”Svara på frågan.”
”Det angår dig inte vad vi är.”
”Lägg ner. Du kan inte provocera mig.”
”Hallå? Polisen påstår att Lisbeth Salander har mördat tre människor och kommer och frågar mig om mina sexuella preferenser. Du kan dra åt helvete.”
”Du … jag kan plocka in dig.”
”För vad då? Förresten, jag glömde berätta att jag pluggar juridik sedan tre år och att min pappa är Ulf Norén på Norén och Knape advokatbyrå. See you in court.”
”Jag trodde att du jobbade med musik.”
”Det gör jag därför att det är kul. Tror du att jag kan försörja mig på det här?”
”Jag har ingen aning om vad du försörjer dig på.”
”Jag försörjer mig inte som lesbisk satanist, om det är det du tror. Och om det är polisens utgångspunkt i jakten på Lisbeth Salander så förstår jag varför ni inte lyckats gripa henne.”
”Vet du var hon finns?”
Cilla Norén började vagga med överkroppen och lät händerna glida upp framför sig.
”Jag känner att hon är nära … vänta så ska jag kolla min telepatiska förmåga.”
”Lägg av med det där.”
”Du, jag har redan sagt att jag inte hört av henne på snart två år. Jag har ingen aning om var hon är. Var det något mer?”
Sonja Modig hade kopplat upp Dag Svenssons dator och ägnat kvällen åt att katalogisera innehållet på hårddisken och de bifogade zip-skivorna. Hon satt kvar till elva på kvällen och läste Dag Svenssons bok.
Hon kom till två insikter. För det första insåg hon att Dag Svensson var en lysande författare som med medryckande saklighet beskrev sexhandelns mekanismer. Hon önskade att han hade kunnat framträda som föreläsare på Polishögskolan – hans kunskaper skulle vara ett välbehövligt tillskott till undervisningen. Hans Faste var till exempel en person som skulle ha haft behov av Svenssons insikter.
Modigs andra insikt var att hon plötsligt förstod Mikael Blomkvists ståndpunkt att Dags research kunde utgöra motiv till morden. Den uthängning av torskar som Dag Svensson planerade skulle inte bara skada ett antal personer. Det var en brutal uthängning. Några av de framträdande aktörerna, som dömt i sexbrottmål eller deltagit i den offentliga debatten, skulle fullkomligt förintas. Mikael Blomkvist hade rätt. Boken innehöll motiv för mord.
Problemet var bara att även om en torsk som riskerade uthängning hade beslutat att mörda Dag Svensson så fanns ingen sådan koppling till advokat Nils Bjurman. Han figurerade överhuvudtaget inte i Dag Svenssons material, vilket inte bara dramatiskt minskade styrkan i Mikael Blomkvists argumentation, utan faktiskt närmast stärkte bilden av Lisbeth Salander som enda möjliga misstänkt.
Även om motivbilden var oklar då det gällde morden på Dag Svensson och Mia Bergman var Lisbeth Salander bunden till mordplatsen och mordvapnet. Så tydliga tekniska indicier var svåra att misstolka. De tydde på att Salander var den person som hade avlossat de dödande skotten i lägenheten i Enskede.
Vapnet utgjorde dessutom en direkt länk till mordet på advokat Bjurman. I det fallet fanns ingen tvekan om att det existerade ett personsamband och dessutom en möjlig motivbild – att döma av den konstnärliga utsmyckningen på Bjurmans mage kunde det vara någon form av sexuellt övergrepp eller i varje fall något sorts sado-masochistiskt förhållande mellan de två. Det var svårt att föreställa sig att Bjurman frivilligt underkastat sig att bli tatuerad på detta bisarra sätt, det förutsatte att han antingen funnit någon sorts njutning i förnedringen eller att Salander – om det nu var hon som hade utfört tatueringen – hade försatt honom i en vanmäktig situation. Hur det skulle ha gått till ville Modig inte spekulera i.
Däremot hade Peter Teleborian bekräftat att Lisbeth Salanders våld riktades mot personer som hon av olika skäl uppfattade som hotfulla eller som kränkte henne.
Sonja Modig ägnade en stund över att fundera över vad Peter Teleborian hade sagt om Lisbeth Salander. Han hade verkat genuint beskyddande och ville inte att hans forna patient skulle komma till skada. Samtidigt hade utredningen i stor utsträckning byggt på hans analys av henne – en sociopat på gränsen till en psykos.
