Sedan blev hela världen först röd och sedan svart.
Och sedan fanns ingenting längre.
Kapitel femtiofem
Will låg utsträckt mot rishögen. Han försökte resa sig, men grenarna rasade bara under hans händer.
Han kunde se Ruhl närma sig. Det brinnande vedträet i hans ansikte lyste upp honom med ett djävulskt sken och Will såg att hans ansikte var förvridet av lika delar hat och hämndlystnad. Snart skulle han kasta den flammande träbiten mot pålen, och då skulle lågorna slå upp på alla håll runt Will.
Han förbannade den våldsamma, förlamande krampen i armarna och benen. Han kunde inte röra sig. Han gjorde ett nytt försök att resa sig, men misslyckades igen. I stället började han krypa till kanten av rishögen. Han klöste med höger hand i sanden och fick tag på ett bekant föremål.
Det var skaftet på Maddies långa kniv, som låg i sanden där hon hade tappat den några minuter innan. Han fattade klumpigt tag i kniven så att han höll i bladet. Ruhl var bara några meter bort nu. Lågorna slickade argt runt hans trästycke, redo att sätta eld på Will.
Will grimaserade av smärtan och kastade kniven.
När den flög från hans hand visste han att det var det sämsta kastet han någonsin hade gjort. Hans stela muskler fick honom att göra en klumpig rörelse som helt saknade hans vanliga precision. Kniven träffade Ruhl — han var så nära att det var omöjligt att missa — men med handtaget först. Han fick det i pannan alldeles ovanför höger öga.
Det gjorde ont, men var långt ifrån dödligt. Den tunga mässingsknappen skar honom lite i ögonbrynet så att det sipprade ned blod i ögat. Ruhl ryckte till och trampade på en trädgren som hade rullat ned från högen runt pålen.
Det var en ojämn, knotig gren som var böjd ungefär på mitten. När Ruhl trampade på den svängde den runt så att han snubblade bakåt. Han försökte återfå balansen genom att böja sig framåt.
Men blodet som hade droppat ned i hans öga distraherade honom, och han tappade fotfästet. Han ramlade rakt fram mot den oljedränkta veden runt pålen. De löst staplade grenarna brakade till under honom och i samma ögonblick insåg han att han fortfarande höll det brinnande vedträet i handen. Det var under honom.
En kort paus följde medan han kämpade för att få grepp bland de förrädiska grenarna. Sedan fattade alltihop eld med ett öronbedövande, explosionsartat muller.
Ruhl vrålade när lågorna slog upp runt honom och fick fäste i hans kläder och hår. Han kämpade för att resa sig igen, men ramlade bara djupare ned i högen. Han tjöt på nytt, och den heta luften och lågorna brände hans strupe och lungor så att det lät som ett omänskligt gurglande.
Will kände hettan från de hungriga lågorna på andra sidan elden. Han undvek instinktivt att begå samma misstag som Ruhl och försöka få grepp bland grenarna. I stället rullade han förtvivlat åt sidan, bort från lågorna. När han kände sanden under sig fortsatte han att rulla så att han kom längre och längre bort. Han hade bränt sig i ansiktet. Ögonbrynen var bortsvedda och han hade bränt både håret och skägget. Men nu var han i alla fall på säkert avstånd. Och känseln höll på att återvända till armarna och benen. Han släpade sig plågat ytterligare en liten bit från elden och såg förfärat på den svartnade silhuetten som vände sig och vred sig i lågorna. Han försökte stänga ute de hemska gurglingarna och stönen.
Till slut tystnade de.
Will satte sig upp och sträckte ut sina smärtande ben framför sig. Krampattackerna blev allt mindre plågsamma, men han kunde fortfarande bara röra sig med svårighet. Nu när han kunde tänka klart undrade han förvirrat vad som hade hänt med Maddie. Han mindes att hon hade knuffat honom åt sidan, bort från Ruhls kastspjut. Han hade inte sett vad som hänt med henne efter det. Det var märkligt att hon inte hade försökt hjälpa honom fly från elden. Han vred på huvudet och såg sig omkring efter henne.
