”Om du någonsin behöver en tjänst …”, sa Mikael.
Paolo Roberto nickade och log stillsamt.
”Blomkvist – om du behöver en tjänst igen …”
”Ja?”
”… skicka Sebastián Luján.”
26
Onsdag 6 april
Kriminalinspektör Jan Bublanski var på ett miserabelt humör då han mötte Sonja Modig på parkeringen utanför Södersjukhuset strax före sju. Mikael Blomkvist hade ringt och väckt honom. Så småningom hade han fått klart för sig att något dramatiskt hade inträffat under natten och i sin tur ringt och väckt Modig. De träffade Blomkvist vid entrén och gjorde sällskap till Paolo Robertos vilrum.
Bublanski hade svårt att tillgodogöra sig alla detaljer men accepterade så småningom att Miriam Wu hade blivit kidnappad och att Paolo Roberto hade spöat upp kidnapparen. Nåja, vid ett studium av den före detta proffsboxarens ansikte var det inte självklart vem som hade spöat vem. För Bublanskis vidkommande hade nattens händelser lyft utredningen om Lisbeth Salander till en helt ny nivå av komplikationer. Ingenting i det här jävla fallet tycktes vara normalt.
Sonja Modig ställde den första relevanta frågan om hur Paolo Roberto alls kommit in i handlingen.
”Jag är god vän till Lisbeth Salander.”
Bublanski och Modig tittade tvivlande på varandra.
”Och hur känner du henne?”
”Salander brukar sparra mot mig på träningarna.”
Bublanski fäste blicken någonstans på väggen bakom Paolo Roberto. Sonja Modig fnittrade plötsligt och opassande. Som sagt, ingenting i det här fallet tycks vara normalt, enkelt och okomplicerat. Så småningom hade de antecknat alla relevanta fakta.
”Jag vill nu göra några påpekanden”, sa Mikael Blomkvist torrt.
De tittade på honom.
”För det första. Signalementet på den man som körde skåpbilen överensstämmer med det signalement jag gav på den person som överföll Lisbeth Salander på precis samma plats på Lundagatan. En stor blond kille med hästsvans och ölmage. Okej?”
Bublanski nickade.
”För det andra. Syftet med kidnappningen var att tvinga Miriam Wu att avslöja var Lisbeth Salander gömmer sig. De här två blondinerna har alltså jagat Salander sedan åtminstone en vecka före morden. Uppfattat?”
Modig nickade.
”För det tredje. Om det finns fler aktörer i den här historien är inte Lisbeth Salander den ’ensamma galning’ hon utmålats som.”
Varken Bublanski eller Modig sa någonting.
”Det kan endast med svårighet göras gällande att grabben i hästsvans är medlem i en lesbisk satanistliga.”
Modig drog på munnen.
”Och slutligen, fyra. Jag tror att den här historien har något att göra med en man som kallas Zala. Dag Svensson fokuserade på honom de sista två veckorna. All relevant information finns i hans dator. Dag Svensson länkade honom till mordet på en prostituerad kvinna i Södertälje som heter Irina Petrova. Obduktionen visar att hon utsattes för grov misshandel. Så grov att åtminstone tre av skadorna var dödliga. Obduktionsprotokollet är otydligt vad gäller vilken typ av redskap som använts för att slå ihjäl henne men skadorna påminner väldigt mycket om den misshandel som både Miriam Wu och Paolo utsattes för. Redskapet kan i det här fallet vara en blond jättes händer.”
”Och Bjurman?” frågade Bublanski. ”Låt gå för att någon kunde ha orsak att tysta Dag Svensson. Men vem kan ha orsak att mörda Lisbeth Salanders förvaltare?”
”Jag vet inte. Alla pusselbitar är ännu inte på plats, men någonstans finns en koppling mellan Bjurman och Zala. Det är det enda rimliga. Vad sägs om att börja tänka i nya banor? Om Lisbeth Salander inte är mördaren betyder det att någon annan utfört morden. Jag tror att de här brotten på något sätt handlar om sexhandeln. Och Salander skulle hellre dö än att bli inblandad i något sådant. Jag sa ju att hon var en jävla moralist.”
”Vilken är i så fall hennes roll?”
