Björck var torsklistan. Bjurman var Salander. Det kunde inte vara en slump att både Bjurman och Björck hade arbetat på Säpo. En försvunnen polisutredning om Lisbeth Salander.
Kunde det finnas mer än ett motiv?
Han satt stilla en stund och fångade tanken. Vänd på perspektivet.
Kunde Lisbeth Salander vara motivet?
Mikael blev sittande med en tanke som han inte kunde sätta ord på. Där fanns något outforskat, men han kunde inte riktigt förklara för sig själv exakt vad han menade med idén att Lisbeth Salander personligen kunde utgöra motiv för mord. Han upplevde en undflyende aha-känsla.
Sedan insåg han att han var för trött och hällde ut kaffet och gick hem och lade sig. I mörkret i sin säng tog han åter upp tråden och låg vaken i två timmar och försökte begripa vad han menade.
Lisbeth Salander tände en cigarett och satte sig bekvämt tillbakalutad i stolen framför honom. Hon lade upp det högra benet över det vänstra och fixerade honom med blicken. Per-Åke Sandström hade aldrig sett en så intensiv blick. Då hon talade var hennes röst fortfarande lågmäld.
”I januari 2003 besökte du för första gången Ines Hammujärvi i hennes lägenhet i Norsborg. Då var hon nyss fyllda 16 år. Varför besökte du henne?”
Per-Åke Sandström visste inte vad han skulle svara. Han kunde inte ens förklara hur det hade börjat och varför han … Hon höll upp elpistolen.
”Jag … jag vet inte. Jag ville ha henne. Hon var så vacker.”
”Vacker?”
”Ja. Hon var vacker.”
”Och du ansåg att du hade rätt att binda henne i sängen och knulla henne.”
”Hon var med på det. Jag svär. Hon var med på det.”
”Du betalade henne?”
Per-Åke Sandström bet sig i tungan.
”Nej.”
”Varför inte. Hon var en hora. Horor brukar få betalt.”
”Hon var en … hon var en present.”
”Present?” frågade Lisbeth Salander. Hennes röst hade plötsligt en farlig ton.
”Jag erbjöds henne som gentjänst för något jag gjort för en annan person.”
”Per-Åke”, sa Lisbeth Salander med en resonabel ton. ”Det är väl inte så att du undviker att svara på min fråga?”
”Jag svär. Jag ska svara på allt du frågar om. Jag ska inte ljuga.”
”Bra. Vilken tjänst och vilken person.”
”Jag hade tagit in anabola steroider i Sverige. Det var en reportageresa till Estland och jag åkte med några bekanta och tog in tabletterna i min bil. Den jag åkte med var en man vid namn Harry Ranta. Fast han åkte inte i bilen.”
”Hur träffade du Harry Ranta?”
”Jag har känt honom i många år. Ända sedan 1980-talet. Han är bara en kompis. Vi brukade gå på krogen.”
”Och det var Harry Ranta som erbjöd dig Ines Hammujärvi som … present?”
”Ja … nej, förlåt, det var senare här i Stockholm. Det var hans bror Atho Ranta.”
”Så du menar att Atho Ranta bara knackade på din dörr och frågade om du ville åka ut till Norsborg och knulla med Ines?”
”Nej … jag var på … vi hade en fest i … fan, jag minns inte var vi var …”
Han darrade plötsligt okontrollerat och kände hur hans knän började vika sig och fick ta spjärn för att stå stadigt.
”Svara lugnt och sansat”, sa Lisbeth Salander. ”Jag kommer inte att hänga dig därför att du behöver tid att samla tankarna. Men så fort jag känner att du slingrar dig så … poff.”
Hon höjde på ögonbrynen och såg plötsligt änglalik ut. Så änglalik en människa nu kunde se ut bakom en grotesk mask.
Per-Åke Sandström nickade. Han svalde. Han var törstig och kruttorr i munnen och kände hur repet stramade runt halsen.
”Var du söp spelar ingen roll. Hur kom det sig att Atho Ranta erbjöd dig Ines?”
”Vi pratade om … vi … jag berättade att jag ville …” Han började gråta.
”Du sa att du ville ha en av hans horor.”
Han nickade.
”Jag var full. Han sa att hon behövde … behövde …”
”Vad behövde hon?”
