Han var stor och enormt välbyggd. Han hade muskler som varslade om att han tillbringade timmar varje vecka i något gym. Men han var inte kroppsbyggare. Hans muskler tycktes vara helt naturliga. Hans händer var som massiva stekpannor. Hon förstod varför det hade känts som att bli slagen med en klubba då han örfilat henne.
Skåpbilen studsade fram på en gropig väg.
Hon hade ingen aning om var hon befann sig mer än att hon trodde att de hade åkt E4:an söderut en lång stund innan de kom in på mindre vägar.
Hon visste att även om hon hade händerna fria skulle hon inte ha en chans mot den blonde jätten. Hon kände sig fullständigt hjälplös.
Malin eriksson ringde till Mikael Blomkvist strax efter elva då han just hade kommit hem och satt på kaffebryggaren och stod och skar upp en smörgås i köket.
”Ursäkta att jag ringer så sent. Jag har försökt ringa dig i flera timmar men du svarar inte på mobilen.”
”Förlåt mig. Jag har haft den avstängd under dagen medan jag konfronterat ett antal torskar.”
”Jag har hittat någonting som kan vara av intresse”, sa Malin.
”Låt höra.”
”Bjurman. Jag skulle ju gräva fram hans bakgrund.”
”Ja.”
”Han är född 1950 och började plugga juridik 1970. Han blev jurist 1976, började jobba på advokatbyrån Klang och Reine 1978 och öppnade eget 1989.”
”Okej.”
”Dessutom jobbade han bland annat som tingsnotarie en mycket kort period några veckor 1976. Direkt efter att han tagit examen 1976 arbetade han i två år, mellan 1976 och 1978, som jurist på Rikspolisstyrelsen.”
”Jaha.”
”Jag kollade upp vad han hade för arbetsuppgifter. Det var svårt att gräva fram. Men han var handläggare i juridiska ärenden på RPS/Säk. Han arbetade på utlänningsroteln.”
”Vad fan säger du?”
”Han borde med andra ord ha arbetat där samtidigt som den där Björck.”
”Den jävla Björck. Han sa inte ett ord om att han arbetat ihop med Bjurman.”
Skåpbilen måste finnas i närheten. Paolo Roberto hade legat så långt bakom att han tidvis förlorat bilen ur synhåll, men han hade skymtat den bara någon minut innan han tappade bort den. Han backade upp i vägrenen och vände tillbaka norrut. Han körde långsamt och spanade efter avtagsvägar.
Efter bara hundrafemtio meter såg han plötsligt en ljuskägla som glimmade till i en smal lucka i ridån av skog. Han såg en liten skogsväg på motsatta sidan vägen och vred ratten. Han körde in ett tiotal meter och parkerade. Han brydde sig inte om att låsa då han joggade tillbaka över vägen och hoppade över ett dike. Han önskade att han hade haft en ficklampa och snirklade sig fram genom lövsly och träd.
Skogen var bara en smal ridå mot vägen och plötsligt kom han ut på en sandig grusplan. Han skymtade några låga mörka byggnader och gick mot dem när belysningen ovanför en lastport i byggnaden plötsligt tändes.
Paolo sjönk ned till knästående och höll sig stilla. En sekund senare tändes belysning inne i byggnaden. Det tycktes vara en drygt trettio meter lång lagerbyggnad med en smal rand av fönster långt uppe på fasaden. Gårdsplanen var fylld av containrar och till höger om honom stod en gul baklastare parkerad. Vid sidan av baklastaren skymtade en vit Volvo. I skenet från utomhusbelysningen upptäckte han plötsligt den parkerade skåpbilen bara tjugofem meter framför sig.
Då öppnades en dörr i lastporten i fasaden rakt framför honom. En man med blont hår och ölmage kom ut ur lagerbyggnaden och tände en cigarett. När han vred huvudet såg Paolo en hästsvans mot ljuset i dörröppningen.
Paolo höll sig blick stilla med ena knäet mot marken. Han var fullt synlig mindre än tjugo meter framför mannen, men ljuset från cigarettändaren hade slagit ut hans nattsyn. Sedan hörde både Paolo och mannen med hästsvansen ett halvkvävt tjut från skåpbilen. När hästsvansen började röra sig mot skåpbilen lade sig Paolo långsamt platt på marken.
