Inte vid något tillfälle hade han dock upplevt att de hade något att dölja i samband med morden på Dag Svensson och Mia Bergman. Tvärtom; flera av dem han talat med tycktes anse att det enbart skulle förvärra deras situation i den hetsjakt de förväntade sig i massmedia när deras namn länkades till mord.
Mikael öppnade sin iBook och kontrollerade om han fått någon ny kommunikation från Lisbeth. Det hade han inte. Däremot hade hon i sitt föregående mail påstått att torskarna var ointressanta och att han därigenom slösade sin tid. Han förbannade henne med en ramsa som Erika Berger skulle ha beskrivit som både sexistisk och innovativ. Han var hungrig men kände ingen lust att laga mat. Dessutom hade han inte handlat på två veckor, mer än någon liter mjölk i kvartersbutiken. Han satte på sig kavajen och gick ned till den grekiska tavernan på Hornsgatan och beställde en lammgrill.
Lisbeth Salander hade först gjort ett besök i trappuppgången och i skymningen hade hon gjort två diskreta vändor runt de närmaste byggnaderna. Det var låga lamellhus som hon misstänkte var lyhörda och knappast idealiska för hennes avsikter. Journalisten Per-Åke Sandström bodde i en hörnlägenhet på tredje våningen, vilket var den översta. Trapphuset fortsatte upp till en vindsdörr. Det var acceptabelt.
Problemet var förstås att det var mörkt i alla fönster i lägenheten, vilket antydde att dess innehavare inte var hemma.
Hon promenerade några kvarter till en pizzeria där hon beställde en Hawaii och satte sig i ett hörn för att läsa kvällstidningarna. Strax före nio köpte hon en caffe latte i Pressbyrån och återvände till lamellhuset. Det var fortfarande mörkt i lägenheten. Hon tog sig in i trapphuset och satte sig på avsatsen till vinden där hon hade utsikt mot Per-Åke Sandströms lägenhetsdörr en halvtrappa ned. Hon drack kaffe medan hon väntade.
Kriminalinspektör Hans Faste lyckades till sist spåra Cilla Norén, 28 år och ledare för satanistgruppen Evil Fingers, till studion Recent Trash Records i en industrilokal i Älvsjö. Det blev en kulturkollision av ungefär samma proportioner som då portugiserna först träffade karibindianerna.
Faste hade efter flera misslyckade försök hos Cilla Noréns föräldrar slutligen via hennes syster lyckats spåra henne till studion där hon enligt uppgift ”bistod” vid produktionen av en cd-skiva med bandet Cold Wax från Borlänge. Faste hade aldrig hört talas om bandet och konstaterade att det tycktes bestå av grabbar i 20-årsåldern. Redan då han kom in i korridoren utanför studion möttes han av en ljudmatta som tog luften ur honom. Han betraktade Cold Wax genom ett glasfönster och avvaktade till dess att det blev en lucka i ljudridån.
Cilla Norén hade korpsvart långt hår med röda och gröna slingor och svart makeup. Hon var lagd åt det knubbiga hållet och klädd i kort tröja som visade en mage med en piercad navel. Hon hade ett nitbälte runt höften och såg ut som något ur en fransk skräckfilm.
Faste höll upp sin legitimation och bad att få prata med henne. Hon tuggade tuggummi och såg skeptiskt på honom. Till sist pekade hon på en dörr och ledde honom in i någon sorts fikarum, där han nästan snubblade över en påse med sopor som hade lämnats precis vid ingången. Cilla Norén spolade upp vatten i en tom pet-flaska, drack ungefär hälften och satte sig vid ett bord och tände en cigarett. Hon fixerade Hans Faste med klarblå ögon. Faste visste plötsligt inte i vilken ände han skulle börja.
”Vad är Recent Trash Records?”
Hon verkade uttråkad.
”Det är ett skivbolag som producerar nya unga band.”
”Vad är din roll här?”
”Jag är ljudtekniker.”
Faste tittade på henne.
”Har du utbildning för det?”
