Han blev medveten om ljud som tycktes komma från hans arbetsrum. Han låg stilla och lyssnade och hörde hur en låda öppnades och stängdes. Ett rån? Han hörde ljudet av papper och hur någon rotade i hans lådor.
Först en evighet senare hörde han steg bakom sig. Han försökte vrida huvudet men kunde inte se någon. Han försökte behålla lugnet.
Helt plötsligt träddes en ögla från ett kraftigt bomullsrep över hans huvud. En snara drogs åt runt hans hals. Paniken fick honom nästan att tömma tarmen. Han tittade upp och såg repet löpa upp till ett block som fästs i kroken där taklampan i vardagsrummet brukade hänga. Sedan kom hans fiende runt och in i hans synfält. Det han såg först var ett par små svarta boots.
Han visste inte vad han hade förväntat sig men chocken kunde inte ha varit större när han lyfte blicken. Först kände han inte igen den galna psykopat vars passbild hade tapetserats utanför Pressbyråkioskerna sedan påskhelgen. Hon hade svart kortklippt hår och var sig inte lik från tidningarna. Hon var helt klädd i svart – jeans, en öppen midjekort bomullsjacka, t-tröja och svarta handskar.
Men det som skrämde honom mest var hennes ansikte. Hon var målad. Hon hade svart läppstift, eyeliner och en vulgär och dramatiskt framträdande grönsvart ögonskugga. Resten av ansiktet var vitsminkat. Tvärs över hennes ansikte från vänster sida av pannan över näsan och ned till högra sidan av hakan var ett brett rött streck målat.
Det var en grotesk mask. Hon såg helt vansinnig ut.
Hans hjärna gjorde motstånd. Det kändes overkligt.
Lisbeth Salander greppade tampen och drog. Han kände hur repet skar in i hans hals och under några sekunder kunde han inte andas. Sedan kämpade han för att få fötterna under sig. Med block och talja behövde hon knappt anstränga sig för att dra honom på fötter. När han stod upprätt slutade hon hissa och fixerade repet med några varv runt vattenröret i ett element. Hon låste med ett dubbelt halvslag.
Därefter lämnade hon honom och försvann ur hans synfält. Hon var borta i mer än femton minuter. När hon återvände drog hon fram en stol och satte sig alldeles framför honom. Han försökte undvika att titta på hennes målade ansikte men kunde inte låta bli. Hon lade en pistol på vardagsrumsbordet. Hans pistol. Hon hade hittat den i skokartongen i garderoben. En Colt 1911 Government. Ett litet illegalt vapen som han hade haft i flera år och som han skaffat sig för skojs skull då en bekant ville sälja, men som han aldrig ens provskjutit. Inför hans ögon öppnade hon magasinet och fyllde det med patroner. Hon tryckte in magasinet och matade in en kula i loppet. Per-Åke Sandström höll på att svimma. Han tvingade sig att möta hennes blick.
”Jag begriper inte varför män alltid måste dokumentera sina perversioner”, sa hon.
Hon hade en mjuk men iskall röst. Hon talade lågmält men tydligt. Hon höll upp en bild som hon printat ut från hans hårddisk.
”Jag antar att detta är den estländska flickan Ines Hammujärvi, 17 år, hemmahörande i byn Riepalu utanför Narva. Hade du kul med henne?”
Frågan var retorisk. Per-Åke Sandström kunde inte svara. Hans mun var fortfarande ihoptejpad och hans hjärna var oförmögen att formulera ett svar. Bilden visade … herregud, varför sparade jag bilderna?
”Du vet vem jag är? Nicka.”
Per-Åke Sandström nickade.
”Du är ett sadistiskt svin, ett kräk och en våldtäktsman.”
Han rörde sig inte.
”Nicka.”
Han nickade. Han hade plötsligt tårar i ögonen.
”Låt oss ha reglerna klara för oss”, sa Lisbeth Salander. ”Min åsikt är att du borde avlivas omgående. Om du överlever natten är mig helt likgiltigt. Förstår du?”
Han nickade.
”Vid det här laget har det knappast undgått dig att jag är en galning som gillar att ha ihjäl människor. Särskilt män.”
Hon pekade på de senaste dagarnas kvällstidningar som han hade samlat på vardagsrumsbordet.
