”Jo, det gör det. Hon åkte inte kommunalt som vi trott tidigare. Hon hade ju en bil. Jag och Sonny Bohman har nyss provåkt sträckan och vi har gott om tid.”
”Men sedan väntar hon i en timme innan hon skjuter Dag Svensson och Mia Bergman. Vad gjorde hon under tiden?”
”Hon drack kaffe med dem. Vi har hennes fingeravtryck på koppen.”
Han tittade triumferande på henne. Sonja Modig suckade och satt tyst i någon minut.
”Hans, du ser det här som någon prestigegrej. Du kan vara en jävla skitstövel och reta gallfeber på folk ibland, men jag knackade faktiskt på för att be dig om ursäkt för örfilen. Den var inte befogad.”
Han betraktade henne en lång stund.
”Modig, du kanske tycker att jag är en skitstövel. Jag tycker att du är oprofessionell och inte har något inom polisen att göra. Åtminstone inte på den här nivån.”
Sonja Modig övervägde olika repliker men ryckte till sist på axlarna och reste sig.
”Okej. Då vet vi var vi har varandra”, sa hon.
”Vi vet var vi har varandra. Och tro mig, du kommer inte att bli långlivad här.”
Sonja Modig stängde dörren efter sig hårdare än hon hade avsett. Låt inte det där jävla aset reta upp dig. Hon gick ned till garaget och hämtade sin bil. Hans Faste log belåtet mot den stängda dörren.
Mikael Blomkvist hade precis kommit hem då hans mobil pep.
”Hej. Det är Malin. Kan du prata?”
”Visst.”
”Det var något som slog mig i går.”
”Berätta.”
”Jag läste igenom klippsamlingen om jakten på Salander som vi har på redaktionen och hittade det där stora uppslaget om hennes bakgrund inom psykvården.”
”Ja?”
”Det här kanske är lite långsökt, men jag undrar varför det är ett sådant gap i hennes biografi.”
”Gap?”
”Jo. Det finns ett övermått av detaljer om alla bråk hon var inblandad i då hon gick i skolan. Bråk med lärare och klasskamrater och sådant.”
”Jag minns det. Det var någon lärare som sa att hon var rädd för Lisbeth då hon gick på mellanstadiet.”
”Birgitta Miåås.”
”Just det.”
”Och det finns en del detaljer om Lisbeth på barnpsyk. Plus en mängd detaljer om henne i fosterfamiljer under tonåren och misshandeln i Gamla stan och allt det där.”
”Ja. Och poängen?”
”Hon tas in på psyket då hon just ska fylla 13.”
”Ja.”
”Men det står inte ett ord om varför hon tas in på psyket.”
Mikael var tyst en stund.
”Du menar att …”
”Jag menar att om en 12-åring tas in på psyket så borde något ha hänt som föranleder ingripandet. Och i Lisbeths fall så borde det ha varit något jävligt stort utbrott som skulle synas i biografin. Men det finns ingen förklaring.”
Mikael rynkade ögonbrynen.
”Malin, jag vet från en säker källa att det ska finnas en polisutredning om Lisbeth daterad februari 1991, då hon var 12 år. Den finns inte i diariet. Jag hade just tänkt be dig gräva fram den.”
”Om det finns en utredning så måste den naturligtvis vara diarieförd. Allt annat vore olagligt. Har du verkligen kollat?”
”Nej, men min källa säger att den inte finns i diariet.”
Malin var tyst en sekund.
”Och hur bra är din källa?”
”Mycket bra.”
Malin var tyst ytterligare en stund. Hon och Mikael kom samtidigt till samma slutsats.
”Säpo”, sa Malin.
”Björck”, sa Mikael.
24
Tisdag 5 april
Per-Åke Sandström, frilansjournalist, 47 år gammal, kom hem till lägenheten i Solna strax efter midnatt. Han var milt berusad och kände en klump av panik lura i magtrakten. Han hade tillbringat dagen med att desperat göra ingenting. Per-Åke Sandström var helt enkelt rädd.
