”De ville att jag skulle göra en ny resa till Tallinn och ta hem en bil som var färdigpreparerad. Amfetamin. Jag ville inte.”
”Varför ville du inte?”
”Det var för mycket. De var sådana gangsters. Jag ville dra mig ur. Jag hade ett jobb att sköta.”
”Så du menar att du bara var en fritidsgangster.”
”Jag är egentligen inte sådan”, sa han ynkligt.
”Nähä.”
Hennes röst innehöll ett sådant förakt att Per-Åke Sandström blundade.
”Fortsätt. Hur kom Zala in i bilden?”
”Det var en mardröm.”
Han tystnade och plötsligt började tårarna rinna igen. Han bet sig i läppen så hårt att den sprack och började blöda.
”Trögflytande”, sa Lisbeth Salander kyligt.
”Atho tjatade på mig flera gånger. Harry varnade mig och sa att Atho började bli förbannad på mig och att han inte visste vad som skulle hända. Till sist gick jag med på att träffa Atho. Det var i augusti i fjol. Jag åkte med Harry till Norsborg …”
Hans mun fortsatte att röra sig men orden försvann. Lisbeth Salanders ögon smalnade. Han hittade rösten igen.
”Atho var som en galning. Han är brutal. Du anar inte hur brutal han är. Han sa att det var för sent för mig att dra mig ur och att om jag inte gjorde som han sa så skulle jag inte överleva. Jag skulle få en demonstration.”
”Ja?”
”De tvingade mig att åka med dem. Vi åkte mot Södertälje. Atho sa åt mig att sätta på mig en huva. Det var en påse som han knöt över ögonen. Jag var livrädd.”
”Så du åkte med en påse över huvudet. Vad hände sedan?”
”Bilen stannade. Jag vet inte var jag befann mig.”
”Var satte de på dig påsen?”
”Strax före Södertälje.”
”Och hur lång tid tog det innan ni kom fram?”
”Kanske … kanske drygt trettio minuter. De tog ut mig ur bilen. Det var någon sorts lagerlokal.”
”Vad hände?”
”Harry och Atho ledde in mig. Det var ljust därinne. Det första jag såg var en stackare som låg på ett cementgolv. Han var bunden. Han var något så ohyggligt sönderslagen.”
”Vem var det?”
”Han hette Kenneth Gustafsson. Men det fick jag reda på senare. De sa aldrig vad han hette.”
”Vad hände?”
”Det var en man där. Det var den största man jag någonsin sett. Han var enorm. Bara muskler.”
”Hur såg han ut?”
”Blond. Han såg helt enkelt ut som den onde själv.”
”Namn?”
”Han sa aldrig sitt namn.”
”Okej. En blond jätte. Vilka fler fanns där?”
”Det var en annan man. Han såg härjad ut. Blond. Hästsvans.”
Magge Lundin.
”Fler?”
”Bara jag och Harry och Atho.”
”Fortsätt.”
”Den blonde … jätten alltså, satte fram en stol åt mig. Han sa inte ett ord till mig. Det var Atho som pratade. Han sa att killen på golvet var en tjallare. Han ville att jag skulle få se vad som hände med sådana som bråkade.”
Per-Åke Sandström grät hejdlöst.
”Trögflytande”, sa Lisbeth Salander återigen.
”Den blonde lyfte upp killen på golvet och satte honom på en annan stol mitt emot mig. Vi satt en meter från varandra. Jag tittade honom i ögonen. Jätten ställde sig bakom honom och lade händerna runt hans hals … Han … han …”
”Ströp honom?” undrade Lisbeth hjälpsamt.
”Ja … nej … han kramade ihjäl honom. Jag tror att han bröt nacken på honom med bara händerna. Jag hörde hur nacken gick av och han dog mitt framför mig.”
Per-Åke Sandström svajade i repet. Tårarna strömmade okontrollerat. Han hade aldrig tidigare berättat. Lisbeth gav honom en minut att samla sig.
”Och sedan?”
”Den andre mannen – han med hästsvansen – drog igång en motorsåg och sågade av huvudet och händerna. När han var klar gick jätten fram till mig. Han lade sina händer runt min hals. Jag försökte dra loss hans händer. Jag tog i allt vad jag orkade men jag kunde inte rubba honom en millimeter. Men han ströp inte … han höll bara händerna där en lång stund. Och under tiden lyfte Atho sin mobil och ringde ett samtal. Han pratade på ryska. Sedan sa han plötsligt att Zala ville prata med mig och höll luren mot mitt öra.”
