilja fått stor respekt för spejaren — samtidigt som hans aktning för Ruhl hade minskat. Jory njöt alldeles för mycket av det här. Att döda en fiende var en sak, men att håna honom på det här viset — att retas och låtsas tända bålet bara för att dra undan lågan i sista ögonblicket — tydde på en ondska som till och med den mest förhärdade brottsling kunde ha svårt att stå ut med.
Ruhl vände sig ursinnigt mot sin kumpan.
”Du bestämmer inte vad jag får och inte får göra, Anders!” röt han. Hans tonfall steg till en nästan hysterisk nivå. Han gick ilsket tillbaka över stranden mot lägerelden och kastade vedträet åt sidan. Ruhl promenerade raka vägen fram till mannen som hade ropat och började vråla en lång rad glåpord och svordomar. Will drog en lättnadens suck och sjönk ihop lite i de hårda repen som höll fast honom.
”Det är min fånge!” gormade Ruhl. ”Och jag vill höra honom be om nåd! Jag vill att han ber mig visa barmhärtighet! Och du — du ska bara hålla käften! Annars gör jag samma sak med dig! Fattar du?”