Han hade ofta tänkt på vad som gick på tok. Han hade varit i kanonform. Han hade varit fokuserad. Sebastián Luján var inte bättre än han. Men argentinaren hade fått en klockren träff och helt plötsligt hade ronden förvandlats till hela havet stormar.
På videon efteråt hade han sett hur han försvarslös raglade omkring som Kalle Anka. Knocken kom tjugotre sekunder senare.
Sebastián Luján hade inte varit bättre eller mera vältränad än han. Marginalerna var så små att matchen lika gärna hade kunnat sluta precis tvärtom.
Den enda skillnaden han efteråt kunde komma på var att Sebastián Luján hade varit mer hungrig än Paolo Roberto. När Paolo hade gått upp i ringen i Mariehamn hade han varit inställd på att vinna men han hade inte varit sugen på att boxas. Det betydde inte liv eller död längre. En förlust var inte en katastrof.
Ett och ett halvt år senare var han fortfarande boxare. Han var inte längre proffs och gick bara vänskapliga sparringmatcher. Men han tränade. Han hade inte gått upp i vikt eller börjat slappa i midjan. Han var naturligtvis inte ett lika välstämt instrument som inför en titelmatch där kroppen drillats i månader, men han var Paolo Roberto och han gick inte av för hackor. Och till skillnad från Mariehamn så betydde matchen i lagerbyggnaden söder om Nykvarn bokstavligen liv eller död.
Paolo Roberto fattade ett beslut. Han tvärstannade och släppte den blonde jätten inpå livet. Han fintade med vänstern och satsade allt han förmådde med en högerkrok. Han gav allt han hade och blixtrade till i ett slag som träffade över mun och näsa. Hans attack kom fullkomligt oväntat efter att han befunnit sig på reträtt en lång stund. Äntligen hörde han att någonting gav vika. Han följde upp med vänster-höger-vänster och landade alla tre slagen i ansiktet.
Den blonde jätten boxades i ultrarapid och slog tillbaka med högern. Paolo såg honom signalera slaget långt i förväg och duckade under den väldiga näven. Han såg honom skifta kroppsvikten och visste att jätten tänkte följa upp med vänstern. Istället för att parera lutade sig Paolo bakåt och lät vänsterkroken passera framför näsan. Han svarade med ett mäktigt slag på utsidan av kroppen, strax under revbenen. När jätten vred sig för att möta angreppet sköt Paolos vänsterkrok upp och träffade rakt över näsan igen.
Han kände plötsligt att allt han gjorde var helt rätt och att han hade perfekt kontroll över matchen. Äntligen backade fienden. Han blödde från näsan. Han log inte längre.
Sedan sparkade den blonde jätten.
Hans fot sköt upp och kom som en fullständig överraskning för Paolo Roberto. Han hade vanemässigt fallit in i boxningens regelverk och förväntade sig inte en spark. Det kändes som om en slägga träffade i underkanten av låret strax ovanför knäet och en skarp smärta sköt genom benet. Nej. Han tog ett steg bakåt när det högra benet vek sig och han återigen snubblade över bråte.
Jätten tittade ned på honom. Under en kort sekund möttes deras ögon. Budskapet gick inte att ta miste på. Matchen var över.
Sedan vidgades jättens ögon när Miriam Wu sparkade honom i skrevet bakifrån.
Varenda muskel i Miriam Wus kropp värkte, men på något sätt hade hon lyckats trä sina bojade händer under ändan så att hon fick armarna på framsidan av kroppen. I hennes tillstånd var det en akrobatisk prestation av stora mått.
Hon hade ont i revbenen, nacken, ryggen och njurarna och hade svårt att ta sig upp på fötter. Till sist vacklade hon bort till dörren och såg med uppspärrade ögon hur Paolo Roberto – var kom han ifrån? – träffade den blonde jätten med högerkroken och serien av slag mot ansiktet innan han sparkades omkull.
