Paolo Roberto gapade då han såg Miriam Wus högra ben komma upp i en snabb båge. Hon var ju en kickboxare. Hon landade en spark mot den blonde jättens huvud. Sparken tycktes inte bekomma honom det minsta. Istället höjde den blonde jätten handen och gav Miriam Wu en örfil. Paolo Roberto kunde höra ljudet av slaget på sextio meters håll. Miriam Wu däckade som träffad av blixten. Den blonde jätten böjde sig ned och plockade upp henne med en hand och formligen slängde in henne i fordonet. Det var först då Paolo Roberto stängde munnen och vaknade till liv. Han slet upp bildörren och började springa mot skåpbilen.
Redan efter några steg insåg han det fruktlösa i övningen. Bilen där Miriam Wu hade stuvats in som en säck potatis mjukstartade med en u-sväng och var redan ute i körbanan innan han ens hunnit få upp farten. Bilen försvann mot Högalidskyrkan. Paolo Roberto tvärvände och rusade tillbaka till sin bil och kastade sig in bakom ratten. Han rivstartade och gjorde en egen u-sväng. Skåpbilen hade redan försvunnit då han kom ned till korsningen. Han bromsade in och tittade mot Högalidsgatan och chansade därefter på att svänga vänster mot Hornsgatan.
Då han kom fram till Hornsgatan hade han rödljus men det var ingen trafik och han körde ut och tittade sig omkring. De enda baklyktor han kunde se svängde just vänster upp mot Liljeholmsbron vid Långholmsgatan. Han kunde inte se om det var skåpbilen, men det var den enda bilen i sikte och Paolo Roberto trampade gasen i botten. Han hejdades av rödljusen vid Långholmsgatan och var tvungen att släppa fram trafik från Kungsholmen medan sekunderna tickade. När det var tomt framför honom i korsningen tryckte han åter gasen i botten och körde mot rött. Han hoppades innerligt att ingen polisbil skulle stoppa honom i det ögonblicket.
Han höll långt över tillåten hastighet på Liljeholmsbron och ökade då han passerade Liljeholmen. Han visste fortfarande inte om det var skåpbilen han hade skymtat och han visste inte om den redan hade svängt in mot Gröndal eller Årsta. Istället chansade han igen och tryckte gaspedalen i botten. Han kryssade på i drygt hundrafemtio kilometer i timmen och blåste förbi den glesa laglydiga trafiken och antog att en eller annan förare antecknade hans bilnummer.
I höjd med Bredäng såg han bilen igen. Han tog in på den till dess att han var drygt femtio meter bakom och kunde förvissa sig om att det verkade vara rätt fordon. Han bromsade in till drygt nittio kilometer i timmen och lade sig ungefär två hundra meter bakom. Först då började han andas igen.
Miriam Wu kände hur blod rann längs hennes hals i samma ögonblick som hon landade på golvet inne i skåpbilen. Hon blödde ur näsan. Han hade spräckt hennes underläpp och troligen slagit av näsbenet. Angreppet hade kommit som en blixt från en klar himmel och allt hennes motstånd hade avfärdats på mindre än en sekund. Hon kände hur bilen startade redan innan hennes angripare ens hade hunnit stänga skjutdörren. Under ett ögonblick, när bilen svängde, var den blonde jätten i obalans.
Miriam Wu vred sig om och tog spjärn med höften mot golvet. När den blonde jätten vände sig mot henne sparkade hon. Hon träffade honom på sidan av huvudet. Hon såg ett märke där hennes klack hade träffat. Det var en spark som borde ha skadat honom.
Han tittade förbryllat på henne. Sedan log han.
Herregud, vad är det här för jävla monster.
Hon sparkade igen, men han fångade upp hennes ben och vred foten så kraftigt att hon gallskrek av smärta och tvingades rulla över på mage.
Sedan lutade han sig över henne och daskade till henne med handflatan. Han träffade sidan av hennes huvud. Miriam Wu såg stjärnor. Det kändes som om hon träffats av en slägga. Han satte sig på hennes rygg. Hon försökte pressa upp honom men han var så tung att hon inte kunde rubba honom en millimeter. Han vred upp hennes armar på ryggen och låste dem med handbojor. Hon var hjälplös. Miriam Wu kände plötsligt en förlamande skräck.
