Lisbeth Salander kom hem till Mosebacke först klockan fem på morgonen. Hon tog av sig Irene Nessers peruk och gick omedelbart och lade sig utan att starta datorn och kontrollera om Mikael Blomkvist hade löst gåtan med den försvunna polisutredningen.
Hon vaknade redan klockan nio på morgonen och ägnade hela tisdagen åt att gräva fram information om bröderna Atho och Harry Ranta.
Atho Ranta hade en dyster meritförteckning i kriminalregistret. Han var finländsk medborgare men härstammade från en estländsk familj och hade anlänt till Sverige 1971. Åren 1972 till 1978 arbetade han som byggnadssnickare för Skånska Cementgjuteriet. Han fick sparken efter att ha ertappats under en stöld på ett bygge och dömdes till sju månaders fängelse. Mellan 1980 och 1982 arbetade han för ett väsentligt mindre byggföretag. Han fick sparken sedan han upprepade gånger kommit berusad till arbetsplatsen. Under återstoden av 1980-talet hade han försörjt sig som dörrvakt, tekniker på ett företag som servade oljepannor, diskare och vaktmästare på en skola. Han hade fått sparken från samtliga anställningar efter att antingen uppträtt grovt berusad eller hamnat i bråk av olika slag. Arbetet som vaktmästare avslutades redan efter några månader sedan en lärarinna anmält honom för grova sexuella trakasserier och hotfullt beteende.
1987 dömdes han till böter och en månads fängelse för bilstöld, rattonykterhet och häleri. Året därpå dömdes han till böter för olaga vapeninnehav. 1990 dömdes han för ett sedlighetsbrott vars beskaffenhet inte framgick av utdraget i kriminalregistret. 1991 åtalades han för olaga hot men frikändes. Redan samma år dömdes han till böter och villkorligt för spritsmuggling. 1992 avtjänade han tre månader för misshandel av en flickvän samt olaga hot mot hennes syster. Därefter höll han sig i skinnet ända till 1997 då han dömdes för häleriförseelse och grov misshandel. Denna gång fick han tio månaders fängelse.
Hans yngre bror Harry Ranta följde efter till Sverige 1982 och hade under 1980-talet en längre anställning som lagerarbetare. Hans utdrag från kriminalregistret visade att han dömts vid tre tillfällen. 1990 dömdes han för försäkringsbedrägeri. Detta följdes 1992 av en dom på två år för grov misshandel, häleri, stöld, grov stöld och våldtäkt. Han utvisades till Finland men var tillbaka i Sverige redan 1996 då han på nytt dömdes till tio månaders fängelse för grov misshandel och våldtäkt. Domen överklagades och hovrätten gick på Harry Rantas linje och friade för åtalspunkten om våldtäkt. Däremot kvarstod domen om misshandel och han avtjänade sex månader. År 2000 hade Harry Ranta på nytt anmälts för olaga hot och våldtäkt; anmälan togs dock tillbaka och ärendet lades ned.
Hon spårade deras senaste bostadsadresser och fann att Atho Ranta var bosatt i Norsborg medan Harry Ranta bodde i Alby.
Paolo Roberto kände sig frustrerad då han för femtionde gången slog numret till Miriam Wu och bara fick det inspelade meddelandet att abonnenten inte kunde nås. Han hade besökt adressen på Lundagatan flera gånger om dagen sedan han åtagit sig att leta rätt på henne. Hennes lägenhetsdörr förblev stängd.
Han sneglade på klockan. Strax efter åtta på tisdagskvällen. Någon jävla gång måste hon komma hem. Han hade full förståelse för att Miriam Wu höll sig undan, men den värsta anstormningen i media hade bedarrat. Han beslutade sig för att han lika gärna kunde bosätta sig utanför hennes port ifall hon dök upp, om än bara för att hämta ombyte av kläder eller något, istället för att åka fram och tillbaka som en skottspole. Han fyllde en termos med kaffe och gjorde några smörgåsar. Innan han lämnade sin lägenhet gjorde han korstecknet framför krucifixet med madonnan.
Han parkerade drygt trettio meter från porten på Lundagatan och flyttade tillbaka sätet så att han fick mer plats för benen. Han spelade radio på låg volym och hade tejpat upp ett foto av Miriam Wu som han klippt ut ur en kvällstidning. Hon såg läcker ut, konstaterade han. Han betraktade tålmodigt de få människor som strövade förbi. Miriam Wu var inte en av dem.
