Tack för att du äntligen sa att du är oskyldig. Jag har trott på dig, men även jag har påverkats av mediebruset och känt tvivel. Förlåt mig. Det kändes skönt att höra det direkt från ditt tangentbord.
Då återstår bara att avslöja den verklige mördaren. Det har du och jag gjort tidigare. Det skulle underlätta om du inte var så kryptisk. Jag antar att du läser min researchkalender. Då vet du ungefär vad jag gör och hur jag resonerar. Jag tror att Björck vet något och kommer att prata med honom igen inom de närmaste dagarna.
Är jag inne på fel spår då jag betar av torskarna?
Detta med polisutredningen förbryllar mig. Jag ska sätta min medarbetare Malin på att gräva fram den. Du var, vad då, 12–13 år? Vad handlade utredningen om?
Din attityd till Teleborian är noterad. /M
PS/Du gjorde en miss i Wennerströmkuppen. Jag kände till vad du gjort redan i Sandhamn under julhelgen men frågade inte eftersom du inte sa något. Och jag tänker inte berätta vilket misstaget var med mindre än att du träffar mig över en kopp kaffe.]
Svaret kom drygt tre timmar senare.
[Du kan glömma torskarna. Det är Zala som är intressant. Och en blond jätte. Men polisutredningen är intressant eftersom någon tycks vilja dölja den. Det kan inte vara en slump.]
Åklagare Ekström var på uselt humör då han samlade Bublanskis trupp till morgonbön på måndagen. Mer än en veckas spaningar efter en namngiven misstänkt med särpräglat utseende hade varit fullständigt resultatlösa. Ekström blev inte på bättre humör när Curt Svensson, som hade haft helgjouren, informerade om den senaste händelseutvecklingen.
”Intrång?” sa Ekström med oförställd häpnad.
”Grannen ringde på söndagskvällen då han råkade märka att avspärrningstejpen på Bjurmans dörr hade brutits. Jag åkte ut och gjorde en koll.”
”Och vad gav det?”
”Tejpen var snittad på tre ställen. Troligen ett rakblad eller en mattkniv. Snyggt gjort. Det var svårt att upptäcka.”
”Inbrott? Det finns bus som specialiserar sig på avlidna …”
”Inget inbrott. Jag gick igenom lägenheten. Alla normala värdeföremål, video och sådant fanns kvar. Däremot låg Bjurmans bilnyckel framme på köksbordet.”
”Bilnyckel?” frågade Ekström.
”Jerker Holmberg var i lägenheten i onsdags för att göra en efterkoll om vi missat något. Han kollade bland annat bilen. Han svär på att det inte låg någon bilnyckel på köksbordet då han lämnade lägenheten och satte upp tejpen.”
”Kan han inte ha glömt bilnyckeln framme? Ingen är ofelbar.”
”Holmberg använde aldrig den nyckeln. Han använde kopian som fanns på Bjurmans nyckelknippa och som vi redan har i beslag.”
Bublanski strök sig över hakan.
”Alltså inget vanligt inbrott?”
”Intrång. Någon har gått in i Bjurmans lägenhet och sniffat runt. Det måste ha skett mellan onsdagen och söndag kväll när grannen noterade att förseglingen var bruten.”
”Med andra ord har någon sökt något … Jerker?”
”Det finns inget där som vi inte redan har i beslaget.”
”Som vi känner till i alla fall. Motivbilden för morden är fortfarande ganska oklar. Vi har utgått från att Salander är en psykopat, men även psykopater behöver ett motiv.”
”Så vad föreslår du?”
”Jag vet inte. Någon ägnar tid åt att söka igenom Bjurmans lägenhet. Då måste två frågor besvaras. För det första: Vem? För det andra: Varför? Vad är det vi har missat?”
Tystnaden lägrade sig en kort stund.
”Jerker …”
Jerker Holmberg suckade uppgivet.
”Okej. Jag åker ut till Bjurman och går igenom lägenheten igen. Med pincett.”
Klockan var elva på måndagen då Lisbeth Salander vaknade. Hon låg kvar och drog sig i någon halvtimme innan hon klev upp och satte på kaffebryggaren och duschade. När hon hade klarat av toalettbestyren gjorde hon två limpsmörgåsar och satte sig vid sin PowerBook för att uppdatera sig om vad som hände i åklagare Ekströms dator och för att läsa Internetupplagorna av diverse dagstidningar. Hon noterade att intresset för Enskedemorden hade sjunkit. Därefter öppnade hon Dag Svenssons researchfolder och läste noga hans anteckningar från konfrontationen med journalisten Per-Åke Sandström, torsken som sprang sexmaffians ärenden och som visste något om Zala. När hon läst färdigt hällde hon upp mera kaffe och satte sig i fönstersmygen och funderade.