Det var snart två veckor sedan Dag Svensson hade skjutits till döds i Enskede. Sandström hade häpet sett TV-nyheterna den kvällen. Han hade känt en våg av lättnad och hopp – Svensson var död och därmed var kanske den bok om trafficking där han tänkte hänga ut Sandström som sexualförbrytare undanröjd. Fan, en enda jävla hora för mycket och sedan satt han i klistret.
Han hatade Dag Svensson. Han hade bönat och bett, han hade krupit för det där jävla svinet.
På morddagen hade han varit för euforisk för att tänka klart. Det var först dagen därpå som han började fundera. Om Dag Svensson arbetade med en bok där han skulle hängas ut som våldtäktsman med pedofila drag, så var det inte helt osannolikt att polisen skulle börja gräva i hans lilla snedsteg. Herregud … han kunde bli misstänkt för morden.
Paniken hade lagt sig något då Lisbeth Salanders ansikte hade klistrats upp på varenda löpsedel i landet. Vem fan var Lisbeth Salander? Han hade aldrig hört talas om henne. Men polisen ansåg tydligen att hon var starkt misstänkt, och enligt en åklagare som uttalade sig kunde morden vara på väg att klaras upp. Det var möjligt att det inte skulle uppstå något intresse för hans person. Men av egen erfarenhet visste han hur journalister sparar dokumentation och anteckningar. Millennium. En jävla skittidning med ett oförtjänt gott rykte. De var som alla andra. Grävde och gnällde och skadade folk.
Han visste inte hur långt arbetet med boken hade kommit. Han visste inte vad de visste. Han hade ingen att fråga. Han kände sig som om han befann sig i ett vakuum.
Under den vecka som följt hade han pendlat mellan panik och berusning. Polisen hade inte sökt honom. Kanske – om han hade tur som en tokig – skulle han klara sig. Om han hade otur så var hans liv över.
Han satte nyckeln i ytterdörren och vred om låset. När han öppnade dörren hörde han plötsligt ett frasande bakom sig och kände en paralyserade smärta i korsryggen.
Gunnar Björck hade inte hunnit somna då telefonen ringde. Han var klädd i pyjamas och morgonrock men satt uppe i mörkret i köket och grubblade över sitt dilemma. Under sin mångåriga karriär hade han aldrig tidigare befunnit sig ens i närheten av en så besvärlig situation.
Han hade först inte tänkt svara i telefonen. Han sneglade på armbandsuret och konstaterade att klockan var över tolv. Men telefonen fortsatte att ringa och efter den tionde signalen kunde han inte stå emot. Det kunde ju vara viktigt.
”Det är Mikael Blomkvist”, hörde han en röst i andra änden.
Fan också.
”Det är efter midnatt. Jag hade somnat.”
”Jag beklagar. Men jag trodde att du skulle vara intresserad av att höra vad jag har att säga.”
”Vad vill du?”
”I morgon klockan tio kommer jag att sammankalla en presskonferens med anledning av morden på Dag Svensson och Mia Bergman.”
Gunnar Björck svalde.
”Jag kommer att redogöra för detaljerna i den bok om sexhandeln som Dag Svensson höll på att avsluta. Den enda torsk jag kommer att namnge är du.”
”Du lovade att ge mig tid …”
Han hörde paniken i sin egen röst och hejdade sig.
”Det har gått flera dagar. Du lovade att ringa mig efter helgen. I morgon är det tisdag. Antingen berättar du eller så håller jag en presskonferens i morgon.”
”Om du håller den presskonferensen får du aldrig veta något om Zala.”
”Det är möjligt. Men då är det inte längre mitt problem. Då får du prata med den officiella polisutredningen istället. Och resten av landets massmedia förstås.”
Det fanns ingen förhandlingsyta.
Björck gick med på att träffa Mikael Blomkvist men lyckades skjuta fram mötet till onsdagen. Ytterligare en kort frist. Men han var redo.
Det fick bära eller brista.
Sandström visste inte hur länge han hade varit utslagen men när han kvicknade till låg han på golvet i vardagsrummet. Han hade ont i hela kroppen och kunde inte röra sig. Det tog honom en stund att inse att hans händer var fjättrade på ryggen med vad som kändes som eltejp och att hans fötter var surrade. Han hade en bred tejpbit över munnen. Lamporna i rummet var tända och persiennerna nedfällda. Han var oförmögen att förstå vad som hade hänt.