”Jag är hungrig”, sa hon. ”Vad blir det till frukost?”
Han ryckte till och tittade på henne. Hon hade öppnat ögonen och log mot honom. Det var ett svagt leende, men ändå ett leende. Hans hjärta började slå våldsamt i bröstet — av hopp, lättnad och glädje.
”Vad… vad det blir till frukost?” sa han chockat. ”Efter allt vi har gått igenom så undrar du vad det blir till frukost…?”
Hon ryckte på axlarna och grimaserade när såret smärtade till.
”Vad kan jag säga? Jag är min fars dotter.”
Will brast i skratt. Vid något tillfälle övergick skrattet i gråt och snart satt han och snyftade obehärskat. Han skakade i hela kroppen och en flod av tårar strömmade utmed hans kinder. Han visste att det här var tårarna han aldrig hade kunnat fälla för Alyss. De här tårarna var för henne. Och för Maddie. Och honom själv.
Kanske mest av allt för honom själv.
Han satt böjd över Maddie med strömmande tårar medan solen började stiga bakom honom. Till sist tog hon lite generat hans hand och försökte trösta honom.
”Ta det lugnt, Will. Det är ingen fara. Det ordnar sig nu.”
Det var fullt dagsljus när Tim Stoker hittade dem. Han hade lämnat grottan och gett sig ut för att leta. Efter ett tag hade han hittat liken av de två männen Maddie hade hunnit ikapp under natten, och han hade tagit med sig spjutet den ene hade tappat. Han höll vapnet, som egentligen var alldeles för stort för honom, i händerna när han dök upp i Wills och Maddies läger.
”Will Treaty”, sa han. ”Hur är det fatt med spejare Maddie?” Han lät tveksam. Om hon mådde bra skulle nog inte den skäggige spejaren sitta lutad över henne och gråta.
Will tittade upp på hans bekymrade unga ansikte och log. Det var länge sedan han hade lett ett riktigt leende.
”Hon kommer att klara sig. Vem är du?”
”Jag heter Tim. Kan du föra oss hem nu?”
Epilog
Gilan vek ihop pergamentet och lade det i en lädermapp. Sedan tittade han upp och blickade ut över ansiktena i havet av grågröna mantlar framför honom. Alla verkade ivriga. Årstinget var nästan över och det skulle snart vara dags för middagen, berättelserna och sångerna som markerade slutet på mötet.
”Jaha, då var vi färdiga med årets kommenderingar och befordringar”, sa han och ett förväntansfullt sorl utbröt bland de församlade spejarna.
Han nickade mot det dukade långbordet under träden. ”En sak återstår dock innan vi sätter i gång med maten.”
Ett nytt ljud drog genom de samlade spejarna, men det lät inte lika förväntansfullt. Det var mer som om de ville säga ”Vad är det nu då?”
Gilan höll upp händerna och såg ursäktande ut.
”Det tar bara några minuter”, förklarade han. ”Sedan kan ni hugga in.”
Spejarna skrattade och ställde sig tillrätta igen. De visste att Gilan inte var den sortens talare som sa ”jag ska fatta mig kort” och sedan malde på i över en timme.
”Det hela hänger ihop med varför våra två hedersgäster är här i dag”, fortsatte han och nickade mot Cassandra och Horace, som satt framför sällskapet.
Det väckte spejarnas intresse. De hade undrat varför kronprinsessan och rikets försteriddare hade kommit till årstinget under den sista dagens morgon. Det var mycket ovanligt att utomstående fick vara med på tinget — även om de var kungligheter. Alla huvuden vreds mot paret. Cassandra log. Horace rodnade och slog ned blicken. Han blev fortfarande nervös av offentliga framträdanden.
”Som ni alla vet är ’spejarlärling’ bara en hederstitel tills en lärling inom kåren har avslutat sina första tolv månader”, fortsatte Gilan. ”Då får lärlingen eklövet av brons och titeln blir officiell.”
Spejarna nickade. Det där kände alla till.
