Paolo Roberto såg inget av misshandeln men hörde plötsligt Miriam Wu vråla av smärta, ett skarp gällt skrik som omedelbart tystnade. Han vred huvudet i ljudets riktning och bet ihop tänderna. Det fanns ytterligare ett rum bakom en skiljevägg. Han gick ljudlöst genom lokalen och tittade försiktigt in genom dörröppningen just då den blonde jätten vältrade över Miriam Wu på rygg. Jätten försvann ur hans synfält i några sekunder och återkom plötsligt med en motorsåg som han ställde på golvet framför henne. Paolo Roberto höjde på ögonbrynen.
”Jag vill ha svar på en enkel fråga.”
Han hade en underligt ljus röst, nästan som om han inte riktigt kommit i målbrottet. Paolo noterade en brytning i språket.
”Var finns Lisbeth Salander?”
”Jag vet inte”, mumlade Miriam Wu.
”Det är fel svar. Du får en chans till innan jag startar den här.”
Han satte sig på hälarna och klappade på motorsågen.
”Var gömmer sig Lisbeth Salander?”
Miriam Wu skakade på huvudet.
Paolo tvekade. Men då den blonde jätten sträckte ut handen efter motorsågen tog Paolo Roberto tre beslutsamma kliv in i rummet och slog en hård högerkrok mot hans njurar.
Paolo Roberto hade inte blivit världskänd boxare genom att vara mesig i ringen. Han hade gått 33 matcher i sin proffskarriär och vunnit 28 av dem. Då han klippte till förväntade han sig en reaktion. Förslagsvis att objektet för övningen satte sig ned och hade ont någonstans. Paolo upplevde det som om han med full kraft hade kört in handen i en betongvägg. En liknande känsla hade han aldrig upplevt under alla de år han befunnit sig i en boxningsring. Han tittade häpet på kolossen framför sig.
Den blonde jätten vände sig och tittade lika häpet ned på boxaren.
”Vad sägs om att ge dig på någon i din egen viktklass”, sa Paolo Roberto.
Han slog en serie höger-vänster-höger mot mellangärdet och lade muskler bakom. Det var tunga kroppsslag. Det kändes som att hamra på en vägg. Den enda effekten var att jätten tog ett halvt steg bakåt, mer av häpnad än som en effekt av slagen. Han log plötsligt.
”Du är Paolo Roberto”, sa den blonde jätten.
Paolo stannade förbryllad. Han hade just landat fyra slag som enligt regelboken borde ha inneburit att den blonde jätten skulle befinna sig på golvet och han själv på väg tillbaka till sin ringhörna medan domaren började nedräkningen. Inte ett enda av hans slag tycktes ha haft minsta effekt.
Herregud. Det här är inte normalt.
Sedan såg han nästan i ultrarapid hur blondinens högerkrok kom genom luften. Han var långsam och signalerade slaget i förväg. Paolo vek undan och parerade delvis med vänster skuldra. Det kändes som om han blev träffad av ett slag från ett järnrör.
Paolo Roberto backade två steg, fylld av nyfunnen respekt för sin motståndare.
Det är något fel på honom. Ingen jävel slår så hårt.
Han parerade automatiskt en vänsterkrok med underarmen och kände genast en tung smärta. Han hann inte parera högerkroken som kom från ingenstans och landade på pannan.
Paolo Roberto tumlade som en vante baklänges ut genom dörren. Han landade med ett brak mot en stapel med träpallar och ruskade på huvudet. Han kände omedelbart blod strömma nedför ansiktet. Han slet upp ögonbrynet. Det måste sys. Igen.
I nästa ögonblick kom jätten in i hans synfält och instinktivt vräkte sig Paolo Roberto åt sidan. Han undvek med en hårsmån ett nytt klubbslag från de enorma nävarna. Han backade snabbt tre fyra steg och fick upp armarna i försvarsposition. Paolo Roberto var skakad.
Den blonde jätten betraktade honom med ögon som var nyfikna och nästan roade. Sedan intog han samma försvarsposition som Paolo Roberto. Det är en boxare. De började långsamt cirkla runt varandra.