Miriam Wu insåg att hon inte brydde sig ett dugg om frågan hur och varför Paolo Roberto hade dykt upp. Han var en av the good guys. För första gången i sitt liv kände hon en mordisk lust att skada en annan människa. Hon tog några snabba steg och mobiliserade varje uns av energi och de muskler hon fortfarande hade intakta. Hon kom upp mot jätten bakifrån och landade sparken i hans skrev. Det var väl inte elegant thaiboxning precis, men sparken hade avsedd effekt.
Miriam Wu nickade förnuftigt för sig själv. Karlar må vara stora som hus och gjorda av granit men de hade alltid kulorna på samma plats. Och sparken var så klockren att den borde noteras i Guinness rekordbok.
För första gången såg den blonde jätten skakad ut. Han pressade ur sig ett stönande och greppade sig i skrevet och gick ned på ett knä.
Miriam stod obeslutsam i någon sekund innan hon insåg att hon måste följa upp och försöka komma till ett avslut. Hon satsade på att sparka honom i ansiktet men till hennes överraskning fick han upp en arm. Det borde ha varit omöjligt för honom att hämta sig så snabbt. Och det kändes som att sparka rakt in i en trädstam. Han höll plötsligt fast hennes fot, drog omkull henne och började hala in. Hon såg honom lyfta en knytnäve och vred sig desperat och sparkade med det fria benet. Hon träffade honom över örat i samma sekund som hans slag träffade henne på sidan av tinningen. Miriam Wu upplevde det som om hon med full kraft kört huvudet in i en vägg. Det blixtrade och svartnade om vartannat framför hennes ögon.
Den blonde jätten började resa sig på fötter igen.
Det var då Paolo Roberto slog honom i bakhuvudet med den planka han hade snubblat över. Den blonde jätten stöp framåt och landade med ett brak.
Paolo Roberto såg sig omkring med en känsla av overklighet. Den blonde jätten vred sig på golvet. Miriam Wu hade en glasartad blick och tycktes vara helt utslagen. Deras förenade ansträngningar hade köpt dem en kort frist.
Paolo Roberto kunde knappt stödja sig på sitt skadade ben och han misstänkte att en muskel hade brustit alldeles ovanför knäet. Han linkade fram till Miriam Wu och halade upp henne på fötter. Hon började röra på sig igen men stirrade ofokuserat på honom. Utan ett ord lyfte han upp henne över skuldran och började halta mot utgången. Smärtan i det högra knäet var så skarp att han bitvis hoppade på ett ben.
Det kändes som en befrielse att komma ut i den mörka kalla luften. Men han hade ingen tid att stanna upp. Han navigerade över grusplanen och in i skogsridån, samma väg som han kommit. Så fort han kommit in bland träden snubblade han över en rotvälta och dråsade omkull. Miriam Wu stönade och han hörde dörren i lagerbyggnaden slås upp med ett brak.
Den blonde jätten var en monumental siluett i den ljusa rektangeln i dörröppningen. Paolo lade en hand över Miriam Wus mun. Han böjde sig ned och viskade i hennes öra att vara helt tyst och stilla.
Sedan trevade han på marken under rotvältan och hittade en sten som var större än hans knytnäve. Han gjorde korstecknet. Paolo Roberto var för första gången i sitt syndiga liv beredd att om nödvändigt döda en annan människa. Han var så utslagen och misshandlad att han visste att han inte skulle klara ytterligare en rond. Men ingen, inte ens ett blont monster som var ett naturens misstag, kunde slåss med en krossad skalle. Han kramade stenen och kände att den var ovalt formad med en skarp kant.
Den blonde jätten gick till hörnet av byggnaden och gjorde därefter ett långt svep över grusplanen. Han stannade mindre än tio steg från den plats där Paolo höll andan. Jätten lyssnade och spejade – men han kunde inte veta åt vilket håll de hade försvunnit i natten. Efter några minuters spaning tycktes han också inse det fruktlösa i sökandet. Han försvann med rask beslutsamhet tillbaka in i byggnaden och var borta i någon minut. Han släckte belysningen och kom ut med en väska och gick till den vita Volvon. Han rivstartade och försvann längs uppfartsvägen. Paolo lyssnade under tystnad till dess att motorbullret försvunnit i fjärran. När han tittade ned såg han hennes ögon glimma i mörkret.