Vid fyratiden hade hon tänkt färdigt.
Hon behövde pengar. Hon hade tre kreditkort. Ett av dessa var ställt på Lisbeth Salander och var i all praktisk bemärkelse oanvändbart. Ett var ställt på Irene Nesser, men Lisbeth undvek att använda det eftersom hon då måste legitimera sig med Irene Nessers pass vilket innebar en risk. Ett var ställt på Wasp Enterprises och var kopplat till ett konto som innehöll drygt tio miljoner kronor och kunde tankas på med överföringar via Internet. Vem som helst kunde använda kortet men måste naturligtvis legitimera sig.
Hon gick in i köket och öppnade en kakburk och plockade upp en bunt sedlar. Hon hade 950 kronor i kontanter, vilket var i minsta laget. Dessbättre hade hon även 1 800 amerikanska dollar som legat och skräpat sedan hon återvänt till Sverige och som kunde växlas anonymt på vilken Forexbutik som helst. Det förbättrade läget.
Hon satte på sig Irene Nessers peruk, klädde sig propert och tog ett ombyte kläder och en makeuplåda med teatersmink med sig i en ryggsäck. Därefter inledde hon den andra expeditionen från Mosebacke. Hon promenerade till Folkungagatan och vidare bort till Erstagatan där hon gick in i Watskibutiken strax före stängningsdags. Hon inhandlade eltejp, block och talja med åtta meter ankarlina i bomull.
Hon tog 66:ans buss tillbaka. Vid Medborgarplatsen såg hon en kvinna vänta på bussen. Hon kände först inte igen henne, men en larmklocka ringde någonstans i bakhuvudet och när hon tittade igen kunde hon identifiera kvinnan som Irene Flemström, löneassistent på Milton Security. Hon hade skaffat en ny och poppigare frisyr. Lisbeth slank diskret av bussen medan Flemström klev på. Hon såg sig noga för och spanade oupphörligt efter ansikten som kunde vara bekanta. Hon promenerade förbi Bofills båge till Södra station och tog pendeln norrut.
Kriminalinspektör Sonja Modig skakade hand med Erika Berger som genast erbjöd kaffe. När de hämtade kaffet i pentryt upptäckte hon att alla muggar var uddamuggar med reklam för olika politiska partier, fackliga organisationer och företag.
”Muggar från diverse valvakor och intervjuer”, förklarade Erika Berger och räckte över en mugg med LUF:s logga.
Sonja Modig tillbringade tre timmar vid Dag Svenssons skrivbord. Hon fick assistans av redaktionssekreterare Malin Eriksson för att dels förstå vad Dag Svenssons bok och artikel handlade om, dels få hjälp att navigera i researchmaterialet. Sonja Modig häpnade över omfattningen. Det hade frustrerat utredningen att Dag Svenssons dator var försvunnen och att hans arbete därmed tycktes oåtkomligt. I själva verket hade backup av det mesta legat på Millenniums kontor hela tiden.
Mikael Blomkvist var inte inne på redaktionen men Erika Berger gav Sonja Modig en förteckning över vilket material han hade sorterat bort från Dag Svenssons skrivbord – vilket uteslutande handlade om källors identitet. Till sist ringde Modig Bublanski och förklarade läget. Det beslutades att allt material på Dag Svenssons skrivbord, inklusive Millenniums dator, skulle tas i beslag av utredningstekniska skäl och att förundersökningsledaren fick återkomma för en förhandling om det ansågs befogat att även det bortsorterade materialet måste utkrävas. Sonja Modig upprättade därefter ett beslagsprotokoll och fick hjälp av Henry Cortez att bära ned föremålen till sin bil.
På måndagskvällen kände sig Mikael djupt frustrerad. Sedan föregående vecka hade han betat av sammanlagt tio av de namn som Dag Svensson hade ämnat hänga ut. Vid varje tillfälle hade han träffat oroliga, upprörda och chockerade män. Han konstaterade att medelinkomsten för dessa personer var omkring 400 000 per år. Det var en patetisk samling rädda män.