”Atho sa att hon behövde bestraffas. Hon var besvärlig. Hon gjorde inte som han ville.”
”Och vad ville han att hon skulle göra?”
”Fnaska åt honom. Han erbjöd mig att … Jag var full och visste inte vad jag gjorde. Jag menade inte … Förlåt mig.”
Han snörvlade.
”Det är inte mig du behöver be om förlåtelse. Så du erbjöd dig att hjälpa Atho med att bestraffa Ines och ni åkte hem till henne.”
”Det var inte så det var.”
”Berätta hur det var då. Varför följde du Atho hem till Ines?”
Hon balanserade elpistolen på knäet. Han började skaka igen.
”Jag åkte hem till Ines därför att jag ville ha henne. Hon var där och hon var till salu. Ines bodde hos en väninna till Harry Ranta. Jag minns inte vad hon heter. Atho band Ines i sängen och jag … jag hade sex med henne. Atho tittade på.”
”Nej … du hade inte sex med henne. Du våldtog henne.”
Han svarade inte.
”Eller hur?”
Han nickade.
”Vad sa Ines?”
”Hon sa ingenting.”
”Protesterade hon?”
Han skakade på huvudet.
”Hon tyckte alltså att det var kul att en 50-årig slusk band henne och knullade henne.”
”Hon var full. Hon brydde sig inte.”
Lisbeth Salander suckade uppgivet.
”Okej. Sedan fortsatte du att besöka Ines.”
”Hon var så … hon ville ha mig.”
”Skitsnack.”
Han tittade förtvivlat på Lisbeth Salander. Sedan nickade han.
”Jag … jag våldtog henne. Harry och Atho hade gett tillstånd. De ville att hon skulle bli … att hon skulle bli inskolad.”
”Betalade du dem?”
Han nickade.
”Hur mycket?”
”Det var vänskapspris. Jag hjälpte till med smugglingen.”
”Hur mycket?”
”Några tusenlappar allt som allt.”
”På en av bilderna befinner sig Ines här i din lägenhet.”
”Harry körde hit henne.”
Han snörvlade igen.
”Så för några tusenlappar fick du en tjej som du kunde göra vad du ville med. Hur många gånger våldtog du henne?”
”Jag vet inte … några gånger.”
”Okej. Vem är chef för den här ligan?”
”De kommer att döda mig om jag tjallar.”
”Det angår inte mig. Just nu är jag ett betydligt större problem för dig än bröderna Ranta.”
Hon höll upp elpistolen.
”Atho. Han är äldst. Harry är den som fixar saker.”
”Vilka fler är med i ligan?”
”Jag känner bara Harry och Atho. Athos tjej är också med. Och en kille som kallas … jag vet inte. Pelle någonting. Han är svensk. Jag vet inte vem han är. Han är pundare och springer ärenden.”
”Athos tjej?”
”Silvia. Hon är hora.”
Lisbeth satt tyst en stund och funderade. Sedan höjde hon blicken.
”Vem är Zala?”
Per-Åke Sandström bleknade. Samma fråga som Dag Svensson tjatade om. Han var tyst en så lång stund att han märkte att den galna flickan började se irriterad ut.
”Jag vet inte”, sa han. ”Jag vet inte vem han är.”
Lisbeth Salander mulnade.
”Du har skött dig bra hittills. Slösa inte bort din chans”, sa hon.
”Jag svär på heder och samvete. Jag vet inte vem han är. Journalisten du sköt …”
Han tystnade, plötsligt medveten om att det kanske inte var en bra idé att föra hennes mordorgie i Enskede på tal.
”Ja?”
”Han frågade samma sak. Jag vet inte. Om jag visste skulle jag berätta. Jag svär. Det är en person som Atho känner.”
”Du har pratat med honom.”
”En minut på telefon. Jag pratade med någon som sa att han hette Zala. Eller rättare sagt, han pratade med mig.”
”Varför?”
Per-Åke Sandström blinkade. Det rann svettpärlor in i hans ögon och han kände snor rinna längs hakan.
”Jag … de ville att jag skulle göra dem en tjänst igen.”
”Nu börjar storyn bli irriterande trögflytande”, varnade Lisbeth Salander.