”Men i dag har vi med oss en förstaårslärling som efter bara nio månader har visat sig värdig den officiella titeln samt bronslövet. Hon råkar också vara den första kvinnliga lärlingen någonsin, och hon har bevisat att rätt flicka är fullt kapabel att tjäna kåren och utföra alla sysslor som krävs av en spejare.”
Det fick dem att spetsa öronen. Många hade hört talas om att en flicka blivit lärling, men de hade ingen aning om vem som hade tränat henne. Gilan och Halt hade velat hemlighålla detaljerna ifall experimentet skulle misslyckas.
Några av spejarna som satt längst fram reste sig upp och såg sig omkring i hopp om att få syn på den första kvinnliga spejaren. Men Maddie hade dragit upp huvan och gick inte riktigt att skilja från alla andra figurer med mantlar runt henne.
”Under de senaste nio månaderna har hon klarat av vartenda prov hennes läromästare har gett henne — och jag vill lova att han är en extremt kritisk domare. Hon har dessutom introducerat ett nytt spejarvapen. Ni får gärna be henne att demonstrera det när vi har klarat av formaliteterna.”
”När blir det?” frågade en dyster röst från mitten av skaran och alla skrattade.
Gilan nickade glatt i talarens riktning. ”Mycket snart. Men för att återgå till ämnet — den nya lärlingen har inte bara visat prov på stor talang under sin träning utan har också varit sällsynt modig i fält. För sex månader sedan utförde hon ett uppdrag tillsammans med Will Treaty. Honom känner ni till. De slog sönder en ring med slavhandlare på östkusten och återförde tio bortrövade barn till sina familjer.”
Fler och fler spejare vred på huvudet för att försöka hitta den nya spejarlärlingen.
”Under det uppdraget räddade hon livet på Will”, fortsatte Gilan. ”Det är det inte många som har gjort.” Han nickade mot en figur med silvergrått hår på tredje raden. ”Halt har förstås räddat hans liv. De två andra är flickans föräldrar…”
Han gjorde en dramatisk paus. Gilan var något av en skådespelare. ”Och de är… prinsessan Cassandra och Sir Horace — riddaren av eklövet, gryningsriddaren och rikets försteriddare.”
Alla spejare reste sig när de förstod varför Cassandra och Horace hade kommit. Alla väntade på att få se flickan som hade åstadkommit så mycket på så kort tid. Någon i de bakre leden började klappa i händerna och snart applåderade alla och ropade till Gilan:
”Visa henne!”
”Var är hon?”
Gilan log och vinkade till sig Maddie. Hon reste sig, drog bak mantelns huva och traskade fram till podiet med Gilan. Han såg att hon fortfarande haltade lätt. Det skulle hon förmodligen göra resten av livet.
Applåderna övergick i jubel och visslingar när hon vände sig mot kårens medlemmar. Hon blickade ut över ansiktena och letade upp sådana hon kände till. Will hade naturligtvis stoppat båda fingrarna i munnen och lyckades på något sätt le brett samtidigt som han gav ifrån sig en skärande vissling. Halt hade rest sig upp och stod och nickade och log. Det var Halts motsvarighet till fanfarer och trummor. Även lady Pauline var med på grund av Halts prestige och höga position som pensionerad medlem i kåren. Maddie såg till sin förvåning att även hon visslade.
Hennes mor och far strålade av stolthet. Maddie vinkade lite till dem och blev chockad när hennes mor plötsligt hoppade på fötter och började slå näven i luften med höga rop.
Horace stirrade lite förbryllat på sin hustru. Hon log mot honom och började slå med större kraft och ropa ännu högre.
”Grattis, Maddie”, sa Gilan lågt i hennes öra. ”Hur känns det att vara en pionjär?”
Han lade kedjan över hennes huvud. Hon sträckte sig upp och tog eklövet av brons mellan pekfingret och tummen och höll det så att hon kunde se det. Tårar av stolthet steg till hennes ögon.
”Dags att äta!” ropade Gilan och jublet tilltog i styrka.