Hans Faste menade att fokus på utredningen oavsett all sidoinformation måste ligga på Lisbeth Salander. Han menade att indiciekedjan mot Salander var så stark att det var orimligt att i nuläget ens börja laborera med alternativa gärningsmän.
”Alltså, det här är tjafs. Vi har ett våldsbenäget psykfall som gått från klarhet till klarhet genom åren. Tror du verkligen att alla utredningar från psyk och rättsmedicin är ett skämt? Hon är kopplad till brottsplatsen. Vi har indicier på att hon fnaskar och en stor summa oredovisade pengar på hennes bankkonto.”
”Jag är medveten om allt detta.”
”Hon ingår i någon sorts lesbisk sexkult. Och jag ger mig fan på att den där flatan Cilla Norén vet mer än hon låtsas.”
Bublanski höjde rösten.
”Faste. Sluta med det där. Du är ju helt besatt av den här bögvinkeln. Det är oprofessionellt.”
Han ångrade omedelbart att han hade yttrat sig inför hela gruppen och inte istället tagit ett enskilt samtal med Faste. Åklagare Ekström avbröt de upprörda rösterna. Han verkade obeslutsam om vilken linje han skulle följa. Till sist lät han Bublanskis linje gälla; att köra över Bublanski vore detsamma som att koppla bort honom som spaningsledare för utredningen.
”Vi gör som Bublanski har bestämt.”
Bublanski sneglade på Sonny Bohman och Niklas Eriksson från Milton Security.
”Jag har förstått att vi bara har er i tre dagar till och vi får göra det bästa av situationen. Bohman, kan du bistå Curt Svensson i jakten på Salander. Eriksson, du får fortsätta tillsammans med Modig.”
Ekström funderade en stund och höjde handen när alla var på väg att bryta upp.
”En sak. Det här med Paolo Roberto ligger vi väldigt lågt med. Media kommer att bli hysteriska om ytterligare en kändis dyker upp i utredningen. Alltså inte ett ljud om detta utanför det här rummet.”
Sonja Modig fångade upp Bublanski omedelbart efter mötet.
”Jag tappade tålamodet med Faste. Det var oprofessionellt”, sa Bublanski.
”Jag vet hur det känns”, log hon. ”Jag började med Svenssons dator redan i måndags.”
”Jag vet. Hur långt har du kommit?”
”Han hade ett dussin versioner av manuset, enorma mängder researchmaterial och jag har svårt att avgöra vad som är väsentligt och vad som bara är trams. Att bara öppna och ögna igenom alla dokument kommer att ta flera dagar.”
”Niklas Eriksson?”
Sonja Modig tvekade. Sedan vände hon sig om och stängde dörren till Bublanskis rum.
”Ärligt talat … jag vill inte snacka skit om honom men han är inte mycket till hjälp.”
Bublanski rynkade ögonbrynen.
”Ut med språket.”
”Jag vet inte, han är ingen riktig polis som Bohman har varit. Han snackar en massa skit, han har ungefär samma attityd till Miriam Wu som Hans Faste och han är väldigt ointresserad av uppgiften. Jag kan inte sätta fingret på det, men han har ett problem med Lisbeth Salander.”
”Hur så?”
”Jag har en känsla av att det ligger någon surdeg och jäser.”
Bublanski nickade långsamt.
”Det var tråkigt att höra. Bohman är okej, men jag tycker egentligen inte om att det finns utomstående i utredningen.”
Sonja Modig nickade.
”Så vad ska vi göra?”
”Du får dras med honom veckan ut. Armanskij har sagt att de avbryter om det inte blir resultat. Sätt igång och gräv och räkna med att du får göra jobbet själv.”
Sonja modigs grävande avbröts redan efter fyrtiofem minuter av att hon kopplades bort från utredningen. Hon blev plötsligt inkallad till åklagare Ekström där Bublanski redan befann sig. Bägge männen var röda i ansiktet. Frilansjournalisten Tony Scala hade just scoopat med nyheten att Paolo Roberto räddat BDSM-flatan Miriam Wu undan en kidnappare. Texten innehöll flera detaljer som bara kunde vara kända inom utredningen. Den var formulerad så att polisen undersökte möjligheten att väcka åtal mot Roberto för grov misshandel.