Han hörde rasslet när skjutdörrarna i skåpbilen öppnades och såg den blonde jätten hoppa ut innan han böjde sig in i bilen och drog ut Miriam Wu. Han lyfte upp henne under ena armen och höll henne i ett ledigt grepp medan hon sprattlade. De två männen såg ut att växla några ord men Paolo kunde inte höra vad de sa. Sedan öppnade mannen med hästsvansen bildörren vid förarsätet och hoppade in. Han startade och svängde över gårdsplanen i en snäv båge. Ljuskäglan från lyktorna passerade bara några meter från Paolo. Skåpbilen försvann längs en uppfartsväg och Paolo hörde motorljudet dö bort.
Den blonde jätten bar Miriam Wu genom dörren i lastporten. Paolo skymtade en skugga genom de högt belägna fönstren. Det tycktes som om skuggan rörde sig mot byggnadens bortre regioner.
Han reste sig avvaktande. Hans kläder var fuktiga. Han var på en gång lättad och oroad. Han var lättad över det faktum att han hade lyckats spåra skåpbilen och att han hade Miriam Wu inom räckhåll. Han var samtidigt fylld av respekt och oro för den blonde jätte som hade hanterat henne som om hon var en lätt matkasse från Konsum. Det Paolo hade sett av honom var att han var enormt storväxt och gav ett mycket potent intryck.
Det rimliga var att dra sig tillbaka och larma polisen. Men hans mobiltelefon var stendöd. Dessutom hade han bara en vag uppfattning om var han befann sig och han var inte säker på vägbeskrivningen. Han hade heller ingen aning om vad som skedde med Miriam Wu inne i byggnaden.
Han gjorde en långsam halvcirkel runt huset och konstaterade att det bara tycktes finnas en ingång. Efter två minuter var han tillbaka vid entrén och måste fatta ett beslut. Paolo tvivlade inte på att den blonde jätten var en bad guy. Han hade misshandlat och kidnappat Miriam Wu. Paolo kände sig dock inte särskilt rädd – han hade stort självförtroende och visste att han kunde bita ifrån om det kom till handgemäng. Frågan var bara om mannen i byggnaden var beväpnad och om det fanns fler personer därinne. Han tvekade. Det borde inte finnas några andra än Miriam Wu och den blonde jätten.
Lastporten var tillräckligt stor för att baklastaren utan problem skulle kunna köra in genom den, och det fanns en vanlig entrédörr i porten. Paolo gick fram och tryckte ned handtaget och öppnade. Han kom in i en stor upplyst lagerlokal, fylld av bråte, trasiga kartonger och skräp.
Miriam Wu kände tårar rinna nedför kinderna. Hon grät inte så mycket av smärta som av hjälplöshet. Under färden hade jätten hanterat henne som luft. Han hade ryckt bort tejpen över hennes mun när skåpbilen hade stannat. Han hade lyft henne och burit in henne utan minsta besvär och dumpat henne på cementgolvet utan att ta hänsyn till vare sig böner eller protester. När han tittade på henne var hans ögon iskalla.
Miriam Wu visste plötsligt att hon skulle dö inne i lagerbyggnaden.
Han vände ryggen mot henne och gick bort till ett bord där han öppnade en flaska mineralvatten som han drack i långa klunkar. Han hade inte tejpat ihop hennes ben och Miriam Wu började resa sig upp.
Han vände sig mot henne och log. Han befann sig närmare dörren än hon. Hon skulle inte ha en chans att hinna förbi honom. Hon sjönk resignerat ned i knästående och blev rasande på sig själv. Jag ska fan i mig inte ge upp utan strid. Hon ställde sig upp igen och bet ihop tänderna. Kom igen ditt jävla fetto.
Hon kände sig klumpig och obalanserad med händerna bojade på ryggen, men då han gick mot henne cirklade hon runt och började söka en blotta. Hon blixtrade till i en spark mot revbenen, snurrade runt och sparkade igen mot skrevet. Hon träffade höften och backade en meter och växlade ben för nästa spark. Med händerna på ryggen hade hon inte balans för att träffa ansiktet, men levererade en tung spark mot bröstbenet.
Han sträckte ut en hand och grep henne i axeln och snurrade henne runt som om hon hade varit gjord av papper. Han slog ett enda knytnävsslag, inte särskilt hårt, mot hennes njurar. Miriam Wu skrek som en galning när en paralyserande smärta skar genom mellangärdet. Hon sjönk ned i knästående igen. Han gav henne ytterligare en örfil och hon dråsade i golvet. Han lyfte foten och sparkade henne i sidan. Hon tappade luften och hörde revben knäckas.