”Maddie?” kraxade han. Sedan fick han syn på skepnaden som låg utsträckt på stranden bara några meter bort.
Han tvingade sig själv upp på fötter och kämpade emot krampen som plötsligt återvände och stack honom i musklerna när han rörde sig för hastigt. Han skyndade fram till henne. Ett högt, ordlöst vrål av smärta, vrede och sorg steg från honom och ekade mot klippväggen.
Han sjönk ned på knä och det var som om hans hjärta stannade när han fick syn på kastspjutet som stack ut ur hennes ben. Hennes kläder var mättade av blod och glittrade svart i månskenet. Ansiktet var likblekt och han förstod att hon hade förlorat mängder av blod. Det fanns en viktig artär i låret, men han ville minnas att den var på insidan. Och blodet sipprade snarare än sprutade som det brukade göra när en artär hade kapats. Han kröp fram på händer och ben och förde fingrarna till hennes strupe för att känna efter pulsen.
Hon hade ingen.
Han gav ifrån sig samma plågade vrål av sorg och smärta som innan.
Sedan darrade det till under hans fingrar. Hennes hjärta slog. Svagt. Men det slog. Maddie levde, och Will fylldes av lättnad.
Men sedan hoppade hans hjärta över ett slag. Hon levde — men hon var allvarligt skadad och hade tappat mycket blod. Hon förlorade fortfarande blod, och Will hade inte med sig någon läkarutrustning och hade inget sätt att stävja blodflödet. Han skulle vara tvungen att ta bort kastspjutet, men han visste att blodet skulle flöda ungefär dubbelt så snabbt när han hade tagit bort det.
Han kom att tänka på första hjälpen-lådan han hade i en sadelväska och blickade upp mot klipporna.
”Jag hoppas att du tog med dig hästarna, min vän”, sa han och visslade.
Tio sekunder gick och sedan hördes en frågande, orolig gnäggning. När han tittade upp kunde han se Bumper och Tug kika över kanten. Han hoppade upp på fötter och höll upp handen för att hindra dem från att komma närmare.
”Stanna”, beordrade han. Han visste att de aldrig skulle klara av att gå ned för den grova, steniga stigen. Han skulle bli tvungen att bära upp Maddie. Hans hjärna arbetade frenetiskt och en plan började ta form. Ruhl hade tagit Wills långa kniv och kastkniv, och Will mindes att han hade sett slavhandlaren slänga vapnen bredvid lägerelden. Han skulle behöva dem. Han vände sig om och grimaserade av smärta när han drabbades av ett nytt krampanfall. Varje gång han rörde sig oförsiktigt, råkade sträcka en muskel eller vände sig åt fel håll slog krampen till. Men attackerna blev allt mindre kraftiga ju mer han rörde sig och fick blodet att återvända till musklerna. Han linkade längs stranden till lägerelden och gjorde sitt bästa för att strunta i den hemska lukten av bränt kött som låg över elden runt pålen. Den brann mindre häftigt nu, och han kunde se den svartnade, oformliga skepnaden på högen av glödande kol. Han skakade på huvudet och vände sig om för att leta upp sina knivar. När han hade hittat dem tog han på sig bältet och knivslidan och haltade tillbaka mot Maddie med smärtsamma steg.
Han drog sin långa kniv och skar loss en meterlång remsa från hennes mantel. Den virade han flera varv runt hennes lår, ovanför och nedanför kastspjutet. Han drog åt så hårt han kunde och gjorde en knut för att stävja det stadiga blodflödet.
Han satt på huk och betraktade spjutets en och en halv meter långa skaft. Han skulle bli tvungen att ta bort det innan han förde henne härifrån. Men han ville egentligen inte dra ut det förrän han hade sin första hjälpen-låda till hands. Enda sättet skulle vara att bryta av spjutet, även om det förmodligen skulle göra otroligt ont för Maddie. Han tog några djupa andetag och fattade sedan tag i spjutskaftet med båda händerna. Han tryckte häftigt nedåt med vänsterhanden samtidigt som han höll skaftet så stadigt han kunde med sin högra hand.