Mikael Blomkvist passerade Globen på väg hem från Tyresö. Han hade ägnat hela eftermiddagen och kvällen åt att besöka tre av namnen på torsklistan. Det hade inte gett ett dyft. Han hade mött panikslagna figurer som redan konfronterats av Dag Svensson och bara väntade på att himlen skulle störta ned. De hade bönat och vädjat till honom. Han hade strukit samtliga från sin privata lista över misstänkta mördare.
Han lyfte mobilen samtidigt som han passerade Skanstullsbron och ringde till Erika Berger. Hon svarade inte. Han provade att ringa Malin Eriksson. Hon svarade inte heller. Fan. Det var sent. Han ville ha någon att diskutera med.
Han undrade om Paolo Roberto hade haft någon framgång med Miriam Wu och slog numret. Han hörde fem signaler gå fram innan han fick svar.
”Paolo.”
”Hej. Det är Blomkvist. Jag undrar hur det har gått …”
”Blomkvist, jag är på sssskkraaap skrrraaap i bil med Miriam.”
”Jag hör inte.”
”Skrp skrrrraaap skrraaaap.”
”Du försvinner. Jag hör dig inte.”
Sedan dog samtalet.
Paolo Roberto svor. Batteriet till mobilen hade just dött samtidigt som han passerade Fittja. Han tryckte på ON-knappen och fick liv i telefonen igen. Han slog numret till SOS Alarm men i samma ögonblick som han fick svar slocknade mobilen igen.
Jävlar.
Han hade en batteriladdare som passade till uttaget i instrumentpanelen. Batteriladdaren låg på byrån i hallen hemma. Han slängde mobilen på passagerarsätet och koncentrerade sig på att hålla skåpbilens baklyktor inom synhåll. Han körde en BMW med full tank och det fanns inte en chans i helvetet att skåpbilen skulle kunna köra ifrån honom. Men han ville inte väcka uppmärksamhet och lät avståndet tänjas ut till flera hundra meter.
Ett jävla steroidmonster spöar upp en tjej mitt framför mina ögon. Den jäveln vill jag ha tag i.
Om Erika Berger hade varit närvarande skulle hon ha kallat honom för machocowboy. Paolo Roberto kallade det att bli förbannad.
Mikael Blomkvist tog vägen förbi Lundagatan men konstaterade att allt var mörkt i Miriam Wus gårdshus. Han gjorde ett nytt försök att ringa till Paolo Roberto men fick beskedet att abonnenten inte kunde nås. Han muttrade något och åkte hem och gjorde kaffe och smörgåsar.
Bilfärden tog längre tid än Paolo Roberto hade förväntat sig. Resan gick till Södertälje och därefter via E20 mot Strängnäs. Strax efter Nykvarn tog skåpbilen av till vänster ut på mindre vägar på den sörmländska landsbygden.
Därmed ökade risken att han skulle dra uppmärksamhet till sig och bli upptäckt. Paolo Roberto lyfte på foten på gaspedalen och ökade avståndet ytterligare mellan sig och skåpbilen.
Paolo var osäker på geografin, men så vitt han kunde förstå passerade de på västra sidan av sjön Yngern. Han förlorade skåpbilen ur sikte och ökade hastigheten. Han kom ut på en lång raksträcka och bromsade.
Skåpbilen var borta. Det fanns gott om små avtagsvägar i området. Han hade tappat bort den.
Miriam Wu kände smärta i nacke och ansikte, men hon hade behärskat paniken och ångesten över att vara hjälplös. Han hade inte slagit henne igen. Hon hade fått sätta sig upp och lutade sig mot förarsätets baksida. Hon hade händerna bojade på ryggen och en bred plasttejp över munnen. Ena näsborren var fylld med blod och hon hade svårt att andas.
Hon betraktade den blonde jätten. Sedan han tejpat henne hade han inte sagt ett ord och helt ignorerat henne. Hon betraktade märket där hon sparkat honom. Det var en spark som borde ha orsakat massiva skador. Han tycktes knappt ha märkt den. Det var abnormt.