”Hej Miriam”, sa han. ”Jag heter Paolo och du behöver inte vara rädd för mig.”
”Jag vet.”
Hennes röst var svag. Han lutade sig utmattat mot rotvältan och kände adrenalinet gå ned till nolläge.
”Jag vet inte hur jag ska ta mig upp”, sa Paolo Roberto. ”Men jag har en bil parkerad på andra sidan vägen. Det är ungefär hundrafemtio meter dit.”
Den blonde jätten bromsade och svängde in till en rastplats strax öster om Nykvarn. Han var skakad och omtumlad och kände sig konstig i huvudet.
För första gången i hela sitt liv hade han blivit nedslagen i ett slagsmål. Och den som utdelat bestraffningen var Paolo Roberto … boxaren. Det kändes som en befängd dröm av det slag han kunde uppleva under oroliga nätter. Han kunde inte begripa varifrån Paolo Roberto hade kommit. Helt plötsligt hade han bara stått därinne i lagret.
Det var inte riktigt klokt.
Paolo Robertos slag hade inte känts. Han var inte förvånad. Men sparken i skrevet hade faktiskt känts. Och det där fruktansvärda slaget mot huvudet hade fått det att svartna för ögonen. Han trevade med fingrarna över nacken och kände en enorm bula. Han tryckte med fingrarna men kunde inte känna någon smärta. Ändå kände han sig omtöcknad och yr. Han kände med tungan att han, till sin förvåning, hade förlorat en tand i vänstra delen av överkäken. Munnen var fylld av blodsmak. Han greppade näsan mellan tummen och pekfingret och böjde försiktigt upp den. Han hörde ett knäppande ljud inne i huvudet och konstaterade att näsan var bruten.
Han hade gjort det rätta genom att hämta sin väska och lämna lagret innan polisen hunnit dit. Men han hade gjort ett kolossalt misstag. På Discovery hade han sett hur polisens brottsplatsundersökare kunde hitta forensic evidence i mängder. Blod. Hårstrån. DNA.
Han hade inte minsta lust att återvända till lagret, men han hade inget val. Han var tvungen att städa. Han gjorde en u-sväng och startade färden tillbaka. Strax före Nykvarn mötte han en bil utan att tänka närmare på det.
Färden tillbaka till Stockholm var en mardröm. Paolo Roberto hade blod i ögonen och var så sönderslagen att hela kroppen värkte. Han körde som en kratta och kände att han vinglade fram och tillbaka över vägen. Han torkade sig i ögonen med ena handen och kände försiktigt på näsan. Det gjorde rejält ont och han kunde bara andas genom munnen. Han spanade oupphörligt efter en vit Volvo och tyckte sig skymta en sådan vid ett möte vid Nykvarn.
När han kom ut på E20 började körningen gå lite bättre. Han funderade på att stanna i Södertälje men hade ingen aning om vart han skulle åka. Han kastade en blick på Miriam Wu, fortfarande i handbojor, som låg nedhasad utan säkerhetsbälte i baksätet. Han hade varit tvungen att bära henne till bilen och så fort hon kommit in i baksätet hade hon slocknat. Han visste inte om hon hade svimmat av sina skador eller bara stängt av motorn av utmattning. Han tvekade. Till sist styrde han upp på E4:an och körde mot Stockholm.
Mikael Blomkvist hade bara sovit i någon timme då telefonen började skrälla. Han kisade mot klockan och konstaterade att den var strax efter fyra och sträckte sig sömndrucket efter luren. Det var Erika Berger. Han begrep först inte vad hon sa.
”Paolo Roberto är var då?”
”På Södersjukhuset med Miriam Wu. Han har försökt ringa dig men du svarar inte på mobilen och han har inte ditt hemnummer.”
”Jag har stängt av mobilen. Vad gör han på Södersjukhuset?”
Erika Bergers röst lät tålmodig men bestämd.
”Mikael. Ta en taxi dit och ta reda på det. Han lät helt förvirrad och pratade om en motorsåg och ett hus ute i skogen och ett monster som inte kunde boxas.”
Mikael blinkade oförstående. Sedan ruskade han på huvudet och sträckte sig efter sina byxor.