Var tionde minut försökte han ringa henne. Han gav upp försöken vid niotiden då det pep i hans mobil att batteriet höll på att ta slut.
Per-Åke Sandström tillbringade tisdagen i ett tillstånd som närmast kunde betecknas som apati. Han hade tillbringat natten i soffan i vardagsrummet, oförmögen att gå och lägga sig och oförmögen att hejda de plötsliga gråtattacker som drabbade honom med jämna mellanrum. På tisdagsmorgonen hade han gått ned till Systembolaget i Solna centrum och inhandlat en kvarting Skåne och därefter återvänt till sin soffa där han konsumerat ungefär hälften av innehållet.
Först på aftonen hade han kommit till insikt om sitt tillstånd och börjat fundera över vad han kunde göra. Han önskade att han aldrig hade hört talas om bröderna Atho och Harry Ranta och deras horor. Han kunde inte begripa att han varit så dum att han låtit sig luras till lägenheten i Norsborg där Atho hade bundit den 17-åriga och kraftigt narkotikapåverkade Ines Hammujärvi med särade ben och utmanat honom om vem av de två som hade mest stake. De hade turats om och han hade vunnit tävlingen genom att under kvällen och natten utföra ett större antal sexuella prestationer av skiftande slag.
Vid ett tillfälle hade Ines Hammujärvi vaknat till och börjat protestera. Detta hade föranlett Atho att ägna en halvtimme åt att omväxlande slå henne och fylla henne med sprit, varefter hon var nöjaktigt pacificerad och han inbjöd Per-Åke att fortsätta övningarna.
Jävla hora.
Fy fan så dum han hade varit.
Han kunde inte vänta sig nåd från Millennium. De levde på den sortens skandaler.
Han var livrädd för galningen Salander.
För att inte tala om det där blonda monstret.
Han kunde inte gå till polisen.
Han kunde inte klara sig på egen hand. Det var en illusion att tro att problemen skulle försvinna av sig själva.
Kvar fanns bara ett enda magert alternativ där han kunde förvänta sig att finna en gnutta sympati och möjligen någon sorts lösning. Han insåg att det var ett halmstrå.
Men det var hans enda alternativ.
På eftermiddagen samlade han mod och ringde till Harry Rantas mobil. Han fick inget svar. Han fortsatte att försöka ringa Harry Ranta ända till tio på kvällen då han gav upp. Efter att ha funderat på saken en längre stund (och styrkt sig med resten av brännvinet) ringde han Atho Ranta. Det var Athos flickvän Silvia som svarade. Han fick veta att bröderna Ranta befann sig på semester i Tallinn. Nej, Silvia visste inte hur de kunde kontaktas. Nej, hon hade ingen aning om när bröderna Ranta ämnade återvända – de befann sig i Estland på obestämd tid.
Silvia lät nöjd.
Per-Åke Sandström sjönk ned i sin vardagsrumssoffa. Han var inte säker på om han var nedslagen eller lättad över att Atho Ranta inte var hemma och att han därmed inte hade möjlighet att förklara sig för honom. Men det underliggande budskapet var tydligt. Bröderna Ranta hade av olika orsaker dragit öronen åt sig och beslutat att ta semester i Tallinn under överskådlig framtid. Vilket inte bidrog till att lugna Per-Åke Sandström.
25
Tisdag 5 april – Onsdag 6 april
Paolo Roberto hade inte somnat men satt så djupt försjunken i egna tankar att det tog en stund innan han upptäckte kvinnan som kom promenerande från Högalidskyrkan vid elvatiden på kvällen. Han såg henne i backspegeln. Först då hon passerade en gatlykta ungefär sjuttio meter bakom honom vred han häftigt på huvudet och kände omedelbart igen Miriam Wu.
Han satte sig upp i sätet. Hans första impuls var att kliva ur bilen. Sedan insåg han att han därigenom kunde skrämma bort henne och att det var bättre att vänta till dess att hon var framme vid porten.
I samma ögonblick som han tänkte tanken såg han hur en mörk skåpbil kom åkande längre ned på gatan och bromsade in jämsides med Miriam Wu. Paolo Roberto tittade häpet på när en man – en blond djävulskt storvuxen best – hoppade ut från skjutdörrarna och grabbade Miriam Wu. Flickan togs uppenbarligen med fullständig överraskning. Hon försökte slingra sig loss genom att backa, men den blonde jätten höll hennes handled i ett fast grepp.