”Jag kommer att avlägsna tejpen över din mun. Om du skriker eller höjer rösten kommer jag att zappa dig med den här.”
Hon höll upp en elpistol.
”Den här elaka saken skjuter 75 000 volt. Ungefär 60 000 volt nästa gång eftersom jag redan använt den en gång och inte laddat den. Förstår du?”
Han såg tveksam ut.
”Det betyder att dina muskler slutar fungera. Det var det du upplevde vid dörren då du kom hemrumlande.”
Hon log mot honom.
”Det betyder att dina ben inte kommer att bära dig och att du kommer att hänga dig själv. Och efter att jag zappat dig kommer jag bara att resa mig upp och lämna lägenheten.”
Han nickade. Herregud, hon är en jävla galen mördare. Han kunde inte hjälpa att tårarna plötsligt strömmade okontrollerat över hans kinder. Han snörvlade.
Hon reste sig och drog bort tejpen. Hennes groteska ansikte kom bara några centimeter från hans.
”Tig”, sa hon. ”Säg inte ett ord. Om du pratar utan tillåtelse kommer jag att zappa dig.”
Hon väntade till dess att han slutat snörvla och mötte hennes blick.
”Du har en enda möjlighet att överleva den här natten”, sa hon. ”En chans – inte två. Jag kommer att ställa ett antal frågor till dig. Om du svarar på dem så kommer jag att låta dig leva. Nicka om du har förstått.”
Han nickade.
”Om du vägrar svara på en fråga så kommer jag att zappa dig. Förstår du?”
Han nickade.
”Om du ljuger för mig eller svarar undvikande så kommer jag att zappa dig.”
Han nickade.
”Jag kommer inte att förhandla med dig. Jag kommer inte att ge dig en andra chans. Antingen svarar du omedelbart på mina frågor eller så dör du. Om du svarar tillfredsställande så kommer du att överleva. Så enkelt är det.”
Han nickade. Han trodde henne. Han hade inget val.
”Snälla”, sa han. ”Jag vill inte dö … ”
Hon tittade allvarligt på honom.
”Du avgör själv om du lever eller dör. Men du bröt just mot min första regel att inte prata utan mitt tillstånd.”
Han bet ihop munnen. Herregud, hon är helt galen.
Mikael Blomkvist kände sig så frustrerad och rastlös att han inte visste vad han skulle ta sig till. Till sist satte han på sig jacka och halsduk och promenerade planlöst till Södra station och förbi Bofills båge innan han slutligen landade på redaktionen på Götgatan. Det var mörkt och stilla på redaktionen. Han tände inga lampor men satte på kaffebryggaren och ställde sig i fönstret och tittade ned på Götgatan medan han väntade på att vattnet skulle rinna genom filtret. Han försökte få rätsida på sina tankar. Han upplevde det som om hela utredningen kring morden på Dag Svensson och Mia Bergman var en brusten mosaik där vissa bitar var urskiljbara medan andra helt saknades. Någonstans i mosaiken fanns ett mönster. Han kunde ana mönstret men han kunde inte se det. Alltför många skärvor saknades.
Han ansattes av tvivel. Hon är ingen galen mördare, påminde han sig själv. Hon hade skrivit att hon inte hade skjutit Dag och Mia. Han trodde henne. Men på något obegripligt sätt var hon i alla fall intimt kopplad till mordgåtan.
Han började långsamt omvärdera den teori han hade förfäktat sedan han hade gått in i lägenheten i Enskede. Han hade på ett självklart sätt utgått från att Dag Svenssons reportage om trafficking var det enda rimliga motivet till morden på Dag och Mia. Nu började han acceptera Bublanskis påstående att detta inte kunde förklara mordet på Bjurman.
Salander hade skrivit att han kunde strunta i torskarna men borde fokusera på Zala. Hur? Vad menade hon? Jävla besvärliga människa. Varför kunde hon inte säga något begripligt?
Mikael gick tillbaka till pentryt och hällde upp kaffe i en mugg som var märkt Ung Vänster. Han satte sig i soffgruppen mitt på redaktionsgolvet och lade upp fötterna på kaffebordet och tände en förbjuden cigarett.