Paolo Roberto såg för eländig ut där han låg i boxershorts på en brits. Mikael hade väntat i över en timme på att få träffa honom. Näsan var dold under stödplåster. Vänstra ögat var igenmurat och ögonbrynet täckt av kirurgtejp där han sytts med fem stygn. Han hade bandage över revbenen och blodsutgjutningar och skrapsår över hela kroppen. Hans vänstra knä var hårt bandagerat.
Mikael Blomkvist gav honom kaffe i pappersmugg från Selectamaskinen i korridoren och granskade kritiskt hans ansikte.
”Du ser ut som en bilolycka”, sa han. ”Berätta vad som har hänt.”
Paolo Roberto skakade på huvudet och mötte Mikaels blick.
”Ett jävla monster”, svarade han.
”Vad hände?”
Paolo Roberto skakade på huvudet igen och granskade sina nävar. Knogarna var så sönderslagna att han hade svårt att hålla kaffemuggen. Han hade fått stödplåster. Hans fru hade en halvljum attityd till boxning och skulle bli rasande.
”Jag är boxare”, sa han. ”Jag menar, när jag var aktiv bangade jag inte för att gå upp i en ring mot vem som helst. Jag har fått en och annan snyting och jag kan ge och ta. När jag klappar till någon är det meningen att de ska sätta sig ned och ha ont.”
”Men den här killen gjorde inte det.”
Paolo Roberto skakade på huvudet för tredje gången. Han berättade lugnt och detaljerat vad som hade utspelat sig under natten.
”Jag träffade honom åtminstone trettio gånger. Fjorton femton gånger mot huvudet. Jag träffade honom på käken fyra gånger. Från början höll jag inne med slagen – jag ville ju inte slå ihjäl honom utan bara freda mig. Men mot slutet gav jag precis allt. Ett av de slagen borde ha krossat käkbenet på honom. Och det där jävla monstret bara ruskade på sig lite och fortsatte att komma. Det där var fan i mig inte en normal människa.”
”Hur såg han ut?”
”Han var byggd som en pansarbrytande robot. Jag överdriver inte. Han var över två meter lång och vägde runt 130–140 kilo. Jag skämtar inte när jag säger att det var bara muskler och armerad benstomme. En blond jävla jätte som helt enkelt inte kände smärta.”
”Du har aldrig sett honom förr?”
”Aldrig. Det var ingen boxare. Men på något konstigt sätt var han det i alla fall.”
”Hur menar du?”
Paolo Roberto funderade en stund.
”Han hade ingen aning om hur man boxas. Jag kunde finta honom och dra ut hans gard och han hade inte en susning om hur man rör sig för att undvika att bli träffad. Han var helt borta. Men samtidigt försökte han röra sig som en boxare. Han höll upp armarna på rätt sätt och han ställde sig i utgångsläge som en boxare hela tiden. Det var precis som om han hade tränat boxning men inte hört på ett ord av vad tränaren sa.”
”Okej …”
”Det som räddade livet på mig och tjejen var alltså att han rörde sig så långsamt. Han slog rallarsvingar som han signalerade en månad i förväg och jag kunde ducka eller parera. Han fick in två slag på mig – först ett slag mot ansiktet och du ser vad det åstadkom, sedan mot kroppen då han slog av ett revben. Men båda var halvträffar. Om han hade träffat rätt skulle han ha slitit av mig skallen.”
Paolo Roberto skrattade plötsligt. Det var ett bubblande skratt.
”Vad?”
”Jag vann. Den där dåren försökte mörda mig och jag vann. Jag lyckades golva honom. Men jag fick använda en jävla planka för att få ned honom för räkning.”
Han blev allvarlig igen.
”Om inte Miriam Wu hade klockat honom i skrevet i precis rätt ögonblick vete fan hur det hade gått.”
”Paolo – jag är väldigt, väldigt glad att du vann. Miriam Wu kommer att säga detsamma då hon vaknar. Har du hört något om hur det är med henne?”
”Hon ser ut ungefär som jag. Hon har en hjärnskakning, flera avslagna revben, krossat näsben och skador mot njurarna.”
Mikael böjde sig fram och lade handen på Paolo Robertos knä.