”Jag vet inte. Vittne? Motståndare? Hon kanske dök upp i Enskede för att varna Dag och Mia om att deras liv var i fara. Glöm inte bort att hon är en exceptionellt bra researcher.”
Bublanski satte fart på maskineriet. Han ringde Södertäljepolisen och gav den vägbeskrivning som han fått från Paolo Roberto och bad dem söka rätt på en förfallen lagerlokal strax sydost om sjön Yngern. Därefter ringde han kriminalinspektör Jerker Holmberg – han bodde i Flemingsberg och hade följaktligen närmast till Södertälje – och bad honom att med blixtens hastighet ansluta till Södertäljepolisen och bistå med brottsplatsundersökningen.
Jerker Holmberg ringde tillbaka någon timme senare. Han hade precis anlänt till brottsplatsen. Södertäljepolisen hade inte haft några problem med att hitta den aktuella lagerlokalen. Den och två mindre intilliggande förråd var nedbrända och brandkåren var fullt sysselsatt med eftersläckning. Att det var mordbrand framgick av två slängda bensindunkar.
Bublanski kände en frustration som närmade sig raseri.
Vad i helvete var det som pågick? Vem var den blonde jätten? Vem var egentligen Lisbeth Salander? Och varför tycktes det vara omöjligt att spåra henne?
Situationen blev inte ett dugg bättre när åklagare Richard Ekström kom in i handlingen vid niomötet. Bublanski redogjorde för morgonens dramatiska utveckling och föreslog att spaningarna skulle omprioriteras, eftersom ett flertal mystiska händelser hade ägt rum som skapade otydlighet i det scenario utredningen hade som arbetshypotes.
Paolo Robertos berättelse stärkte dramatiskt Mikael Blomkvists historia om överfallet på Lisbeth Salander på Lundagatan. Följaktligen minskade styrkan i antagandet att morden var ett vansinnesdåd av en ensam och psykiskt sjuk kvinna. Det innebar inte att misstankarna mot Lisbeth Salander kunde avskrivas – först måste en rimlig förklaring till hennes fingeravtryck på mordvapnet föreligga – men det innebar att utredningen nu på allvar måste fokusera på möjligheten av en alternativ gärningsman. I det fallet fanns bara en aktuell hypotes – Mikael Blomkvists teori om att morden hade med Dag Svenssons förestående avslöjanden om sexhandeln att göra. Bublanski identifierade tre viktiga punkter.
Den för dagen viktigaste arbetsuppgiften bestod i att identifiera den storvuxne blonde man och hans kumpan med hästsvans som hade kidnappat och misshandlat Miriam Wu. Den storvuxne blonde mannen hade ett så särpräglat utseende att han borde vara relativt lätt att finna.
Curt Svensson påminde nyktert om att Lisbeth Salander också hade ett särpräglat utseende och att polisen efter snart tre veckors spaningar ännu inte hade en aning om var hon befann sig.
Den andra arbetsuppgiften bestod i att spaningsledningen nu måste tillsätta en grupp som aktivt fokuserade på den så kallade torsklistan som fanns i Dag Svenssons dator. Detta var förenat med ett logistiskt problem. Spaningsgruppen hade visserligen Dag Svenssons lånedator från Millennium och de zip-skivor som utgjorde backup från hans försvunna laptop, men dessa innehöll flera års samlad research och bokstavligen tusentals sidor som skulle ta lång tid att katalogisera och sätta sig in i. Gruppen behövde förstärkning och Bublanski utsåg på stående fot Sonja Modig att leda arbetet.
Den tredje uppgiften bestod i att fokusera på en okänd person vid namn Zala. I det avseendet skulle spaningsgruppen söka bistånd från Särskilda utredningsgruppen om organiserad brottslighet, som enligt uppgift stött på namnet vid några tillfällen. Han gav den uppgiften till Hans Faste.
Slutligen skulle Curt Svensson samordna de fortsatta spaningarna efter Lisbeth Salander.
Bublanskis redogörelse tog bara sex minuter men utlöste en timslång dispyt. Hans Faste var oresonlig i sitt motstånd mot Bublanskis ledning och gjorde inga försök att dölja sin attityd. Detta förvånade Bublanski, som visserligen aldrig tyckt om Faste men som ändå hade betraktat honom som en kompetent polis.