De etthundraåttio sekunder som följde var den mest bisarra match som Paolo Roberto någonsin utkämpat. Rep och handskar saknades. Sekonder och domare existerade inte. Det fanns ingen gonggong som avbröt och förvisade parterna till varsin ringhörna och några sekunders paus med vatten och luktsalt och en handduk att torka blod från ögonen.
Paolo Roberto insåg plötsligt att han slogs på liv och död. All träning, alla år av hamrande på sandsäckar, all sparring och erfarenheten från alla matcher kunde sammanfogas i den energi han plötsligt utvecklade när adrenalinet pumpade på ett sätt som han aldrig tidigare upplevt.
Nu höll han inte längre inne med slagen. De rök ihop i ett utbyte där Paolo satte all kraft och alla sina muskler bakom. Vänster, höger, vänster, vänster igen och en jabb med högern mot ansiktet, ducka för vänsterkroken, backa ut ett steg, anfall med högern. Varje slag Paolo Roberto avlossade gick hem.
Han gick sitt livs viktigaste match. Han slogs med hjärnan lika mycket som med nävarna. Han lyckades ducka och undvika varje slag som jätten skickade mot honom.
Han fick in en klockren högerkrok mot käken som kändes som om han slog av ett ben i sin näve och som borde ha fått motståndaren att ramla ihop i en hög. Han kastade en blick på sina knogar och såg att de var blodiga. Han noterade rodnader och svullnader i den blonde jättens ansikte. Paolos motståndare tycktes inte ens märka slagen.
Paolo backade och gjorde en paus medan han värderade sin motståndare. Han är ingen boxare. Han rör sig som en boxare, men han kan inte boxas för fem öre. Han låtsas bara. Han kan inte parera. Han signalerar slagen. Och han är hur långsam som helst.
I nästa ögonblick fick jätten in en vänsterkrok mot sidan av Paolos bröstkorg. Det var andra gången han träffade ordentligt. Paolo kände smärta skjuta genom kroppen när revbenen knakade. Han försökte backa men snubblade på någon bråte på golvet och ramlade på rygg. Under en sekund såg han jätten torna upp sig men han hann rulla åt sidan och kom vimmelkantigt upp på fötter igen.
Han backade och försökte samla kraft.
Jätten var över honom igen och Paolo befann sig på defensiven. Han duckade, duckade igen och backade undan. Han kände smärta varje gång han parerade ett slag med skuldran.
Sedan kom det ögonblick som varje boxare någon gång upplevt med fruktan. Känslan som kunde infinna sig mitt i en match. Känslan av att inte räcka till. Insikten av att fan, jag håller på att förlora.
Det är det avgörande ögonblicket i nästan varje boxningsmatch.
Det är det ögonblick då kraften plötsligt rinner av en och adrenalinet pumpar så kraftigt att det blir en paralyserande belastning och en resignerad kapitulation infinner sig som ett spöke vid ringside. Det är den stund som skiljer amatören från proffset och vinnaren från förloraren. Få boxare som plötsligt står vid den avgrunden har ork nog att vända matchen och förvandla ett givet nederlag till en seger.
Paolo Roberto drabbades av denna insikt. Han kände en susning i huvudet som gjorde honom vimmelkantig och han upplevde ögonblicket som om han betraktade scenen utifrån, som om han tittade på den blonde jätten genom ett kameraobjektiv. Det var ögonblicket då det handlade om att vinna eller försvinna.
Paolo Roberto backade i en vid halvcirkel för att samla kraft och vinna tid. Jätten följde honom målmedvetet men långsamt, precis som om han visste att striden redan var avgjord men ville dra ut på ronden. Han boxas men kan ändå inte boxas. Han vet vem jag är. Han är en wannabe. Men han har en slagstyrka som är nästan ofattbar och han tycks helt okänslig för all bestraffning.
Tankarna rumlade runt i Paolos huvud medan han försökte bedöma situationen och besluta sig för vad han skulle göra.
Helt plötsligt återupplevde han natten i Mariehamn två år tidigare. Hans karriär som proffsboxare hade tagit slut på det brutalaste sätt då han träffade argentinaren Sebastián Luján eller rättare sagt, då Sebastián Luján träffade honom. Han hade sprungit på sitt livs första knockout och varit medvetslös i femton sekunder.