Ekström hade redan fått flera telefonsamtal från journalister som ville ha besked om boxarens roll. Han befann sig närmast i affekt då han anklagade Sonja Modig för att ha läckt historien. Modig tillbakavisade omedelbart anklagelsen, men förgäves. Ekström ville ha bort henne från utredningen. Bublanski var rasande och tog tveklöst Modigs parti.
”Sonja säger att hon inte läckt någonting. Det räcker för mig. Det är vansinne att koppla bort en erfaren utredare som är insatt i fallet.”
Ekström replikerade med en öppen misstro mot Sonja Modig. Till sist satte han sig bakom sitt skrivbord och tjurade. Hans beslut gick inte att rubba.
”Modig. Jag kan inte bevisa att du läcker information, men jag har inget förtroende för dig i utredningen. Du kopplas bort med omedelbar verkan. Ta ledigt resten av veckan. Du får andra uppgifter på måndag.”
Modig hade inget val. Hon nickade och gick mot dörren. Bublanski hejdade henne.
”Sonja. For the record. Jag tror inte ett dyft på den här anklagelsen och du har mitt fulla förtroende. Men det är inte jag som bestämmer. Kom förbi mig på mitt rum innan du går hem.”
Hon nickade. Ekström såg rasande ut. Bublanskis ansiktsfärg hade fått en oroväckande ton.
Sonja Modig gick tillbaka till sitt rum där hon och Niklas Eriksson arbetade med Dag Svenssons dator. Hon kände sig arg och gråtfärdig. Eriksson sneglade på henne och noterade att någonting var på tok, men han sa ingenting och hon ignorerade honom. Hon satte sig bakom sitt skrivbord och stirrade framför sig. Det blev en tryckt tystnad i rummet.
Till sist ursäktade sig Eriksson och sa att han måste gå på muggen. Han frågade om han skulle hämta kaffe. Hon skakade på huvudet.
När han hade gått reste hon sig och satte på sig jackan. Hon tog sin axelväska och gick till Bublanskis rum. Han pekade på besöksstolen.
”Sonja, jag kommer inte att ge mig i det här ärendet med mindre än att Ekström kopplar bort även mig från utredningen. Jag accepterar det inte och jag tänker göra sak av det hela. Tills vidare kvarstår du i utredningen på min order. Begrips?”
Hon nickade.
”Du ska inte gå hem och ta ledigt resten av veckan som Ekström sa. Jag beordrar dig att åka ned till Millenniums redaktion och ta ett nytt snack med Mikael Blomkvist. Sedan ber du helt enkelt honom om hjälp att guida dig genom Dag Svenssons hårddisk. De har en kopia på Millennium. Vi kan spara mycket tid om vi har någon som redan är insatt i materialet och som kan sortera bort sådant som är oviktigt.”
Sonja Modig andades lite lättare.
”Jag har inte sagt något till Niklas Eriksson.”
”Jag tar hand om honom. Han får ansluta till Curt Svensson. Har du sett Hans Faste?”
”Nej. Han gick ut direkt efter morgonmötet.”
Bublanski suckade.
Mikael Blomkvist hade gått hem från Södersjukhuset vid åttatiden på morgonen. Han insåg att han hade fått på tok för lite sömn och att han måste vara skärpt inför eftermiddagens möte med Gunnar Björck ute i Smådalarö. Han klädde av sig och ställde klockan på ringning halv elva och fick drygt två timmars välbehövlig sömn. Han hade duschat, rakat sig och satt på sig en ren skjorta och passerade just Gullmarsplan då Sonja Modig ringde på mobilen och ville tala med honom. Mikael förklarade att han var på språng och inte hade möjlighet att träffa henne. Hon förklarade sitt ärende och han hänvisade henne till Erika Berger.
Sonja Modig åkte till Millenniums redaktion. Hon granskade Erika Berger och konstaterade att hon tyckte om den självsäkra och aningen dominanta kvinnan med skrattgropar och kort blond lugg. Hon såg ut lite grann som en äldre Laura Palmer i Twin Peaks. Hon undrade lite ovidkommande om Berger också var flata eftersom alla kvinnor i den här utredningen enligt Hans Faste tycktes ha den sortens sexuella preferenser, men påminde sig att hon faktiskt läst någonstans att hon var gift med konstnären Greger Backman. Erika lyssnade till hennes önskemål om att få hjälp att ta sig igenom innehållet i Dag Svenssons hårddisk. Hon såg bekymrad ut.