Men Mikael Blomkvists teori var emotionellt attraktiv.
Hon bet sig försiktigt i underläppen medan hon försökte visualisera något annat scenario än Lisbeth Salander som ensam mördare. Till sist lyfte hon en Bic-penna och skrev tveksamt en rad på ett anteckningsblock framför sig.
Två helt separata motiv? Två mördare? Ett mordvapen!
Hon hade en undflyende tanke som hon inte riktigt kunde formulera men det var en fråga hon ämnade väcka på Bublanskis morgonbön. Hon kunde inte riktigt förklara varför hon plötsligt kände sig så obekväm med tanken på Lisbeth Salander i rollen som ensam mördare.
Därefter gjorde hon kväll genom att resolut stänga datorn och låsa in skivorna i skrivbordslådan. Hon satte på sig jackan, släckte skrivbordslampan och höll just på att låsa dörren till sitt rum då hon hörde ljud längre ned i korridoren. Hon rynkade ögonbrynen. Hon hade trott att hon var ensam kvar på avdelningen och promenerade genom korridoren till Hans Fastes rum. Hans dörr stod på glänt och hon hörde att han talade i telefon.
”Det länkar ju onekligen ihop saker och ting”, hörde hon honom säga.
Hon stod obeslutsamt kvar en kort stund innan hon tog ett djupt andetag och knackade på dörrposten. Hans Faste tittade häpet upp på henne. Hon vinkade genom att spreta med fingrarna två gånger.
”Modig är fortfarande kvar i huset”, sa Faste i telefonluren. Han lyssnade och nickade utan att släppa Sonja Modig med blicken. ”Okej. Jag ska informera henne.” Han lade på luren.
”Bubbla”, sa han förklarande. ”Vad vill du?”
”Vad är det som länkar ihop saker och ting?” frågade hon.
Han tittade forskande på henne.
”Smyglyssnar du vid dörren?”
”Nej, men du hade dörren öppen och sa det just då jag knackade på.”
Faste ryckte på axlarna.
”Jag ringde Bubbla för att informera om att SKL äntligen kommit med något användbart.”
”Jaha.”
”Dag Svensson hade en mobil med Comviq kontantkort. De har äntligen fått fram en samtalslista. Det bekräftar samtalet till Mikael Blomkvist klockan 20.12. Då befann sig alltså Blomkvist på middagen hos sin syster.”
”Bra. Men jag tror inte att Blomkvist har något med morden att göra.”
”Inte jag heller. Men Dag Svensson ringde ytterligare ett samtal under kvällen. Klockan 21.34. Samtalet varade i tre minuter.”
”Och?”
”Han ringde till advokat Nils Bjurmans hemtelefon. Med andra ord finns en länk mellan de två morden.”
Sonja Modig satte sig långsamt i Hans Fastes besöksstol.
”Visst. Slå dig ned för all del.”
Hon ignorerade honom.
”Okej. Hur ser tidsschemat ut? Strax efter åtta ringer Dag Svensson till Mikael Blomkvist och stämmer träff senare under kvällen. Halv tio ringer Svensson till Bjurman. Strax före stängningsdags 22.00 köper Salander cigaretter i tobaksaffären i Enskede. Strax efter elva kommer Mikael Blomkvist och hans syster till Enskede och klockan 23.11 ringer han till larmcentralen.”
”Det verkar stämma, miss Marple.”
”Men det stämmer inte alls. Enligt patologen hade Bjurman skjutits mellan klockan 22.00 och 23.00 på kvällen. Då befann sig Salander redan i Enskede. Vi har alltid utgått från att Salander först sköt Bjurman och därefter paret i Enskede.”
”Det betyder ingenting. Jag har pratat med patologen igen. Vi hittade Bjurman först kvällen därpå, nästan ett dygn senare. Patologen säger att tidpunkten för hans död kan diffa på upp till en timme.”
”Men Bjurman måste ha varit det första offret eftersom vi hittade mordvapnet i Enskede. Det skulle betyda att hon sköt Bjurman någon gång efter 21.34 och därefter omedelbart åkte till Enskede för att handla i tobaksaffären. Finns det ens tid att ta sig från Odenplan till Enskede?”