”Nä. Jag har lärt mig själv.”
”Kan man försörja sig på det?”
”Varför undrar du?”
”Jag frågar bara. Jag antar att du har läst om Lisbeth Salander den senaste tiden.”
Hon nickade.
”Vi har fått uppgifter om att du är bekant med henne. Stämmer det?”
”Kanske det.”
”Stämmer det eller stämmer det inte?”
”Det beror på vad du är ute efter.”
”Jag är ute efter att spåra en efterlyst vettvilling och trippelmördare. Jag vill ha information om Lisbeth Salander.”
”Jag har inte hört av Lisbeth sedan förra året.”
”När träffade du henne senast?”
”Någon gång på hösten för två år sedan. På Kvarnen. Hon brukade komma dit och sedan slutade hon dyka upp.”
”Har du försökt kontakta henne?”
”Jag har ringt hennes mobil några gånger. Numret har upphört.”
Och du vet inte var du kan få tag i henne?”
”Nej.”
”Vad är Evil Fingers?”
Cilla Norén såg road ut.
”Läser du inte tidningarna?”
”Hur så?”
”Där står det ju att vi är en grupp satanister.”
”Är ni det?”
”Ser jag ut som en satanist?”
”Hur ser en satanist ut?”
”Alltså, jag vet inte vem som är mest korkad – polisen eller tidningarna.”
”Hör på nu unga dam, det här är en allvarlig fråga.”
”Om vi är satanister?”
”Svara på mina frågor istället för att tjafsa.”
”Och hur lyder frågan?”
Hans Faste blundade en sekund och tänkte på det studiebesök han gjort hos polisen i Grekland i samband med en semesterresa några år tidigare. Polismyndigheten i Grekland hade trots alla problem en stor fördel jämfört med den svenska polisen. Om Cilla Norén hade anlagt samma attityd i Grekland skulle han ha bojat henne och gett henne tre rapp med batongen. Han tittade på henne.
”Var Lisbeth Salander med i Evil Fingers?”
”Skulle inte tro det.”
”Vad menar du?”
”Lisbeth är troligen det mest tondöva jag någonsin träffat på.”
”Tondöv?”
”Hon kan skilja på trumpet och trummor, men det är ungefär så långt hennes musikaliska begåvning sträcker sig.”
”Jag menar om hon var med i gruppen Evil Fingers.”
”Och jag svarade just på frågan. Vad fan tror du att Evil Fingers var för något?”
”Berätta.”
”Du bedriver polisutredning genom att läsa korkade tidningsartiklar.”
”Svara på frågan.”
”Evil Fingers var en rockgrupp. Vi var ett gäng brudar i mitten av 1990-talet som gillade hårdrock och lirade för skojs skull. Vi lanserade oss med pentagram och lite sympathy for the Devil. Sedan lade vi ned bandet och jag är den enda av oss som fortfarande jobbar med musik.”
”Och Lisbeth Salander var inte med i gruppen.”
”Som jag sa.”
”Varför påstår då våra källor att Salander var med i gruppen?”
”Därför att dina källor är ungefär lika korkade som tidningarna.”
”Förklara.”
”Vi var fem tjejer i gruppen och vi har fortsatt att träffas då och då. Förr i tiden träffades vi en gång i veckan på Kvarnen. Nu är det ungefär en gång i månaden. Men vi håller kontakten.”
”Och vad gör ni när ni träffas?”
”Vad tror du att man gör på Kvarnen?”
Hans Faste suckade.
”Så ni träffas för att dricka sprit.”
”Vi brukar dricka öl. Och prata skit med varandra. Vad gör du när du träffar dina kompisar?”
”Och hur kommer Lisbeth Salander in i bilden?”
”Jag träffade henne på KomVux då jag var 18. Hon brukade dyka upp då och då på Kvarnen och dra en öl med oss.”
”Så Evil Fingers är alltså inte att betrakta som en organisation?”
Cilla Norén betraktade honom med en blick som om han kom från en främmande planet.
”Är ni flator?”
”Ska du ha en smäll på käften?”