”Vad sa Zala?”
”Han sa bara att han förväntade sig att jag skulle utföra den tjänst som Atho hade bett mig om. Han frågade om jag fortfarande ville dra mig ur. Jag lovade att åka till Tallinn och hämta bilen med amfetamin. Vad annat kunde jag göra?”
Lisbeth satt tyst en lång stund. Hon betraktade eftertänksamt den snörvlande journalisten i repet och tycktes fundera på något.
”Beskriv hans röst.”
”Det … jag vet inte. Han lät helt normal.”
”Djup röst, ljus röst?”
”Djup. Alldaglig. Sträv.”
”Vilket språk pratade ni på?”
”Svenska.”
”Brytning?”
”Jo … kanske en aning. Men han pratade bra svenska. Atho och han pratade ryska.”
”Förstår du ryska?”
”Lite. Inte flytande. Bara lite.”
”Vad sa Atho till honom?”
”Han sa bara att demonstrationen var färdig. Inget annat.”
”Har du berättat om detta för någon annan?”
”Nej.”
”Dag Svensson?”
”Nej … nej.”
”Dag Svensson besökte dig.”
Sandström nickade.
”Jag hör inte.”
”Ja.”
”Varför?”
”Han visste att jag hade … hororna.”
”Vad frågade han?”
”Han ville veta …”
”Ja?”
”Zala. Han frågade om Zala. Det var andra besöket.”
”Andra besöket?”
”Han tog kontakt med mig två veckor innan han dog. Det var första besöket. Sedan återkom han två dagar innan du … han …”
”Innan jag sköt honom?”
”Just det.”
”Och då frågade han om Zala.”
”Ja.”
”Vad berättade du?”
”Ingenting. Jag kunde inte berätta någonting. Jag erkände att jag hade pratat med honom på telefon. Det var allt. Jag sa ingenting om den blonde saten och vad de gjorde med Gustafsson.”
”Okej. Exakt vad frågade Dag Svensson?”
”Jag … han ville bara veta om Zala. Det var allt.”
”Och du berättade ingenting?”
”Inget av värde. Jag vet ju ingenting.”
Lisbeth Salander var tyst en kort stund. Det var något han undvek att säga. Hon bet sig eftertänksamt i underläppen. Naturligtvis.
”Vem berättade du om Dag Svenssons besök för?”
Sandström bleknade.
Lisbeth vippade med elpistolen.
”Jag ringde Harry Ranta.”
”När?”
Han svalde.
”Samma kväll som Dag Svensson besökt mig första gången.”
Hon fortsatte att fråga ut honom under ytterligare en halvtimme men konstaterade efter hand att han bara hade upprepningar och enstaka fler detaljer att bidra med. Till sist reste hon sig och lade handen på repet.
”Du är förmodligen ett av de ynkligaste kräk jag någonsin träffat”, sa Lisbeth Salander. ”Det du gjorde mot Ines förtjänar dödsstraff. Men jag lovade att du skulle få leva om du svarade på mina frågor. Jag håller alltid vad jag lovar.”
Hon böjde sig ned och lossade knopen. Per-Åke Sandström rasade ned i en eländig hög på golvet. Han kände en lättnad som var närmast euforisk. Från golvet såg han henne ställa en pall på hans soffbord och klättra upp och lyfta ned blocket. Hon samlade ihop repet och stoppade det i en ryggsäck. Hon försvann ut i badrummet och var borta i tio minuter. Han hörde vatten spola. Då hon återkom hade hon tvättat bort sminket.
Hennes ansikte såg naket och skrubbat ut.
”Du får ta dig loss själv.”
Hon släppte en kökskniv på golvet.
Han hörde henne prassla ute i hallen en lång stund. Det lät som om hon bytte kläder. Sedan hörde han ytterdörren öppnas och stängas. Först en halvtimme senare lyckades han skära av tejpen. Det var när han satte sig i vardagsrumssoffan som han upptäckte att hon hade tagit hans Colt 1911 Government med sig.